Om det sägs att året fortsätter likadant som det börjar skulle jag vara lyckligast i världen.

För liksom.

Dagarna runt jul hade jag så många gravidsymptom. Jag låg och surfade halva nätterna på dem och kände efter - mådde jag inte lite illa? Jo, men det gör jag ju jämt. Extra trött? Förvisso kunnat somna mitt på dagen vilket jag aldrig kan annars, men jag var ju ledig i två veckor så inte så konstigt? Ömma bröst, jo men jag skulle ju ha mens ett par dagar innan nyår.

Det som dock gav mig mest tvivel var att min temperatur gick upp en grad (37.5) och stannade där, och efter surfande läste jag att den går upp 0.5-1 grad vid ägglossning och sedan håller sig kvar om man är gravid.

Och så mensen. Som inte kom. Som blev en eller två dagar sen. Det är ju ingenting.

Jag kunde inte hålla mig. Jag gick till apoteket strax efter att jag skrev "2011 i backspegeln". Arg som ett bi på vägen för att jag kände mig lurad av min kropp, att den gav mig lite hopp á lá tänk om...tänk om jag är gravid?

Kom hem.
Kissade på stickan.
Grät konstant i tre minuter medan jag väntade på resultat.
Tänk om tänk om, även om den skulle visa två streck vilket den inte kommer göra, är risken för missfall ännu så enormt stor...

Resultatet visade två klarröda streck på en gång och är kvar än.
På två stycken med flera dagars mellanrum.

Och jag är gravid.

Så sjukt overkligt. Kan inte fatta det. Jag var konstant lycklig i ett dygn, men nu är jag  bara rädd. Trött, hungrig och rädd som fan.

(Bloggen är anonym, men de få som jag även har som vänner på Facebook osv - inte ett knyst, ok?!)

Pappa och kaffechocken.

Igår kom Monkis mamma, min farsa, syrra och hennes kille på försenad födelsedagsmiddag hos mig. Sallad, hembakat bröd med oliver, rosmarin och soltorkade tomater, bouillabaisse och chokladmousse med bär går alltid hem, och är dessutom skitlätt att göra.

Bouillabaisse med selleri, lök, zuccini, tomat, purjolök, champinjoner, vitlök, rosmarin, fänkål, oregano, salt, peppar, saffran, lax, räkor, torsk, krossade tomater och matlagningsvin. Toppas med persilja och creme fraiche.



Jäst, vatten, mjöl och valfria kryddor - låt jäsa två timmar, sedan vrids de till baguetter och görs i ugn på 250 grader i en kvart, därefter 10 minuter på 150 grader.



Lätt vispad grädde, smält choklad med två äggulor nedblandade, två matskedar floursocker, en halv tesked instant kaffepulver, vispa och låt stå ett par timmar i kylen. Voila!



Men chocken, chocken! När jag gjorde kaffe i espressomaskinen till syrran och hennes kille i mina fina koppar från Argentina, och pappa frågade om han också kunde få en kopp.

Dagen innan hade han druckit kaffe för första gången på 28 år. Förvisso bara två klunkar och med väldigt mycket grädde, men ändå. Igår fick han en koffeinfri espresso av mig efter middagen och han drack upp hela.

Om ni kände min pappa skulle ni förstå chocken. Vi har till och med bildbevis ifall vi skulle få för oss att vi har drömt.

Julen i bilder:

Om jag hade befunnit mig i närheten av San Diego hade Cinderalleys Julafton varit precis i min smak. Eftersom jag tyvärr befann mig långt ifrån Kalifornien stoppade jag in Grinchen i en liten låda och klistrade på ett smajl.

 Jul-lunch hos Monkis bror  var först ut på agendan. Han hade lagat mat i typ en vecka. Tydligen skulle julskinkan vara i ugnen typ tolv timmar... Kan tilläggas att julskinka fick mig att bli veg för mer än tjugo år sedan. Nu äter jag förvisso fågel ibland igen, men ändå. Griskött är det sista jag skulle äta. I accept it men fattar ärligt talat inte hur ni rent fysiskt kan tugga och svälja.

