Status igen.

Efter två veckors sängliggande, minus ett besök hos barnmorskan, tog vi en tripp till läkaren idag. Jag blev sjukskriven en månad och fick medicin. Har gått ned ett kilo, har fått lågt blodtryck och är allmänt yr och ynklig. I måndags när jag försökte duscha ramlade jag ur kabinen ned på golvet, kunde inte resa mig och spydde flera gånger rakt på golvet. Jag är livrädd för duschen, lukter, allt. Jag sover i gästrummet, är smutsig och äcklig, blek och gråtig och allmänt borta.

Monki var med mig idag och läkaren frågade om vi ville göra ultraljud. Helt spontant. Svårt att tacka nej, liksom. Så jag låg där och fick se det lilla hjärtat slå och allt såg bra ut, så jag grinade såklart en skvätt och var glad att det inte är tvillingar. Vilket Monki i sin tur nästan blev besviken över. "Två flugor i en smäll" hade han gillat, speciellt eftersom jag har sagt att jag aldrig går igenom det här igen.

Mini mår bra, och framförallt: Mini FINNS. Drygt 1,25 centimeter liten och 7 veckor och tre dagar ung.

Helt jävla overkligt.

Håll nu tummen för att medicinen hjälper och att det här går över om en månad.

Sista månaden på jobbet.

Igår gick jag in till chefen och sa:

Jag hinner inte göra allt och jag tänker inte jobba över min sista månad. Hur ska jag prioritera?

Han fixade assistent åt mig resten av tiden eftersom inget kan prioriteras bort, en ung kille som har hjälpt mig en gång i veckan förut, så inatt sov jag. Jag somnade vid sju och sov mig igenom några timmars totalt mörker eftersom det var strömavbrott i hela kvarteret, vaknade och somnade om igen vid ett till halv åtta. Nu vill jag bara sova sova sova ännu mer.

Och det här med strömavbrott. När jag bodde i Karibien hade vi det varje dag, massvis med gånger. Det är ingen biggie. Men Monki däremot, han var nästan som ett litet barn när stormen ven utanför och det var becksvart. Han ställde små ficklampor överallt, var glad över att vi har köpt ett spritkök och kröp ned mellan lakanen och fantiserade om ett månadslångt mörker.

Strömmen är tillbaka, såklart. Vi bor ju inte i Karibien direkt.

Godnattsaga.

Eftersom vi inte har några kids att läsa godnattsagor för så har jag nu börjat läsa Google-koden istället. Det roligaste är ju (som skrivit tdigare på bloggen) att vi var på Google i Mountain View (Silicone Valley) i somras och låtsades jobba där. Vi var liksom tvungna eftersom vi höll på att svälta ihjäl. 

Och inte nog med det, vi gick tillbaka och bad om efterrätt to go. Vi kunde ju ha kört med deras egen slogan Don't be evil! om de blivit sura.

Jag smet iallafall in på tjejtoan samt snodde en kaffe, och där möttes jag av diverse alternativ för ass-cleaning. Förutom gratis bindor, tamponger ochsåvidare förstås.

Vi tjuvcyklade på deras Google-cyklar och gick till Android på andra sidan gatan också.

 Gatan heter förövrigt Google-street. Mycket långsökt!

När solen gick ned var det rätt lugnt och stilla, även fast det var många som fortfarande jobbade. Jag har nu lärt mig i Google-koden att de har fria arbetstider och lyx-bussar med trådlöst internet hämtar upp dem och skjutsar hem dem fram till 22.30 på kvällen.

Jag jobbar också på ett amerikanskt företag och det känns som Googles arbetsmiljö påminner väldigt mycket om min. NOT.

Nysnö.

Några hundra meter ifrån hemmet på lunchen.

Varje år, ungefär i juli, brukar jag (mar)drömma om att jag vaknar upp och ute ligger ett tjockt täcke snö. Jag får hjärtklappning och ångest och liksom nej nej nej, inte än, det är ju för faen sommar fortfarande!

Sen kommer alltid dagen då snön verkligen kommer. Den går liksom inte att undvika.

Som imorse. Det där lilla täcket nysnö låg vitt över marken när jag vaknade med feber och halsont, och faktiskt är det ganska fint. Än så länge. Innan slasket. Möjligen är det feberyror, eller så är det helt enkelt för att första snön faktiskt dröjde till hela sjätte december. Man får ju vara glad för det lilla, eller hur?

Back from Venice.

Vi kom hem idag runt 12.30 endast 12 timmar sena eftersom vi övernattade i Frankfurt (planet var överbokat och vi kunde inte motstå mutan på 250 euro per person om vi tog morgonflyget istället), jag haltande med svullen och förstörd fotknöl och ben eftersom en italienare tappade sin hårda väska i rulltrappan rakt ned på mig, två stora myggbett i fejset och efter att ha delat plan med en magsjuk unge framför som spydde ned både säten och sig själv.

Det var sjukt skönt att återse SOLEN på Arlanda. Det spöregnade varje dag i Venedig (med korta uppehåll) och vi hade tre olika rum eftersom det bara var en massa strul, men vi hann börja göra unge en hel gång innan jag fick mens och jag var glad, kär och lycklig hela tiden medan vi traskade gata upp och gata ned och åtminstone fick vara med om en översvämning.

Jag sparar finbilderna till sen, men bjuder på en ovan.
Nu måste jag fortsätta jobba.
Och sova tidigt.

Blir helt matt av semester.

More to come.

MARDRÖM!

Jag råkade se det här klippet och drömde nästan mardrömmar. Jag HATAR höjder. Jag grinar så fort jag kommer upp högt, och både på Sicilien, Island, Bolivia och USA har jag fått panikångest och blivit handlingsförlamad för att jag har blivit upplurad på stup där man kan trilla ned och virvla runt som en litet höstlöv.

Extra chockerande är att El Camino Del Rey tydligen finns i Andalusien, och jag som har bott där i ett helt år hade ingen aning om att denna plats fanns. Vertigo!

En liten utflykt dit nästa gång kanske?

NOT.