Det är vår!

Idag var jag hos läkaren igen. Jag trodde inte att jag skulle få förlängd sjukskrivning, speciellt inte eftersom jag var ärlig och sa som det var: Jag mår bättre, inte kräkts på flera dagar, kan äta. Visst mår jag lite illa på eftermiddagarna, äter lergigan comp en gång om dagen och skulle behöva ta igen mig lite. Men ändå. Ingenting jämfört. 


-En månad till, föreslog hon.


- Nja, svarade jag. 


- Men den här veckan och en till? Och sedan börja jobba två veckor halvtid.


Det värsta är bara att jag inte tror att jag får något uppdrag på så sätt, men mår jag tipp-topp kan jag ju bryta sjukskrivningen. Hoppet är som bekant det sista som överger en.


Jag växer så det knakar och har fått dille på thai-mat förutom pistagenötterna. Möjligtvis spänner jag ut magen lite extra på fotot nedan i vecka 23. Jag gillar ju att ha mage, vill att den ska synas. Och Skorpan därinne sparkar hårdare och hårdare. Och ofta.


Det är nästan så att jag vill fira med ett glas rosé på balkongen, men det går ju inte. Jag är aldrig sugen på vin, men nu är jag plötsligt det. Kanske ska jag slå till på något alkoholfritt från systemet? Finns det något gott rosé?

Halvvägs part deux!

Vill bara vara tråkig och förtydliga lite: Jag njuter inte av att vara gravid. Jag överlever. Stor skillnad. Det finns inget njutbart i att ha halsbrännan från hell, må konstant illa, fortfarande kräkas (nu mer intensivt när det väl händer, hann knappt till toan igår), vara sjukskriven och grina för allt.

Min diagnos är Hyperemesis. Att vara gravid är inte att vara sjuk, men hyperemesis är en sjukdom i sig. Jag har blivit sjuk av att vara gravid. Ni kan läsa kortfattat om hyperemesis här. 0,5-2 % av alla gravida drabbas av detta och det håller i sig till vecka 16, ibland vecka 20-22 eller hela graviditeten. Tack och lov är det bättre nu, men så är jag ju också i v.21.

Men jag erkänner. Imorse njöt jag faktiskt lite. Jag väcktes av blivande son (!!)  klockan 06 för första gången. Små sparkar i magen som jag aldrig känt förut. Eller jo, egentligen har jag det men inte fattat förrän nu. I en hel timme låg jag och kände efter, och Monki fick vara med på telefon eftersom han är på jobbresa.

Det är sånna saker som gör det värt, som får mig att känna mig mindre ensam och förstå att jag inte bara är sjuk.

Om att äta rätt för sin blodgrupp.

Jag fick nyligen veta att jag har blodgrupp A positiv, och genast gick jag till bokhyllan och drog ut boken som handlar om Blodgruppsdieten.

Det första som står för A är: Bli vegetarian och kör lugn träning.
Ingen annan blodgrupp står det så på.
Det var väl det jag  visste!

Och jag som blev vegetarian i skolan när jag var tie bast för att jag hade sån känslig mage mot kött. Nu äter jag fisk och fågel och det funkar, men helst vill jag inte äta det heller. Och som gravid är det ett under om jag lyckas peta i mig en centimeter fisk, helst vill jag leva helvegetariskt. För att jag mår bra av det och har gjort så länge jag kan minnas.

Men liksom; A är den vanligaste blodgruppen i Sverige, och ändå äter svenskar så  mycket kött. Whats up with that? Ingen som tar Blodgruppsdieten på allvar antar jag?



Snabbinfo till er andra:

Blodgrupp O
-Ät kött
-Undvik vete och de flesta andra sädeslag
-Träna regelbundet med fysiskt krävande aktiviteter
-Fel kost: risk för inflammatoriska sjukdomar och magsår ökar

Blodgrupp B
-Varierad kost
-Den enda som tål mjölkprodukter
-Måttlig fysisk träning
-Fel kost: risk för virussjukdomar som angriper nervsystemet ökar

Blodgrupp AB
-Flest fördelar och nackdelar från A & B
-Koncentrationsövningar, yoga och måttlig fysisk aktivitet
-Kraftigaste immunförsvaret av alla

Dagsljus?!

Om ni visste hur mycket era kommentarer betyder för mig. Jag är helt överväldigad av alla er som bryr er om mig ♥. 