Jag hade bakat julmuffins med saffran, kanel, choklad och blåbär - vilket låter skitsmarrigt, I know, men de smakade italiensk bitterhet vilket inte är särskilt gott. Ingen hit.

Värdinnans pepparkakor.

Brorsbarnets kiddo fick 99 % av julklapparna. Som sig bör.

Stämningen var så julig att jag nästan mådde illa.

Efter lunchen knatade jag över till mormor och möttes av en solnedgång som hette duga. Hela julen var grön och det är värsta vårkänslorna ute. Tio grader klockan 06:30 idag liksom..?

 Min julmiddag. Vegopaj som jag hade gjort, sallad, lite lax och västerbottenost. Åt inte ens efterrätt och antar att jag är en av de få som snarare går ner i vikt på jul om något. Det finns så lite mat jag gillar eller tål.

På juldagen var det traditionell kalkon-middag hos morsan. Alltid med hemmagjord rödvinssås (och vatten i vinglaset! Drinking and trying to get pregnant = bad combination). Äter alltid kalkon den 25:e. Och brysselkål, fan vad gott! Visste ni att det innehåller enorma mängder folsyra dessutom? Win-win.

~

Ja, det var allt for now. Ska njuta av att vara ledig till den andra januari och att vi ska till Kenya första februari. Och så måste jag läsa! Har enkommafem böcker kvar för att nå upp till 100 utlästa i år.

Mycket att stå i, med andra ord.

Grinchen önskar God Jul på sitt egna lilla vis.

Se? Vi har fixat exotisk julgran med julbelysning!

Änglaspelet med Arne Weise-huvuden är tänt...



Och julklappar från Venedig slås in i tomteverkstaden.



Jag är ingen grinch inte. Här ska det firas med släkt och en massa mat som jag inte gillar.

GOD JUL PÅ ER!

Bästa dan på länge.

Nadja och jag igår utanför affären MONKI. Haha!

Igår hade jag bästa dagen på länge, länge. Jag var överlycklig för att min nacke var bättre, till och med så glad att jag njöt av den vita snön som knastrade under skorna när jag gick till pendeltåget i vintersolen.

Först var jag på söder med syrran och farsan och stressade INGENTING. Sedan träffade jag Nadja (som skriver så här om vår dejt). Det är det här jag älskar mest med bloggvärlden. Man hittar varandra på nätet, fastnar för varandra, och sedan ses man och gillar varann lika mycket IRL. Vi hade hur mycket som helst att snacka om.

Det ska bli så  kul att ses igen - och då på Hawaii i februari liksom. Ballt, ballt. Nadja är så himla söt, glad, trevlig och lätt att prata med. Min ena syrra kom förbi och tog kortet ovan med min telefon, ovetande om att jag bloggar och att hon med lite tur kommer bli moster nångång (som hon alltid tjatar om).

Sedan gick jag med syrran till en thai-restaurang för att fira min födelsedag med mina sju favvogals. ALLA kom. Och jag fick en massa presenter. Blev helt rörd. Vi åt god mat, en av mina bästisar berättade att hon är gravid (med Monkis barndomskompis - fatta vad fint, de träffades liksom genom oss), nacken höll fortfarande och maten var asgod.

Älskade gårdagen från början till slut.

Jag kände mig friskare, starkare och fick umgås med nära och kära hela dagen tills jag stupade i säng.

Enda minuset var väl att jag hade glömt minneskortet till kameran hemma. Damn.

Under the duvet - ofrivilligt.

Åkej, semesterns officiella första dag tillbringas ofrivilligt i sängen. Visst att det kan vara skönt och allt det där, men inte när man (jag) inte kan röra sig (mig) utan krampaktiga smärtor som skär in som knivar i nacken.

