One Lovely Blogaward och beundransvärda kvinnor.

Plötsligt har jag fått en award till av underbara Åsa! Motiveringen löd såhär: För jag älskar hennes humor. Lite torr och bitter, men så kärleksfull ändå. Jag  har inte ens märkt att jag har humor i min blogg, så det här var extra  kul att läsa.

Dessutom fick jag en utmärkelse av S.W; Kvinnor jag beundrar.

Snacka om att ni förgyller mina spyfyllda dagar.

Jag är sämst på att skicka sånt här vidare, men nu väljer jag ut fem kvinnor i bloggvärlden som jag beundrar lite extra mycket just nu:

Träningslyckan: Jag har tidigare skrivit varför här. För mig är hon en förebild när det gäller typ allt. Familjeliv, kost, träning, inställning. Hon är helt jävla oslagbar. Jag har även träffat henne i verkliga livet, men alldeles för lite.

Nadja på Hawaii: För att jag ser mig själv i henne. Jag känner igen så mycket. Hon träffade kärleken och flyttade till andra sidan jorden (jag gjorde samma sak i hennes ålder, även om det för mig slutade olyckligt) och är supergullig som person. Jag träffade henne i december.

Mammas Machete: Julia bor på Allmänningen i Colombia och skriver superintressanta inlägg. Jag lär mig alltid något nytt om colombianska traditioner, skillnader och likheter. Julia är verkligen en kvinna att beundra.

Stora tankar om små ting: Lisa skriver alltid så roligt om vardagsutmaningar. Hur det är att ha två små barn och inte få sova ordentligt, få en liten tvåårig näve hytt mot sig och fixa med hus. Hon är ett levande bevis på att man inte behöver leva glamour-liv för att få varje inlägg intressant.

Nilla: Underbara, humorfyllda Nilla som skriver på sin Beiga som jag envisas med att kalla Färgsprakande. Jag är nämligen övertygad om att hennes debutroman kommer vara just färgsprakande. Så ironiskt roliga hennes blogginlägg är kan boken inte vara annat.

En extra eloge till mina skrivarvänner Egenutgivarna också. Jag längtar så mycket efter att träffa er att jag nästan blir irriterad.

Sen stordiggar jag resten av de bloggar jag läser också. Det vet ni väl?

Bästa dan på länge.

Nadja och jag igår utanför affären MONKI. Haha!

Igår hade jag bästa dagen på länge, länge. Jag var överlycklig för att min nacke var bättre, till och med så glad att jag njöt av den vita snön som knastrade under skorna när jag gick till pendeltåget i vintersolen.

Först var jag på söder med syrran och farsan och stressade INGENTING. Sedan träffade jag Nadja (som skriver så här om vår dejt). Det är det här jag älskar mest med bloggvärlden. Man hittar varandra på nätet, fastnar för varandra, och sedan ses man och gillar varann lika mycket IRL. Vi hade hur mycket som helst att snacka om.

Det ska bli så  kul att ses igen - och då på Hawaii i februari liksom. Ballt, ballt. Nadja är så himla söt, glad, trevlig och lätt att prata med. Min ena syrra kom förbi och tog kortet ovan med min telefon, ovetande om att jag bloggar och att hon med lite tur kommer bli moster nångång (som hon alltid tjatar om).

Sedan gick jag med syrran till en thai-restaurang för att fira min födelsedag med mina sju favvogals. ALLA kom. Och jag fick en massa presenter. Blev helt rörd. Vi åt god mat, en av mina bästisar berättade att hon är gravid (med Monkis barndomskompis - fatta vad fint, de träffades liksom genom oss), nacken höll fortfarande och maten var asgod.

Älskade gårdagen från början till slut.

Jag kände mig friskare, starkare och fick umgås med nära och kära hela dagen tills jag stupade i säng.

Enda minuset var väl att jag hade glömt minneskortet till kameran hemma. Damn.

Träningslyckan - en kärlekshyllning.

Träningslyckan skriver också om sorg. Jag minns den dag då hennes mamma dog. Jag grät när jag läste det. Två veckor efter hennes mammas död födde hon sin första son, och jag påmindes om det jag på något sätt alltid missat under hela mitt liv. Att min mammas pappa också dog i cancer när jag var nyfödd. Jag kan inte ens föreställa mig den otroliga smärta som blandas med glädje över att ha blivit mamma. Hur hanterar man det? Jag tror precis som Träningslyckan att tiden inte alls läker alla sår, vi lär oss bara att leva med ärren. För att vi måste. För att vi inte har något annat val om vi vill fortsätta leva.