Sedan sist har jag inte varit på sjukhuset igen, jag har bara inte orkat vara vid datorn (även om jag har den i sängen). En vecka har gått sedan jag fick dropp, och den veckan har faktiskt varit lite, lite bättre. Jag mår som sämst på eftermiddagarna och kvällarna nu, men förut var det lika illa hela dagarna.

Idag var jag hos barnmorskan igen och tog blodprover etc. Hon hade lite svårt att få ut blod eftersom mina vener var så torra, men det gick tillslut. Jag är fortfarande i vecka 11 och har som mål att klara mig till v. 14, sen bara måste jag må bättre. Vet inte vad jag gör annars. Har fått en ny läkartid för att få förlängd sjukskrivning och jag fortsätter med mina primperan.

Och vet ni; idag var första gången jag  var ute i dagsljus på två veckor, även om det bara var till och från bilen. Solen sken i mitt ansikte och jag fattade knappt vad som hände.

Dripp, dropp, dropp...

I måndagskväll blev jag i princip tvingad att åka in till akuten eftersom jag tydligen talade i tungor och knappt kunde öppna ögonen. Väl där fick jag ta blodprover (som knappt gick att ta för att jag var så uttorkad) och lämna urinprov och sedan svish in med dropp några timmar. Jag hade massor med svältkroppar i urinen och var halvt borta, men efter några timmar fick jag lite rosor på kinderna och kunde till och med SITTA upp (om än korta stunder). Läkaren lät mig välja om jag skulle bli inlagd eller inte, men jag valde att åka hem eftersom jag är en mes och rädd för nya miljöer (och lukter, ljud etc etc). Hon sa att jag fortfarande var okej, men om det fortsätter såhär så skulle jag behöva bli inlagd en längre tid senare.

Jag har gått igenom alla mediciner och sånt som finns och är nu i vecka 11. Om det vänder inom ett par veckor klarar jag mig. Det är ungefär så lång tid min kropp har kvar om det fortsätter som nu.

Oh, detta liv, detta liv.

Ps. Photo a day är inte direkt något jag prioriterar just nu, som ni kanske hajjar.

Pimp your anus.

Ja alltså, de läkemedel jag har nu är primperan stolpiller (pimp-your-anus;  stående astorrt skämt här hemma) och lergigan forte. Lergigan comp fick mig att spy ännu mer. Jag spyr massor trots alla mediciner.
Och jag är bara i vecka nio. Vecka tio imorn.
Herregud vad tiden går långsamt.

Coca cola är bättre än vatten.

Jag har varken orkat blogga eller läsa bloggar de senaste dagarna. Jag har slagit kräk-rekord, legat i sängen och grinat. I lördags åkte vi till gynakuten och jag fick ny medicin, men jag vet inte om den hjälper heller. Jag har gått ner mer än tre kilo nu och läkaren sa att jag hellre ska dricka coca cola än vatten eftersom jag måste få i mig så många kalorier som möjligt. Tre klunkar, sedan är jag mätt.

Jag hatar att vakna. Då vet jag att dagen bara går utför. Jag mår mer och mer illa och spyr fast jag inte har något att spy upp, för att avsluta dagen framåt 21-22 med de sista fem galla-spyorna tills jag nästan svimmar. Folk säger att det är värt det, men jag vet faktiskt inte. De senaste veckorna har jag bara ångrat mig. Det är helt sjukt att ha längtat efter något i två år och sedan ångra sig. Jag kan inte ens tänka rationellt längre. Skrämmande.

Status igen.

Efter två veckors sängliggande, minus ett besök hos barnmorskan, tog vi en tripp till läkaren idag. Jag blev sjukskriven en månad och fick medicin. Har gått ned ett kilo, har fått lågt blodtryck och är allmänt yr och ynklig. I måndags när jag försökte duscha ramlade jag ur kabinen ned på golvet, kunde inte resa mig och spydde flera gånger rakt på golvet. Jag är livrädd för duschen, lukter, allt. Jag sover i gästrummet, är smutsig och äcklig, blek och gråtig och allmänt borta.