Inte heller när semesterns andra dag imorn kommer vara likadan. Dessutom är det min födelsedag. Tur att det var trettio jämnt förra året iallafall, hade känts lite B att behöva ställa in en fest.

Eller tredje dagen, då jag skulle ha firat min födelsedag i stan med sju vänner som alla tackat ja, och dessutom fikat med Nadja som är i stan. Kanske hinner jag bli frisk tills dess, men det känns förjävla tveksamt alltså. Bara att sätta sig på en stol är ett helt projekt - för att inte tala om att resa sig från den.

Igår tvingade jag mig iallafall till mormor en stund. Jag grät bara några få gånger av smärta i bilen. Men det var det värt. Jag fick leka med finaste kusinbarnet, träffa en nyföding levererad från San Francisco, se in i mormors bruna ögon och äta pajer och tårta eftersom lillbrorsan fyllde år. Jag har nästan aldrig gjort paj innan, men jag hörde rykten om att min var godast (se bild).

Idag ser det ut så här utanför balkongen. Jag lyckades knäppa ett kort lagom tills nästa krampattack kom.

Tur att jag har bok-tävlingen med mig själv (att läsa 100 innan året är slut - har läst 94 so far), det håller mig iallafall sysselsatt. Och att vi har TV i garderoben i sovrummet.

Gnäll, gnäll, gnäll.

Den här skruttkroppen vaknade med nackspärr och trotsade det och gick och simmade.

Big mistake.

Nu kan jag knappt röra mig och har så ont att jag vill skrika så fort jag inte sitter still. Så sjukt typiskt eftersom jag har semester och om en timme ska på släktträff med favoriterna från San Francisco osv. Har lyckats baka en fetapaj efter många skrik och förbannanden, men resten får vara.

Tant Agda, kan du inte bara lämna mig ifred ett tag?!

Never let me go?

...Typ så kände jag inför att slänga denna underbara tjocktv från 80-talet under flytten. Sällan har en bättre bildkvalitet skådats, och dessutom slapp jag hålla på att fippla med fjärrkontroll och en massa jobbiga uttag. Förvisso var den tjockare än vad den var stor, men vad sjutton - det var min farmors bror Holgers gamla tv som vi ärvde på...åttiotalet, och den har alltid hängt med sedan dess. Tills nu. Jag grinade nästan när jag tog avsked, men som en klok (och möjligtvis relativt okänslig) själ sa:

-Tror du att Holger kommer tillbaka bara för att du sparar hans tv eller?

Nä, just det. Varken farmor eller Holger kommer tillbaka. Time to move on, men det gjorde ont i hjärtat.

En dag efter, men inlägget handlar ju ändå mest om annat.

Grattis Tranströmer! När jag hörde att han fick priset var det ändå lite grann som att typ men vänta nu, har han inte redan fått Nobelpriset för länge sen? Med andra ord en värdig vinnare.

Sorgegondolen låg redan på min vill-läsa-lista, antagligen för att min käre fader (poet) har denne man som förebild. Tranströmer har även min käre faders diktsamling hos sig (hur ballt är inte det?), samma diktsamling som Kersin Ekman även tipsade om som "veckans boktips" i Babel i våras. Förstå själva hur min farsa nästan svimmade när han såg sin egen bok komma upp som boktips av en stor författare.

Ja, se hur jag lyckades vända detta inlägg om Tranströmer till att handla om mitt liv.

Mvh, stolt dotter.

"Jag är samvetslös och jag älskar det".

Citat av min mormor, 89 bast, i söndags på släktfika.

Hela sitt liv har hon gått utan dåligt samvete, enligt henne själv. Dessutom la hon till ett Du anar inte hur härligt det är att vara gammal och bara tänka på sig själv.

Mormor 89, som har en hjärtklaff från en gris och åker på fotvård och middagar var och varannan vecka, blev som piggast efter San Francisco-resan i somras.

