Jag vet varken in eller ut längre, vart ska man dra sina egna gränser? De bara suddas ut hela tiden och flyttas fram, fram, fram. Jag hatar det här.
Har iallafall käkat sushi ute i solen med pappa (älskar Sverigevår) och känt mig jävligt ensam och vilsen, och nu ska jag snart på promenad med min granne. Jag behöver verkligen bra sällskap just nu.
Sthlms bästa sushi, bredvid Mellqvists vid Mariatorget.
6 kommentarer:
Det är nåt som jag aldrig har haft... möjligheten att gå ut och äta lunch med min far.. Det slog mig bara plötsligt. Han lever och finns och vi har lite kontakt men.. det är bara inte möjligt. Har aldrig varit det.
long story som jag inte ens vet om nån vill höra.
Trist att din kille lägger så enormt mkt tid på pluggande.. samtidigt är jag imponerad på ett sätt.. för jag var en sån som öppnade boken, suckade och gjorde något annat och kom igenom tenterna på nåt vis iaf..
/Sus
Sus: Jag orkar höra!
Beundrar också hans diciplin samtidigt som jag ibland hatar den, eftersom den går ut över mig genom att han bara kan göra typ en sak i taget, typ plugga 5 dagar på raken utan att göra nått annat...
Tack. :)
Jag kunde nog skriva en bok om min twisted barndom.. om jag orkade tänka tillbaka.
Jag känner kind of igen betéendet hos min man också. Han går också in för något och är så inne i det att han inte kan släppa det, alls. Nu är hans projekt vårt nya hus. Jag är iallafall glad över att jag denna gång inte sitter med en sjuk nyopererad bebis. /Sus
Jag tror att det är rätt viktigt att orka tänka tillbaka. Jag har ju shälv haft en jobbig barndom som har satt sina spår...
Projekt Ert Nya Hus är iallafall åt er båda, alltid något gott. M:s projekt Plugga på fritiden osv gynnar bara honom, inte mig - tvärtom :S
Hur gör du för att put up with it? När M pluggar får jag liksom inte säga ett ord på hela dan, det är hur svårt som helst.
Tror du har rätt att det är viktigt att orka tänka tillbaka.. ibland gör jag väl det kanske, jo? Mest för att tvinga mig själv att inte gå samma väg med mina egna barn som mina föräldrar gjorde med mig.
Jovisst, husprojektet gynnar oss båda men ofta är han envåldsdomare och tar beslut väldigt fort utan att fråga mig och så får jag bokstavligen ta tag i honom och stoppa om det är nåt jag inte gillar..
Sen har vi ju 2 ungar som helt faller på mig då han blir såhär. Nu är de ju lite större så det är lite enklare än förra gången vi byggde, men nu har jag istället 2... hm.
Ja, hus står man ut? Jag vet inte.. river tag i något fysiskt och styrketränar och får ilskan och energin ur sig? Det brukar vara mitt sätt.
Men måste du tassa omkring tyst som en mus då han pluggar? Bokstavligen inte säga ett ord?
K vill väl också ha lugnt om han grejar med nåt viktigt men det brukar räcka med att han hör vad den andre säger i telefonen typ och ingen unge klättrar på honom.. Man får prata med honom o han avbryter för kaffe, lunch etc.. /Sus
Ja, bokstavligen inte säga ett ord. Fast det brukar inte funka en hel dag, men då blir han sur. Jag tränar ju som bekant 3-4 ggr/v och har gjort i många år, men det hjälper inte.. Problemet är ju även att få honom mer "committed", att få honom att prioritera mig mer och leva lite mer i nuet.
Skicka en kommentar