Monki var med mig idag och läkaren frågade om vi ville göra ultraljud. Helt spontant. Svårt att tacka nej, liksom. Så jag låg där och fick se det lilla hjärtat slå och allt såg bra ut, så jag grinade såklart en skvätt och var glad att det inte är tvillingar. Vilket Monki i sin tur nästan blev besviken över. "Två flugor i en smäll" hade han gillat, speciellt eftersom jag har sagt att jag aldrig går igenom det här igen.

Mini mår bra, och framförallt: Mini FINNS. Drygt 1,25 centimeter liten och 7 veckor och tre dagar ung.

Helt jävla overkligt.

Håll nu tummen för att medicinen hjälper och att det här går över om en månad.

Fyra liter laxermedel.

Vaknade av att det brände som fan mellan benen av svampen eller vad sjutton det nu är. Jag är så trött på min jävla hormonrubbning och att allting kollapsar. Hur ska vi någonsin kunna få barn? Hur ska jag kunna bli frisk? Det känns så avlägset.

Den 19 januari ska jag göra biopsi. Koloskopi och gastroskopi. Efter det ska jag kontakta gyn, igen, men det gör så ont att bli undersökt att jag drar mig för det. Börjar nästan alltid grina av smärta.

Vet ni vad jag oroar mig mest över nu? Det där dygnet innan då jag inte får äta men ska dricka FYRA LITER LAXERMEDEL efter klockan 17. Jag har det lilla problemet att jag knappt kan dricka ett glas vatten i vanliga fall. Jag blir nästan aldrig törstig. Glömmer att dricka. Monki får påminna mig, och jag tar det där glaset vatten och märker tre timmar senare att jag bara tagit en klunk.

Detta ovanliga fenomen ligger i släkten, och de har inte kollat det på mig eftersom jag inte brukar reflektera över det, men när det kollade morbror och moster hittade de annorlunda blodkroppar som tydligen tar bort törst. Åkej. Min kropp är ett kapitel för sig, som ni nog har förstått. 

Så, fyra liter laxermedel, förstår ni hur mycket det är på en kväll? Hela veckan innan får jag inte äta skal, frön eller sånt heller.

Och så kommer jag bo på toan.

Håll tummen för att de hittar glutenintolerans som de inte såg på blodprover. Faktiskt.

Alternativen är bara så mycket värre.

Idag för 31 år sedan.

Men grattis då på 91-årsdagen Tant Agda, som får tillbringa dagen i sängen med Alvedon.

Nej visst fan, fyller bara 31 idag.

Säg det till min nacke, rygg, mage, käke och D-vitaminbrist. Det enda jag önskar mig i present är att bli frisk. Att kunna löpträna igen, att må bra, och att få ett barn.

Jag inser att det är stora önskningar, men det finns inget större än hälsan. Och att kunna få barn.

Glöm inte det.

Mens eller inte mens?

På lördag är det dag 28 av cykeln. Jag är ganska övertygad om att mensen kommer komma där som vanligt, precis lagom då vi ska på trettioårsfest. Jag kommer då ha ont både i mage och i själ.

Magen och ryggen har jag ändå ont i varje dag, lite som konstant mensvärk med  hugg då och då så att jag knappt kan stå. Har liksom vant mig vid att må som en gammal kärring.

"Du mår ungefär som jag", sa min mormor i telefon igår.

Skillnaden är ju bara att jag är 31 (om tre veckor) och hon 89.

Och nu gör jag det igen. Utgår ifrån något negativt. Fast för mig är det bara realistiskt. Oddsen för mig att bli gravid känns inte sådär jättestora. De brukar ju inte vara det om man är en gammal kärring.

Senaste nytt hos Svetlana.

Jag går alltid in med relativt fientlig inställning när jag träffar läkare. Med tanke på den bransch jag jobbar i är det rätt... dumt, men vadfan - Jag har liksom aldrig fått någon riktig hjälp och är så jävla trött på det.

Döm om min förvåning när Dr. Svetlana faktiskt tog mig på allvar imorse. Inte så att hon remitterade mig dit jag ville, det hade ju varit lite för mycket begärt trots att den specialisten på Akademiska vill träffa mig, men jag ska åtminstone få en grundlig utredning av magen inifrån om, förhoppningsvis, ett par veckor. Gluten, infektioner, bakterier, magsår, till och med tumör ska kollas upp, eftersom sånt här kan hämma D-vitaminupptaget. Jag har ont i magen i princip varje dag (mest på morgonen och sedan efter att jag har ätit), så mest troligt är kanske att det är något där som rubbar hormonerna.