Som 90-årsfirande tänkte hon dra till Barcelona där min kusin och hennes man har ett typ slott vid stranden eftersom han kommer därifrån.

Samvetslös och älska det.

Jag älskar henne och att hon är det.

Födelsedagsweekend.

Jag har minsann läst era inlägg om bokmässan, och Joanna skrev att det var bästa Bokmässan någonsin... Nåväl. Vi hade åtminstone kalas, och det är ju inte fy skam det heller.

Vem vill missa en solnedgång i förorten? Jag älskar när det ser ut såhär från vår balkong.

Jag hade fixat tapas-tema.

Observera Venedig-weekend:en i rött. Han blev multo feliz. Vi tänkte hyra cykel, äta frukostar (!) och TA DET LUGNT (något vi aldrig gör på semestrar vanligtvis).

Barnbesök hela helgen (Hur mutade man barn innan det fanns majskrokar?)

Och så hann jag läsa ut Mario Vargas Llosas Den Stygga Flickans Rackartyg som jag verkligen gillade. Som synes har jag en hel del böcker av honom, varav den första inhandlades i Bolivia 2005. Jag älskar Sydamerikanska författare, fast mest magisk realism och García Márquez (ni har väl läst honom?). Jag fick även med Monki ut på en liten löptur (nya, nyttiga livet börjar efter 30 för honom) och imorse ville jag inte alls gå till jobbet. Jag var först på kontoret och bara längtar tills jag får gå hem igen. Avskyr att jag ens känner så.

En bild från en främmande Land - Peru.

Hakar på Johanna Lagersfors tema "En bild från ett främmande land". Nu var det ju förvisso jag själv som tvingade på henne idén att fler skulle haka, men ändå. Temat denna gång är Perú.

Jag har ju vuxit upp med en hel del bolivianer och mina två yngsta syskon har boliviansk pappa som jag länge kallade mi segundo papá. Innan det tog slut mellan min mamma och honom åkte alla iväg och bodde i Bolivia i ett år. Ja, inte jag och en annan syster, men resten. Jag åkte dock dit i fem veckor 2004 och i slutet av december tog vi bussen till Perú längs slingriga vägar.

Vi stannade först i Bolivias huvudstad La Paz (3.600 m.ö.h) en natt och  åkte sedan vidare till Copacabana och tillbringade två dygn vid Titicaca (ni vet väl vilken del som hör till Bolivia och vilken som hör till Perú? Titi till Bolivia, och caca till Perú... ååkej, det är ett sydamerikanskt skämt). Strax innan nyår anlände vi iallafall till Cuzco och den första januari 2005 tog vi tåget upp till inkastaden Machu Picchu. Min lillebror var magsjuk och spydde på de gamla ruinerna vid lamadjuren och lemurerna och mina lungor jobbade på för fullt på de höga höjderna, men Machu Picchu alltså, vilken grej. Breathtaking. Man kan faktiskt inte fatta hur inkaindianerna lyckades bygga en stad där, dessutom så utvecklad, med djupa stup rakt ned, utan dagens verktyg, lastbilar och lyftkranar.

Machu Picchu är helt klart ett av de ballaste ställena jag har varit på, även om det är lite väl kommersialiserat.

På fotot: Jag (längst bak) och min yngsta lillasyrra, nyårsdagen 2005.

På söder med morsan.

Igår gick min mamma och jag på promenad genom stan efter jobbet och hamnade på något ställe vid Mariatorget som serverade ljuvlig rödbets-sallad. Vi snackade om allt möjligt och det slog mig att jag verkligen är Tant Agda, fast utan barn och barnbarn. Vad gör jag egentligen på min fritid? Jag går i skogen, plockar bär, läser böcker, skriver, stickar och ser film. Typ. När jag var i din ålder och ni var hos er pappa brukade vi gå ut och dansa salsa, gå på bio och umgås hela tiden.