Träningslyckan är en av de personer jag beundrar allra mest, trots att vi bara har träffats ett fåtal gånger på riktigt. För mig är hon en förebild i det mesta genom sin attityd. Både som mamma för sin son, när det gäller träning, fritid, mat och arbete. Hon går helt sin egen väg och njuter varje dag. Bestämmer hon sig för att springa ett marathon gör hon det. Bestämmer hon sig för att fjällvandra tar hon med sig barnet. Bestämmer hon sig för att gå ned några kilo trots sjukdomar emot sig, så gör hon det. Hon är det ultimata exemplet på att i princip allting går, bara man ger sig fan på det. Och det bästa är att det inte ens är irriterande att hon är så bra, för hon vet vad hon gör. Hon har gått igenom helvettet och valt att ta tillvara på livet. Hon tar ingenting för givet.

Träningslyckan, du inspirerar och är alldeles underbar. Jag ville bara säga det.

Back from Venice.

Vi kom hem idag runt 12.30 endast 12 timmar sena eftersom vi övernattade i Frankfurt (planet var överbokat och vi kunde inte motstå mutan på 250 euro per person om vi tog morgonflyget istället), jag haltande med svullen och förstörd fotknöl och ben eftersom en italienare tappade sin hårda väska i rulltrappan rakt ned på mig, två stora myggbett i fejset och efter att ha delat plan med en magsjuk unge framför som spydde ned både säten och sig själv.

Det var sjukt skönt att återse SOLEN på Arlanda. Det spöregnade varje dag i Venedig (med korta uppehåll) och vi hade tre olika rum eftersom det bara var en massa strul, men vi hann börja göra unge en hel gång innan jag fick mens och jag var glad, kär och lycklig hela tiden medan vi traskade gata upp och gata ned och åtminstone fick vara med om en översvämning.

Jag sparar finbilderna till sen, men bjuder på en ovan.
Nu måste jag fortsätta jobba.
Och sova tidigt.

Blir helt matt av semester.

More to come.

Arrivederci!

Någon som är avundsjuk på vädret? Vi är där fredag till måndag, såklart. Alla dagar innan och efter visar en sol.

Nu sticker jag till Venedig en sväng och åker gondol, käkar ost och gör lite barn. Hörs på tisdag.


Arrivederci bambinas!

Jo men jag gör ju mitt bästa iallafall...

Jag är en sån som sorterar in i minsta detalj. Till och med använda häftklamrar lägger jag i en särskild burk på jobbet för att ta till metallåtervinningen, men vad fan gör man när det ser ut så här på återvinningsstationen? Det finns alltså fler som sorterar lika fint som jag, och det är nästan alltid överfullt, iallafall där jag nu inte längre bor och har packat, flyttat och slängt saker hela helgen. Äntligen är det klart och jag bor från och med idag alltså även officiellt i tjottahejti med Monki och har ingen egen lägenhet att smita till under ett år framöver.

Det kan tilläggas att det var så dammigt och smutsigt att jag fick en allergi-attack som resulterade i nysrekord, rinnande näsa och andningsproblem hela helgen and counting. Igår jobbat jag därför hemifrån. Säga vad man vill om mitt jobb, men "frihet under ansvar är underbart" ibland. Eller; alltid.

Sweet November.

Äntligen är Underbara November här!

Jag glömde dock att tillföra listan att mitt träningskort börjar gälla från just idag och ett år framöver, det jag köpte för mina 4000 i friskvårdsbidrag som jag hade att ta ut innan min anställning gick över till bemanningsföretaget. Ytterligare en superb sak till denna underbara månad alltså.

* Börja skaffa bebis.
* Åka till Venedig.
* Hyra ut lägenheten och slippa onödig utgift på typ 5000 i månaden.
* På riktigt slacka på jobbet.
* Förhoppningsvis ge ut min bok.

NYTT PÅ LISTAN:
* Träningskort!
* Avklarat Cellprov!

Dexter, my love.

Idag har äntligen Dexter säsong 6 premiär! Jag har sett vartenda avsnitt och håller nu på med serien igen från början med Monki. Jag har även läst fem av sex böcker (sjätte har inte kommit ut än, den kommer i höst). Rätt sjukt hur man (jag) kan vara smått förälskad i en seriemördare, men vad sjutton; nobody's perfect.


