Dagens komplimang.

Linnea i USA:s inlägg om matångest och hennes ord om mig. Om mig! Jag blir helt rörd. Att dessutom läsa att hon refererar till mig som författare, det känns helt overkligt.

Och förövrigt; mitt inlägg om matångest resulterade i en hel del blogginlägg på temat, t.ex. Brave New Life:s tips om hur vi ska övervinna det.

Varför är vi så många där ute? Varför har vi det här i våra huvuden?

Jag suger på den här (istället för på kalorier) lite till...

Think the way you want to think.

Jag fick rätt många reaktioner på mitt inlägg om att inte ha kontroll över matintag, och Brave New Life skrev faktiskt ett helt inlägg på sin blogg om hur hon har lyckats ta kontroll. Läs hennes inlägg här.

Jag måste ju säga att hon har rätt, vi kan styra våra tankar och styrs inte av dem. Jag gick till och med en kurs i detta i Holland i höstas genom jobbet, men på något sätt har jag aldrig riktigt applicerat det på vad jag äter utan mest bara på vad jag gör av min tid (saker tar inte tid, jag har tid, jag väljer vad jag gör med den och jag prioriterar).

Kanske kan Bondhustruns tips om att tänka på annat även hjälpa i vissa fall?

Jag ska testa lite nu, med start från idag. Vi får se hur det går.

Det här gör jag när jag är ensam och aldrig annars.

Önskerubrik från Allt finns alltid.

När jag läste Stalins Kossor förra veckan så kände jag igen mig i en hel del känslor.  Jag kände alltså igen mig i huvudpersonens tankar kring mat. Oroväckande, och säkert ganska vanligt.

Jag får dåligt samvete av nästan allt jag äter, om jag inte precis har tränat innan eller ska träna efter. Och så får jag ryck och äter typ ingenting på hela dagen eller hetsäter fast jag har sagt till mig själv att jag inte får, med enda skillnad att jag inte spyr upp det. Oftast får jag sånna här hetsätnings-ryck när jag är ensam (aldrig annars) och bara om jag har ätit för lite så att jag är sjukt hungrig, så det bästa för mig är egentligen att vara med andra när det finns en massa onyttigheter i närheten.

Jag kan typ heller aldrig lämna något på tallriken (jag är uppfostrad med ät upp, tänk på svältande barn!) och har svårt att känna när min mage är nöjd, jag kan lätt äta tills jag känner att jag nästan spricker. Tack och lov rör jag på mig rätt mycket, och i perioder äter jag relativt normalt, men ändå. Jag tror att jag har en väldigt osund inställning till mat och folk brukar säga att jag har en snedvriden bild av mig själv. (Nu erkänner jag verkligen något som är rätt jobbigt, men eftersom bloggen är anonym är det ju just det den är till för). Snittet blir nog runt 2000 kalorier per dag, men de pendlar så himla mycket upp och ned och jag kan liksom oftast inte vara balanserad. Hur gör man? Jag är alldeles för mycket allt eller inget, kan inte göra saker med måtta.

Löpning är iallafall min favoritsport, för då kan jag dra på mig stora kläder och springa i skogen utan att bli bedömd av andra. Jag älskar känslan av att få märkbara resultat; eftersom jag inte ser dem på kroppen så ser jag dem åtminstone i hastighet eller avstånd. Förra sommaren hade jag min peak då jag sprang ungefär tre gånger i veckan och fler långpass inklusive 21 kilometer på under två timmar utan problem. Jag liksom flög fram och fattade det knappt själv. Jag sprang tre lopp och sedan pajjade min rygg och mitt ben och det var några månader senare de äntligen upptäckte min D-vitaminbrist som även påverkar muskler och skelett (och för min del tror jag att det även påverkar mitt ätande; den här konstanta hungern som fan aldrig mättas. Jag skulle kunna äta i princip JÄMT). Nu springer jag ungefär lika mycket, men min kropp orkar bara kortare pass, jag har inte ens varit i närheten av 15 - 20 kilometer. Jag har en daglig runda på 7-8 km (fast i förrgår gick jag 12km och sprang 5, så det pendlar ju).

Jag önskar att jag t.ex. hade Trillingnötens diciplin, men jag skulle aldrig kunna gå typ ett år utan att äta onyttigt. Mitt inre är ibland som ett monster som tar över allt förnuft och alla löften. Aldrig med måtta, alltid allt eller inget.

Det var faktiskt Han som valde färgen på Sephora:

Appropå Mitt liv som Fotomodell.

Mitt liv som fotomodell.

Önskerubrik från Sagan om Ingen, en blogg som jag verkligen rekommenderar.