Jag ser inte så värst jättemycket fram emot varesig gastro eller få en apparat uppstoppad i röven, men jag är ändå glad och kommer äta gluten i mängder och allt annat som vanligt tills dess. Om jag är glutenallergiker eller har något annat fel vill jag att det ska synas på tarmarna så mycket det bara går.

Till råga på allt har jag fått en svampinfektion (får det skitofta), så det här med nupping ligger på is. Känner att min kropp är rätt värdelös faktiskt. Jävla Tant Agda.

Men, äntligen kommer det kanske hända något. Håll tummen nu.

Ett långt Ps. om bakslaget.

Förtydligande (och jag vet att ni menar väl), men vad jag försökte säga var att solen inte har hjälpt mig. Medicinen har inte hjälpt mig.


Ingenting har hjälpt mig.

Om inte solande (jag har solat så mycket jag bara kunnat och inte använt en droppe solkräm. Till och med i oktober satt jag i bikini på balkongen och pressade varje ledig stund. Jag tackade nej till att träffa kompisar och allt annat så fort solen sken för att jag prioriterade min hälsa. Och för att jag inte orkade annat, förstås. Jag orkar ingenting).

Och läkarna, vad de gör? Ingenting. Jag har varit hos fem olika, och alla har slutat efter att jag har träffat dem, förutom en. Men henne bytte jag ifrån eftersom hon var värdelös. Min specialist skrev ut medicin och han har hjälp mig, men det är faktiskt på arbetstid. Inte för att jag någonsin har sagt var jag jobbar, men jag jobbar i...branschen, om man säger så. Inte vården, men industrin.

De har tagit mängder med prover. Jag har inte glutenallergi, är inte i klimakteriet, har inte fel på njurarna eller kalciumbrist. Vad jag har är enorm D-vitaminbrist och relativt lågt B12 (gråzon) och ingen vet hittills varför. Jag har även haft förhöjt homocystein, vilket "bara" är ett tecken på att andra saker är fel.

Min specialist har idag iallafall kontaktat en av landets främsta specialister som vill titta på mitt fall. Problemet är bara att jag måste få remissen genom vårdcentralen där jag har tid 28 nov, och sedan lär det väl dröja typ tre månader.

Jag kanske vaknar till liv i vår igen då?

En vinter till som den förra orkar jag inte med. Då sjukskriver jag mig och gräver ner mig. Jag orkar inte må illa, vara yr, trött, svag, tappa hår, grina, gå upp i vikt och ha ryggsmärtor varje dag (en annan sak om man har det och är gravid förstås. Det låter ju faktiskt rätt likt när jag tänker efter. Jag kanske redan är härdad?).

Eller vänta nu, sjukskriva mig? Jag skulle ju säga upp mig.

För om man tänker efter riktigt ordentligt är ju stress orsak till många rubbningar och brister i kroppen som alla helst vill förklara på andra sätt.

Mer om min D-vitaminbrist och allmänt behov av D-vitamin för alla? Klicka på etiketten "D-vitaminbrist".

Och tack för att ni finns och förstår.

Bakslag.

Efter en solig sommar och receptbelagd medicin tog jag uppföljningsprover på min D-vitaminbrist.

Idag fick jag provsvaren.

Min D-vitamin har minskat.

Från att jag hade stor brist ökade den till brist, och nu är den tillbaka på stor brist igen. Vad gör man när varken den naturliga medicinen (sol) eller receptbelagd hjälper? Gräver ned sig i ett  hål och drar täcket över huvvet?

Jag vill bara gråta och gå hem. Orkar inte med den här hormonrubbningen längre. Jag vill kunna få ett friskt barn, träna, slippa ha ont, slippa muskelförtvining, slippa vara yr och överkänslig.

Jag tar timeout ett tag nu.

Om ni inte hör från mig på ett tag är det därför.

Två små, likadana streck.

På ägglossnings-stickan alltså, och intresseklubben antecknar frenetiskt. Jag blev helt till mig, mest för att min mencykel faktiskt är ganska exakt som den ska vara, vilket är ett friskhetstecken.