Bara vinjetten ger mig lyckokänslor. Se själva:

Ps. Jag gillar inte deckare, men det här här något helt annat. Ds.

Läsarstatistik.

Lånad bild från nätet.

De senaste veckorna har jag plötsligt börjat få en himla massa fina kommentarer och feedback från en himla massa fina människor världen över (okej, främst Sverige, USA och Australien). Jag vet faktiskt inte hur det gick till, för de allra flesta har hittat till min blogg själva. Jag blir så glad och varm varje gång jag får en kommentar, eftersom verkligen alla (peppar, peppar) skriver fina och bra saker. Aj lajk yo so mutch. Dessutom har jag ju nu upptäckt en hel hög med nya, fina bloggar där ute - hurra!

(Vi skulle nog alla ljuga om vi inte erkände att våra bloggar livnär sig på feedback. Utan respons kan man ju återgå till gamla hederliga dagboken liksom).

Födelsedagsweekend.

Jag har minsann läst era inlägg om bokmässan, och Joanna skrev att det var bästa Bokmässan någonsin... Nåväl. Vi hade åtminstone kalas, och det är ju inte fy skam det heller.

Vem vill missa en solnedgång i förorten? Jag älskar när det ser ut såhär från vår balkong.

Jag hade fixat tapas-tema.

Observera Venedig-weekend:en i rött. Han blev multo feliz. Vi tänkte hyra cykel, äta frukostar (!) och TA DET LUGNT (något vi aldrig gör på semestrar vanligtvis).

Barnbesök hela helgen (Hur mutade man barn innan det fanns majskrokar?)

Och så hann jag läsa ut Mario Vargas Llosas Den Stygga Flickans Rackartyg som jag verkligen gillade. Som synes har jag en hel del böcker av honom, varav den första inhandlades i Bolivia 2005. Jag älskar Sydamerikanska författare, fast mest magisk realism och García Márquez (ni har väl läst honom?). Jag fick även med Monki ut på en liten löptur (nya, nyttiga livet börjar efter 30 för honom) och imorse ville jag inte alls gå till jobbet. Jag var först på kontoret och bara längtar tills jag får gå hem igen. Avskyr att jag ens känner så.

Lyllo er som är på bokmässan...

Förhinder i år.

Däremot nästa år, då ska jag. Tills dess får jag läsa alla era inlägg om'ett och suktas.

En annan sak man kan göra när man sparar pengar på att klippa sig själv.

Köpa en weekend till Venedig i november. Allt betalt och klart. Pris? En årskonsumtion av frissan-besök. Typ.

Flytt cirka numero 41.

En sjö nedanför min hyresetta.



Jag har ju min hyresetta som mest bara slukar pengar och dammar igen. Inatt sov jag för första gången där på tre månader, och sammanlagt har jag väl sovit där ett par nätter på ett halvår. Jag hade en singelkompis som skulle hyra, men när vi sågs i juli hade hon börjat dejta en gammal kompis och ett par veckor senare åkte de till Barcelona där han friade (!) och nu ska de gifta sig. Därmed var det inte längre lämpligt att hon skulle hyra min lägenhet om man säger så, mer lämpligt är att hon ska flytta in hos honom och det kan man ju hålla med om. Däremot var hennes 50-åriga kollega intresserad, så igår träffades vi äntligen i min lägenhet och allt kändes bra, så från och med första november hyr jag ut den ett år och kan därmed spara ungefär 50.000 papp.

Efter detta gick jag över till min granne och vän och vi gick en mils promenad, drack thé och snackade en massa innan jag gick förbi Gamla Filmstaden och hem igen med lite lätt separationsångest i hjärtat. Jag har flyttat till tjottahejti, med sammanlagt 2.5-3h resväg per dag till jobbet istället för 30 minuter promenad enkel väg, från den kommun jag verkligen älskar till en annan som är mindre bra men helt okej, men jag gör det ju in the name of love så det är såklart värt det. Ändå. Det känns ju.

Flytt numero 41 i mitt liv ungefär. Och jag överdriver faktiskt inte.

Mission: Bokhylla.

Alla mina böcker står i travar längs väggarna. I ärlighetens namn ligger de utspridda lite överallt, men vad ska jag göra när det inte finns en enda bokhylla i lägenheten?