Mitt liv som fotomodell skulle verkligen vara ett skämt. För det första väger jag nog minst 15 kilo mer än smalhetsfaktorn (fast på gymnasiet vägde jag faktisk strax under 50, så man kanske skulle ha passat på?) och för det andra har jag ingen koll på kläder, smink eller mode. Verkligen ingen alls. Eller, jag kan liksom se på andra vad som är snyggt och vad de passar i och får rätt ofta vara smakråd (konstigt, faktiskt), men när det gäller mig själv är jag totalt blank.

Och hör på det här - jag har varit hos frisör två gånger i mitt liv. Första gången var i Bolivia 2005 för att göra ljusa slingor (i kallvatten, och ville jag ha håret tvättat fick jag ta med eget shampo) och andra gången var i Stockholm året efter eftersom jag fick ett specialerbjudande och gick därifrån sjukt onöjd och har sedan dess aldrig vågat mig tillbaka. Manikyr, pedikyr och sånt har jag aldrig testat och jag vet knappt vad foundation är. Jag går helst i sneakers men försöker ha lite klackar på jobbet ibland, fast jag känner mig inte särskilt bekväm. Att gå på en runway skulle sålunda antagligen få mig att ramla efter en halv minut.

I lördags provade jag faktiskt en (en enda!) klänning och köpte den (se ovan), tydligen var den från ett känt märke, ett märke jag aldrig hade hört talas om. Egentligen var jag bara smakråd åt en kompis som ska gifta sig 30 juli i Norrland, och det är alltid då jag hittar saker åt mig själv, ungefär som när jag letar julklappar och kommer hem med mer saker åt mig själv än åt andra. Och varje gång jag hittar något åt mig själv som har med mitt yttre att göra så blir jag glad, känner att jag är lite som andra här i ytliga huvudstan och att jag unnar mig (för jag njuter egentligen generellt mest av att sätta in pengar på sparkontot, gärna runt 7.000 i månaden).

Så, sammanfattningsvis som ni själva märker, skulle jag rent ut sagt suga på att vara fotomodell, och dessutom skulle jag vara totalt ointresserad.

Vad jag äter och varför.

Önskerubrik från L (vem är du L?)

Rent generellt äter jag laktosfritt och i köttväg endast fisk, fågel och skaldjur. Jag har inte ätit "red meat" på tjugo år och har inga planer på att börja igen heller. Jag har alltid äcklats över kött och var superpetig med maten när jag var liten, tills jag kom på att jag bara var petig med kött. Under perioder åt jag inte fågel heller, men jag kom sedan på att jag klarade av att äta det även om jag föredrar fisk eller vegetariskt - och äter fisk i princip varje dag i veckan. Jag älskar även soyaprodukterna, sånt som inte fanns förr.

Till frukost äter jag gärna en skål naturell yoghurt med frukt eller bär (älskar blåbär!) och nötter, ekologiskt vaniljpulver och linfrön. Ibland äter jag bara ett par ägg, men jag ogillar äggula så jag brukar bara äta äggvitan. Ibland äter jag mackor; helst hembakat bröd med avokado och paprika som pålägg. Jag har sällan ost på macka och smör har jag inte haft som pålägg så länge jag har kunnat prata. När jag var liten sa jag alltid "en macka utantill" vilket betydde utan smör och med minimal ostskiva. Fick jag för mycket mådde jag superilla.

Till lunch föredrar jag sallad. Älskar räkor och tonfisk, feta, halloumi, getost, ruccola, solrosfrön, spenat, groddar, bönor, coctailtomater, quinoa... Fast ganska ofta äter jag lunch ute nuförtiden och då blir det oftast fisk och potatis eller nått annat. Älskar luncherna på Thelins. Inom en snar framtid kommer jag dock bara äta ute typ en lunch i veckan (och då på Thelins) och resten av dagarna ha matlåda.

Mellis: Frukt, laktosfri keso, delikatessknäcke, ägg eller froosh föredras. Har ni testat froosh? Hur god smoothie som helst, och det är bara frukt och bär, inget annat.

Middag: Jag älskar potatis, speciellt hemmagjord klyftpotatis - mums! och olika goda röror. Jag är inte särskilt förtjust i pasta, men ibland kan jag på pastasug och göra en riktig kaloribomb med ost, pesto och skaldjur.

Kikärts-soppa med potatis är också supergott. Och min hemmagjorda lins-lasagne eller quorn-lasagne (med spenatplattor och fetaost). Favoriten i sopp-väg är ändå bouillabaisse som jag brukar göra många liter av och frysa in. Supergod fransk fisksoppa med olika fiskar, saffran, matlagningsvin och grönsaker. I love it.

Lax äter jag varje vecka, det är en storfavorit. Jag äter också laktosfri keso superofta. Ikväll åt jag t.ex. en burk tonfisk blandat med keso, tomater, solrosfrön och lite getost och ganska ofta äter jag just något sådant till middag. Eller en omelette eller yoghurt.