Sen frågade hon vilka jag umgås mest med just nu och jag ba eeeh *påmind om hur asocial jag är*, fast ändå umgås jag väl rätt mycket, eller? Mormor, pappa, kusiner och syskon räknas väl också som socialt umgänge? Men ärligt, jag umgås faktiskt. Det gör jag. Jag orkar bara inte lika mycket som innan och det har väl både med min D-vitaminbrist, stress och avstånd att göra.

Lider jag av mina ensamintressen? Nej, men när jag blir påmind känner jag mig alltid rätt dum, typ som att fråga ett barn som har ramlat om det gjorde ont - och barnet har inte ens tänkt på att det kan göra ont förrän man frågar, och då börjar det gråta.

Skärgårdsbilder...

Helgen som gick:

 Jag älskar antika och välbevarade möbler, såsom vårt skåp från 1809 fyllt av glas, servis och sockerströare.

Och den gamla spisen! Fast den använder vi inte längre...

 Vårt hus har ett litet bibliotek med gamla böcker. "Mörker och Blåbärsris" fick följa med mig hem denna gång och så läste jag lite ur en bok som handlar om vår ö som min morfars mamma hade skrivit sitt namn i. Inte en bok från igår, med andra ord.

 Jag läste ut Per Anders Fogelströms "Café Utposten" på lördagen medan brorsan läste Bo Baldersons "Statsrådets Verk". Vi gillar att vara asociala ihop i varsin solstol och yttra nått ord i timmen typ. Min bok var rätt spännande och handlade om arbetarrörelsens revolution mot borgarna på början av 1900-talet.

 Jag hade även med mig Desireé Fredlunds "Refuserad" som såklart är extra rolig att läsa när jag själv just har skickat in mitt första bokmanus och drömmer om att bli författare... Mer om denna bok senare.

 En trollslända kom och höll oss sällskap.

 Vi har fullt med gräslök på tomten som ligger högst upp på ett berg, men nu hade typ all hunnit torka - snyft!

 Framåt lördagseftermiddagen drog brorsan och jag ned till havet och luftmadrassen skulle såklart pumpas, handdukar läggas ut och böcker läsas, men något badat blev det inte av eftersom det blåste som sören och blev svinkallt.

 Jag badade iallafall fötterna, alltid något...

 Plötsligt kom mamma och hennes man på kvällen och mannen satte igång att laga en riktig festmåltid som vi avnjöt i solen.

 Jag plockade ett par liter blåbär, varav några passade utmärkt i en efterrättspaj medan resten fick följa med mig hem till frysen. Jag har nu ungefär fyra liter att njuta av i vinter...

 Pajen, very good!

 Det blev en kvällspromenad med mamma under fullmånen...

En fullmåne som glittrade i havet och var oändligt vacker. Jag la mig sen rätt tidigt och på söndagen var det mulet hela dagen så jag gjorde inte mer än att läsa, plocka blåbär och sedan ta båten hem igen.

Lovely weekend!

Skärgårdstankar.

Så här såg jag ut på "vår" ö förra året med brorsan, och just nu är vi där igen. Det har blivit lite av en tradition att alltid åka hit till stugan varje sommar bara han och jag. Kan ju tilläggas att jag är rätt underlägsen i typ alla våra konversationer, och då är denne lille man fjorton år yngre.

Vet inte om det innebär att jag är totalt blåst eller att han är ett underbarn, men jag hoppas på det sista. Menar, hur många gymnasister får i princip full pott på högskoleprovet och plöjer tegelstenar som Freedom och gamla klassiker såsom Moby Dick och Wuthering Heights på engelska?

På väg till skärgårn...

Det kanske inte är bästa skärgårdsväder, men vad sjutton - jag måste ut. Är på väg med brorsan och kommer hem söndagkväll. Ha en härlig helg!

Man (jag) märker att man (jag) har blivit äldre när...

...man (jag) får veta att ens fjorton år YNGRE bror har skaffat flickvän och dessutom får nästan full pott på högskoleprovet. (Låg inte han nyss i blöjor? Nu kommer han kanske aldrig mer vilja åka med sin kärringgamla syster till landet, bröl).