När jag var som värst i min D-vitaminbrist och med cysta på ena äggstocken som hade skapat ett blåmärke var min mens helt kajko. Jag insåg inte förrän då hur lyckligt lottad jag faktiskt var, som trots enorma menssmärtor alltid brukade ha regelbunden mens och antagligen regelbunden ägglossning. It's back, baby!

Ikväll är det tända ljus och finmiddag som väntar innan lite rumlande i sänghalmen alltså*

*Tända ljus = lampor. Finmiddag = stekt torsk och potatis. Som vanligt. Vem fan orkar något annat med jobb som slukar nästan all tid?

Preggo-tips?

Jag var och gjorde cellprov (igen) häromdagen och det lät ungefär såhär:

-AJ, det gör ont!
-Nejdå, det är lite obehagligt bara.
-Alltså det gör ont.
-Nejdå, det gör inte ont.
-JO DET GÖR ONT.
-Jaha... *pillar om lite* Bättre nu?
-Eh, ja... Nu är det bara obehagligt...

Iallafall. Jag berättade att jag vill bli preggers och fick endast tre tips:
-Köp folsyra, sluta med p-piller långt innan & TA DET LUGNT.

Jag har redan börjat käka folsyra sedan ett par veckor tillbaka och köpt lalabings överblivna ägglossningstest, p-piller var åratal sedan, samma sak med ett festbloss på cigg (fyra år sen?), alkohol dricker jag ändå så himla sällan så det tänker jag skippa helt i två år framöver, kaffet har lagts ned sedan snart tre veckor och FÖRHOPPNINGSVIS har mitt D-vitaminvärde stabiliserats (får svar om nån vecka), men det där jäkla LUGNET liksom, hur fixar man det?

Bilden är lånad från nätet.

Jag är Stress-Agda nummer ett. Springer till bussen, springer till pendeln, jobbar alldeles för fort och hetsar upp mig över människor omkring mig (hatar att vara i stan, måste åka genom stan när jag ska hem eller till jobbet). I'm working on it, men det är helt klart svårast av allt. Det och att inte äta choklad.

Jag har bara berättat om de här planerna för EN ENDA VÄN i verkliga livet, och hon blev liksom gravid på första försöket efter ett glas vin samma kväll som de bestämde sig för att börja skaffa barn, så... Har ni några sånna där guldkornstips på lager? Typ nån häxdryck som får fertiliteten att blomstra och eller/lugnet att ramla ned över en?

Uppdatering i sjukdomsvärlden.

Så här såg några barn ut för länge sedan som hade D-vitaminbrist, dvs. Engelska Sjukan.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag fick diagnos av i princip obefintligt D-vitaminvärde i början av året efter åratal av utredning. Jag mådde då så dåligt att jag egentligen bara ville krypa under täcket och aldrig mer gå upp, men istället fortsatte jag att jobba heltid, träna flera gånger i veckan och hålla tillbaka tårarna så gott jag kunde. Tillslut gick både rygg och ben halvt sönder och min mens blev oregelbunden, och då gick det rent fysiskt inte längre. Kroppen sa ifrån på alla sätt och vis. Att det heter D-vitamin är förövrigt egentligen ganska fel, för det är ett hormon och jag hade (och har) alltså en enorm hormonrubbning som stör allting. Jag har träffat på andra med lågt D-vitamin, men ingen med mitt värde (14). Rekommenderat är 75-250. Under 30 är stor brist.

Jag fick medicin av en specialist och har hängt i solen så mycket jag kan och sist hade värdet ökat till 49. Igår hade jag uppdatering med endokrinologen igen som meddelade att det faktiskt kan ta flera år innan jag är helt tillbaka på banan igen med tanke på hur illa det var. Jag mår lite bättre nu på så sätt att jag inte går runt med en konstant bakiskänsla, men jag får ont av att träna (förutom promenader), klarar sällan av att ens övningsköra, tappar hår (har tappat mer än hälften), naglar går sönder, gråter för allt och får fortfarande lite utbrott även om de är färre.

Det kan ju tilläggas att det är lite, eller ganska mycket, på grund av detta som Monki vill avvakta med barn. Jag var så sjuk och håller just på att bli bättre, men i min värld är jag så himla mycket bättre och redo men han är avvaktande och, enligt mig, överdrivet försiktig. Det finns dock en risk att jag inte ens kan få barn eftersom barnlöshet ofta har samband med D-vitaminbrist, och risken för autism hos barn ökar även (det har gjorts studier som visar på 4-5 gånger högre risk). Eftersom det antagligen kommer vara svårare för mig än för genomsnittet vill jag inte vänta och slösa bort tid.