I helgen är dock planen att äntligen börja fundera över vilken bokhylla vi faktiskt ska ha. Jag börjar nästan bli så desperat att jag går med på VILKEN SOM HELST, bara jag får organisera mina bebisar.

Tanta Agda strikes again:

Den här gången bakade hon en hjärtformad kaka.

En del av den kärleken ligger just nu i våra magar, och vi mådde illa som fan båda två när vi skulle lägga oss. Supersexy.

From the woods.

I helgen gick vi till skogen som är alldeles nedanför. Jag älskar att gå runt där men är för feg för att gå själv; jag är både slarvig, klumpig och har världens sämsta lokalsinne. Och vad gör jag?! Tappar nycklarna någonstans i skogen och får lätt panik.

Det har liksom aldrig hänt innan.

Iallafall: Skogen. I love it.

 Jag hittade inte en enda ätbar (vad jag vet) svamp, men det fanns gott om sånna här vackra saker...och fortfarande blåbär, men jag är nöjd med mina fyra liter plockade som ligger i frysen.

Sen hittade vi nyckeln igen på ett berg där jag hade stannat för att knyta skorna. Dagen var sålunda räddad och plånkan likaså.

Oscar och den rosa damen.

Jag har missat att tipsa er om en helt underbar liten (med betoning på liten; 95 sidor) bok som jag läste tidigare i somras; Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt. Den handlar sorgligt nog om en pojke som har cancer och börjar skriva brev till Gud. Det kan låta lite klyshigt, men det är det inte. Jag älskade den från början till slut och gav den högsta betyg, faktiskt. Varför den här boken inte har fått mer uppmärksamhet förstår jag faktiskt inte. Avgör själva.

Och det är väl just lite sånna här saker som Monki är rädd för när det gäller att skaffa barn. Tänk om det blir sjukt? Dör? Om jag dör? Han är faktiskt inte redo mentalt. Han tänker för mycket. Att han har en lista på potentiella tjejnamn säger inte att han är redo, tro mig. Han är inte som någon annan kille ni någonsin har träffat, han är bara...förberedd på allt, just in case.

Boken finns förövrigt att köpa på Bokus för endast 28 spänn.

Telepati/Bebislängt/Sjukt.

Allt jag tänker på är ju att jag vill ha bebisbebisbebis och igår när jag gick på min kvällspromenad kom jag äntligen på det ULTIMATA tjejnamnet. Poff, liksom. Erinrade mig en gammal bekant på Puerto Rico som hette (heter) så, så det är inte klassiskt svenskt liksom. När jag kom hem berättade jag namnet för Monki och tänkte att han kanske inte skulle gilla det, men han ba:
-Eeh, har du tjuvkollat min mobil?
-Verkligen inte, svarade jag sanningsenligt.

Och så tog ha fram den och visade en lista på potentiella bebisnamn och vilket stod överst? Samma, såklart. Och han hade hittat det på Gran Canaria.

Great minds think alike va?

Nu gäller det bara att han ska inse att han också vill ha bebisbebisbebis så att vi think alike där med.

Kärleksvåffla.

Hur glad blir man inte när man blir väckt av en kärleksvåffla med blåbär plockade i skogen utanför?

Förövrigt känns det ungefär som när jag hade gjort klart civilrätt ett, den största kurs jag någonsin har gått, och dessutom fick högsta betyg. Manuset är skickat till nio förlag hittills och jag känner mig både naken, glad och lättad på samma gång. Även om ingen antar det har jag gjort det, JAG HAR ÄNTLIGEN SKRIVIT EN BOK!

Dags att fortsätta på nästa kanske...

Datenight 2:

Igår hade vi vår andra Datenight och det var Monkis tur att bestämma. Vi gick sålunda på Wagamama i stan och käkade asiatiskt, vilket var rätt gott. Det bästa var att jag frågade om sjögrässallad vilket kocken då precis höll på att utarbeta, så jag blev första testare (och dessutom gratis). Jag ÄLSKAR sjögrässallad, det är godare än allt godis i hela världen tillsammans. Har ni testat?

Efter det åkte vi hem hand i hand under solen och jag tog en paus och gick sju kilometer promenad (as usual) och sedan låg vi i sängen och kollade på dokumentären The Cove, en dokumentär som förtjänar ett helt eget inlägg...

Very good datenight!

(Så här var Datenight 1.)