Oftast äter jag ganska nyttig mat eftersom jag mår bäst av det. Jag har en känslig mage och tränar tre-fyra gånger i veckan plus går mycket, så jag behöver bra energi. Det är helt enkelt därför jag äter det här. Gott, och nyttigt. No todo lo rico es malo.

Mitt problem är dock att jag är en sucker för godsaker. Jag älskar att baka och just nu är muffins fyllda med blåbär och choklad en favorit. Jag äter frukt typ varje dag, men det brukar oftast inte stilla begäret. En cola light slinker ned då och då, choklad, chips... Och ibland äter jag pizza, falafel, fiskburgare, våfflor, quorn-tacos och sånt, men jag gillar inte snabbmat direkt. Och så dricker jag kaffe med soyamjölk varje dag och ibland Detox-thé (yogi) och är dålig på att dricka tillräckligt med vatten. Jag brukar för det mesta inte känna törst och får tvinga mig själv att dricka mer än vad jag egentligen vill.

All in all kommer jag alltid upp i maxat kaloriintag nästan varje dag (runt 2000 i snitt) men skulle gärna gå ned några kilon och bli av med mitt onyttighets-sug.

Måste förövrigt tillägga att jag har fått en massa önskerubriker (20 st) och är så himla glad! Kommer nog inte hinna med dem alla innan USA-resan om en vecka, men jag ska skriva allihop innan sommaren är slut. Lite status på dem följer här:


hur jag ser på min framtid och vad jag vill med den
Något jag alltid tänker att jag borde börja med, men inte kommer mig för.
Det här gör jag när jag är ensam och aldrig annars
Min andlighet
Recept för en lyckad trerättersmiddag;)
Jag kan rekommendera dig att åka hit.
Drömresan.
Mitt liv som fotomodell.
Då kände jag mig liten...
Då kände jag mig stolt!
Det mest pinsamma ögonblicket...
Min rädsla hindrar mig från att...
En absolut perfekt dag i mitt liv
Om mitt liv var en film skulle den heta...
Min mardröm
Dagen jag vill uppleva igen precis så som den var
Vad jag äter och varför.

Jag kan rekommendera dig att åka hit.

Topp 10, ej i ordning:

1. Castries, St. Lucia
2. San Francisco, CA, USA
3. Vienna, Austria
4. Hellesylt, Norway
5. Sicily, Italy
6. Copacabana, Bolivia
7. Machu Picchu, Peru
8. San Juan, Puerto Rico
9. Culebra, Puerto Rico
10. Miami Beach, FL, USA

Önskerubrik från Lala.

Jag har alltid älskat att resa (vem har inte det?) sedan jag var utomlands första gången det året jag skulle fylla nio (1989). Vi åkte till Karpathos i Grekland och jag var kär i hela Grekland i en sisådär fem år efteråt, sa jämt att jag skulle flytta dit och gifta mig med en kille som hade moppe och brunt, lockigt hår.

Sedan dess har jag lagt i princip alla pengar på resor och älskar att se världen. Både för att se det nya, men också för att uppskatta allt lite extra när jag kommer hem igen.

Enligt min World-Map har jag varit i 29 länder (en bråkdel av världen) varav jag har bott på Puerto Rico (USA) av och till i några år och i Spanien (ett år), men efter Puerto Rico är det mycket som bleknar i jämförelse. Puerto Rico var min största resa någonsin, framförallt mentalt, där jag aldrig har upplevt så mycket kärlek eller smärta, aldrig så mycket liv. Dock finns det det flertal platser jag rekommenderar i olika kategorier:

-Utö, Stockholms Skärgård. Finaste ön någonsin och jag är där varje år.

-Roadtrip i Norge upp till Geiranger och Hellesylt. Ni kommer bli totalt blown away a hur vackert och sagolikt det är, jag lovar!

-Sicilien. Monki och jag var där sommar 2008 i Cefalù och när vi pratade om alla våra resor häromdagen så sa vi båda att den kom på plats ett. Den där ön är grymt vacker och har så himla mycket att se och göra.Jag blev riktigt imponerad över att en sådan liten ö i Europa kunde vara så häftig (dramatiska berg, stränder, kristallklart vatten, aktiv vulkan, gamla monument osv)

-Machu Picchu i Peru. Grymt häftigt. Min familj bodde i Bolivia ett år och jag var där fem veckor 2004-2005. Vi tog bland annat bussen till Peru (helvettesresa, men snorbillig, 40 spänn?) och åkte över anderna på livsfarliga vägar och jag var livrädd. Det var ändå värt det på alla sätt och vis. Vi stannade även ett par nätter i Copacabana och åkte ut till Isla del Sol, vackert.