...man lyssnar på P3:s serie med sommarhits från de senaste 20 åren och kan Kris Kross "jump" utantill och fick sin första (äckliga) kyss samma sommar som hiten kom.

...man inser att 1990 faktiskt var för 20 år sedan och minns hur man spelade in videos från MTV på VHS och köpte LP-skivor och spelade in blandband till kompisar.

...man får ont i huvvet av att ändra dygnsrytm på typ två timmar och helst går och lägger sig senast klockan 23 på helgen och hellre plockar blåbär i skogen än att shoppa eller fika på stan.

...typ alla omkring en har barn och gifter sig (utom en själv dårå, men poängen är att man MÄRKER det och blir sist kvar).

...man har fått allt det här slängt i ansiktet på en och samma dag genom en hink nostalgi.

Livet idag, igår, förhoppningsvis imorn.

Jag ligger i sängen och äter yoghurt med nyplockade blåbär (enochenhalv liter plockade idag) och fläkten surrar svagt. Jag känner i hela kroppen hur GLAD jag är över livet. Att jag lever, att jag har världens bästa kille och syskon och att det är sommar och att min mensvärk har gått över och jag har fått bokpaket, både ett beställt och ett med recensionsexemplar, och det är lördag och jag bor i Sverige vid skog, vatten och närhet till familj.

Ville bara säga det, att jag är så himla glad över livet och att jag inte brukade känna så, men att det har blivit så himla mycket lättare att uppskatta det lilla efter att ha legat i tusen bitar på botten.

Sleeping in my car...

...-check! Det är lite av en tradition att sova i bilen i varje land, och det gjorde vi utanför Sacramento i förrgårnatt. Sjukt trött på bröllopet sedan, men fint var det. Jag kan rekommendera er att gifta er på en vingård i Sunny California på en gräsmatta med släkt och vänner och goda viner.

Whatelse? Har fått min första amerikanska fästing i Red Woods nationalpark, antagligen då vi la oss med under ett träd och hade lite kul medan en örn seglade ovanför. Och så åkte vi längs kusten och på 2500 meter över havet med massa snö och laviner till Lake Tahoe och allt var grymt vackert. Att åka in till Nevada över bergen och vidare till vindistrikten var typ det vackraste hittills. Förväntar mig samma vackerhet vid Kings Canyon, Grand Canyon och Yosemite också. Min brorsa såg förresten en björn där i förrgår. Jag är lite rädd för björnar och har nu fått veta att de sliter av bildörren om man lämnar minsta grej med lukt i bilen. Oupsi.

Ps. Älskar att ni kommenterar mina inlägg och läser allt varje gång vi lyckas få in Wi-fi på mobilerna. Ska läsa ikapp era bloggar sedan och svara på alla frågor. Oh! Köpte en kamera, en Canon G12, på Best Buy också och är så sjukt nöjd. Mycket dyrare i Sverige. Fotar som aldrig förr så det kommer massvis med bilder när vi kommer hem.

Weddingday i vindistrikten.

Idag gifter sig min svenska kusin, med sin brasilianska tjej som är buddist, i Ironstone Vineyards norr om San Francisco. Jag förväntar mig sålunda ett riktigt ballt bröllop; traditionellt amerikanskt med brasilianska, svenska och buddistiska inslag. Fast förhoppningsvis utan den tråkiga, amerikanska bröllopstårtan. När jag jobbade som Wedding Coordinator (ja, det är sant, jag har gjoprt det!) i San Juan 2001 så hade verkligen alla likadan tårta och den är ju inte rolig alltså. Finns det nån som tycker att den ens är god?

Hursomhelst; nästan hela släkten är på bröllopet och det ska bli superkul. Den 19:e börjar vi roadtripen längs kusten.

Ps. Detta är ett inlägg som är skrivet innan resan.