Ibland förtränger jag faktiskt den här sanningen och försöker köra på som om jag vore helt frisk, och när jag inte orkar eller kan börjar jag gråta och blir förbannad.

All clear.

Min dumma cysta som satt på ett blodkärl på vänstra äggstocken och hade skapat ett blåmärke har försvunnit! Jag utgick ifrån att den inte var farlig, men gynekologen visste ju inte helt säkert förrän ett andra ultraljud var utfört, och nu är det gjort.

HURRA!

Det här gör jag när jag är ensam och aldrig annars.

Önskerubrik från Allt finns alltid.

När jag läste Stalins Kossor förra veckan så kände jag igen mig i en hel del känslor.  Jag kände alltså igen mig i huvudpersonens tankar kring mat. Oroväckande, och säkert ganska vanligt.

Jag får dåligt samvete av nästan allt jag äter, om jag inte precis har tränat innan eller ska träna efter. Och så får jag ryck och äter typ ingenting på hela dagen eller hetsäter fast jag har sagt till mig själv att jag inte får, med enda skillnad att jag inte spyr upp det. Oftast får jag sånna här hetsätnings-ryck när jag är ensam (aldrig annars) och bara om jag har ätit för lite så att jag är sjukt hungrig, så det bästa för mig är egentligen att vara med andra när det finns en massa onyttigheter i närheten.

Jag kan typ heller aldrig lämna något på tallriken (jag är uppfostrad med ät upp, tänk på svältande barn!) och har svårt att känna när min mage är nöjd, jag kan lätt äta tills jag känner att jag nästan spricker. Tack och lov rör jag på mig rätt mycket, och i perioder äter jag relativt normalt, men ändå. Jag tror att jag har en väldigt osund inställning till mat och folk brukar säga att jag har en snedvriden bild av mig själv. (Nu erkänner jag verkligen något som är rätt jobbigt, men eftersom bloggen är anonym är det ju just det den är till för). Snittet blir nog runt 2000 kalorier per dag, men de pendlar så himla mycket upp och ned och jag kan liksom oftast inte vara balanserad. Hur gör man? Jag är alldeles för mycket allt eller inget, kan inte göra saker med måtta.

Löpning är iallafall min favoritsport, för då kan jag dra på mig stora kläder och springa i skogen utan att bli bedömd av andra. Jag älskar känslan av att få märkbara resultat; eftersom jag inte ser dem på kroppen så ser jag dem åtminstone i hastighet eller avstånd. Förra sommaren hade jag min peak då jag sprang ungefär tre gånger i veckan och fler långpass inklusive 21 kilometer på under två timmar utan problem. Jag liksom flög fram och fattade det knappt själv. Jag sprang tre lopp och sedan pajjade min rygg och mitt ben och det var några månader senare de äntligen upptäckte min D-vitaminbrist som även påverkar muskler och skelett (och för min del tror jag att det även påverkar mitt ätande; den här konstanta hungern som fan aldrig mättas. Jag skulle kunna äta i princip JÄMT). Nu springer jag ungefär lika mycket, men min kropp orkar bara kortare pass, jag har inte ens varit i närheten av 15 - 20 kilometer. Jag har en daglig runda på 7-8 km (fast i förrgår gick jag 12km och sprang 5, så det pendlar ju).

Jag önskar att jag t.ex. hade Trillingnötens diciplin, men jag skulle aldrig kunna gå typ ett år utan att äta onyttigt. Mitt inre är ibland som ett monster som tar över allt förnuft och alla löften. Aldrig med måtta, alltid allt eller inget.

TBE-varning.

Skärgårdsbesöket resulterade i tre fästingar som ännu inte hunnit sätta sig PLUS två som hunnit bita sig fast; en som jag tog bort igårkväll i knävecket och en idag på skuldran, och det värsta är att jag saknar ett TBE-vaccin och rent statistiskt borde få TBE nu med tanke på det antal fästingar jag hittills har fått i mitt liv. SCARY!

Imorn kommer fästingbussen till min kommun och då tar jag spruta tre. Hjärnhinneinflammation nejtack (och helst inte borrelia heller).