- Puerto Rico skulle jag faktiskt inte rekommendera även om det är min favoritö. Speciellt öarna Culebra & Vieques utanför med kristallklart vatten och superb snorkling. Om jag skulle turista nånstans skulle jag dock hellre välja nån annan karibisk ö, t.ex. St. Lucia - I love it!

- San Francisco & Miami älskade jag massor, mycket mer än t.ex. New York, fast det kan bero på att jag inte hade pengar när jag var i New York en vecka år 2000, sov liksom två nätter på JFK, en annan på tunnelbanan och vaknade upp i Harlem framåt småtimmarna...

Åh, det finns så mycket.Vi ska köpa en sån där stor karta och sätta upp på väggen och ha pins där vi har varit tillsammans, dit vi vill och där vi har varit varförsig.

Next in line:
-San Francisco 13 juni inkl. roadtrip i Kalifornien och kanske ned till Mexico, inkl. 4 dagar i NYC

- Till sol och värme i vinter; Thailand? Det vore kul att se något nytt och inte åka till samma-samma jämt (Puerto Rico, Spanien, Österrike...)

Vill åka härnäst (gröna pins):
-Hawaii
-Japan
-Australien
-Seychellerna
-Colombia
-Costa Rica
-Istanbul

Så vart jag rekommenderar dig att åka?
Överallt, om mitt ord nu är värt någonting, men kanske allra mest till tipsen ovan.

Hur jag ser på min framtid och vad jag vill med den.

Önskerubrik från Pim.

Solen strålar och ute är det sommar. I skrivandets stund åker det busslast på busslast med studenter med champagneflaskor och lakan med texten Det är nu LIVET börjar! utanför och det var exakt så vi också tänkte, vi fem i mitt fina gymnasiegäng som sedan blev fyra.

Jag vill alltid gråta den här dagen, dagen där livet börjar och skratten flödar. Jag var så oerhört glad, och dagen efter åkte vi till Dominikanska Republiken och mitt hjärta fylldes av kärlek och liv.

Men för den femte tog livet slut några år senare, av cancer. Hon dog inte på studenten, men vi var alla så nära då och vi finns tillsammans på alla foton och i allas minnen.  På studentklass-fotot håller vi varandra i handen och hon ler stort mot kameran innan vi festar hela natten och firar livet. Idag vet jag att vi alla tänker på henne extra mycket.

Så jävla orättvist det är, livet. Jag ser henne fortfarande ibland i de där studenterna, trots att det var så många år sedan. Varför fick just hon leukemi?

När jag tänker på det där ser min framtid alltid ljus ut. För det är den ju, oavsett. Fatta vilken tur vi har som är födda här och har alla möjligheter i världen. Iallafall jag, som är (relativt) frisk och har alla sinnen i behåll. Jag kan läsa, skriva, utbilda mig, jobba, alltid ha vatten direkt från kranen och mat i affären. Det är faktiskt sjukt få förunnat och underbart jävla lyxigt. Jag uppskattar varje morgon jag vaknar, hur töntigt det än låter. Jag tar aldrig, aldrig för givet.

Min framtid ser ljus ut. Jag har så många möjligheter, så mycket jag kan göra. Allt är inte lätt, men jag kan. Just nu har jag dock extremt mycket bebislängt och drömmer om att bli mamma innan jag har fyllt 32, men enligt spåtanten jag var hos i mars kommer jag inte få barn förrän om tre-fyra år. Får jag drömma lite till kommer jag kunna kalla mig Författare och bo on the countryside och andas frisk luft och kärlek. Mycket mer än så begär jag faktiskt inte inom de närmsta åren.

Jessica 1980-2004, vi glömmer dig aldrig.

Då kände jag min stolt!

Önskerubrik från Mimiamelie:

Jag känner mig inte stolt så ofta, men jag gör det nu. Egentligen vill jag inte jinxa det, men jag har skrivit en bok. En bok, Äntligen! Jag började på den 2003 och skrev klart första utkastet för någon månad sedan. Den är just nu under första korrläsning av den tjej som jag bokbloggar tillsammans med för en nät-tidning.
Jag är stolt, men jävligt nervös. Tänk om den inte blir utgiven? Eller tänk om den blir det då, och blir totalt ratad?

Och vilket förlag ska jag skicka den till? Kajsa Ekis Ekman (Varat och Varan) blev utgiven hos Leopard och tyckte att de var bra när vi pratade om det på en författarträff i höstas (vi är gamla punkarvänner), för Pocketförlaget är kanske lite väl kaxigt att skicka till? Om den mot all förmodan skulle bli utgiven skulle jag dock helst vilja ha den på pocket direkt för att garantera åtminstone några köpare.

Wish me luck!