Perspektiv.

Min kära bloggvän Joanna har just förlorat sin storebror i en trafikolycka i Thailand. Jag finner inga ord. Jag gråter bara jag tänker på det. Hur lätt vi kan ryckas bort från denna jord och aldrig finnas mer. Jag kan inte förstå det, det går bara inte. Jag lider så med Joanna och hennes familj.

Här sitter jag och klagar över graviditetsillamående när det finns människor som aldrig mer får en chans att ens må illa. Perspektiv.

Alla tankar går till Joanna.

När en trettonårig flicka blir våldtagen.

Gråter när jag läser sånt här. Det är alldeles för vanligt. Alldeles för hemskt. Alldeles för tabu. De flesta jag känner har varit med om någon form av sexuellt utnyttjande. 

Helt sjukt.

När en trettonårig flicka blir våldtagen.

När grannen dör.

I skrivande stund - grannens lägenhet rensas totalt.

Då grinar jag och får ont i hjärtat.

Det har varit så tyst från hans lägenhet de senaste månaderna att vi har pratat om att ringa på och fråga hur han mår. Han, den trevliga gubben som satt på balkongen varje dag i solen och var brun som en pepparkaka, och som hade kaffedrickande damer på besök bland blomlådor och flaggor.

I skrivande stund står en jobbargubbe och slänger ut alla hans ägodelar i en stor container. Det är glas som krossas, bokblad som fladdrar och möbler där benen knäcks. Som om de vore smutsiga gamla strumpor. Jag kan nästan se hela hans liv fladdra förbi i materiella ting fast jag inte kände honom mer än som granne.

Allt känns så futtigt när det här pågår nedanför. Att fundera över skitsaker. Jag vet att folk dör som flugor hela tiden, men jag hatar att bli påmind om det jämt. Jag vill leva i en bubbla. Orkar inte ha dödsångest igen så att jag knappt kan andas.

Så jävla sorgligt. Jag grinar förvisso för allt nuförtiden, men när jag ringde Monki på jobbet nyss kunde jag fan inte ens prata.

Träningslyckan - en kärlekshyllning.

Träningslyckan skriver också om sorg. Jag minns den dag då hennes mamma dog. Jag grät när jag läste det. Två veckor efter hennes mammas död födde hon sin första son, och jag påmindes om det jag på något sätt alltid missat under hela mitt liv. Att min mammas pappa också dog i cancer när jag var nyfödd. Jag kan inte ens föreställa mig den otroliga smärta som blandas med glädje över att ha blivit mamma. Hur hanterar man det? Jag tror precis som Träningslyckan att tiden inte alls läker alla sår, vi lär oss bara att leva med ärren. För att vi måste. För att vi inte har något annat val om vi vill fortsätta leva.

Träningslyckan är en av de personer jag beundrar allra mest, trots att vi bara har träffats ett fåtal gånger på riktigt. För mig är hon en förebild i det mesta genom sin attityd. Både som mamma för sin son, när det gäller träning, fritid, mat och arbete. Hon går helt sin egen väg och njuter varje dag. Bestämmer hon sig för att springa ett marathon gör hon det. Bestämmer hon sig för att fjällvandra tar hon med sig barnet. Bestämmer hon sig för att gå ned några kilo trots sjukdomar emot sig, så gör hon det. Hon är det ultimata exemplet på att i princip allting går, bara man ger sig fan på det. Och det bästa är att det inte ens är irriterande att hon är så bra, för hon vet vad hon gör. Hon har gått igenom helvettet och valt att ta tillvara på livet. Hon tar ingenting för givet.

Träningslyckan, du inspirerar och är alldeles underbar. Jag ville bara säga det.

Bakslag.

Efter en solig sommar och receptbelagd medicin tog jag uppföljningsprover på min D-vitaminbrist.

Idag fick jag provsvaren.

Min D-vitamin har minskat.

Från att jag hade stor brist ökade den till brist, och nu är den tillbaka på stor brist igen. Vad gör man när varken den naturliga medicinen (sol) eller receptbelagd hjälper? Gräver ned sig i ett  hål och drar täcket över huvvet?

Jag vill bara gråta och gå hem. Orkar inte med den här hormonrubbningen längre. Jag vill kunna få ett friskt barn, träna, slippa ha ont, slippa muskelförtvining, slippa vara yr och överkänslig.

Jag tar timeout ett tag nu.

Om ni inte hör från mig på ett tag är det därför.

Never let me go?

...Typ så kände jag inför att slänga denna underbara tjocktv från 80-talet under flytten. Sällan har en bättre bildkvalitet skådats, och dessutom slapp jag hålla på att fippla med fjärrkontroll och en massa jobbiga uttag. Förvisso var den tjockare än vad den var stor, men vad sjutton - det var min farmors bror Holgers gamla tv som vi ärvde på...åttiotalet, och den har alltid hängt med sedan dess. Tills nu. Jag grinade nästan när jag tog avsked, men som en klok (och möjligtvis relativt okänslig) själ sa:

-Tror du att Holger kommer tillbaka bara för att du sparar hans tv eller?

Nä, just det. Varken farmor eller Holger kommer tillbaka. Time to move on, men det gjorde ont i hjärtat.

Hittat i flytten.

Jag öppnar fotoalbumet från gymnasiet och ler åt det första fotot jag ser, på första sidan.

Där sitter vi. Vi fem, med likadana svarta bo'or runt halsarna, rosiga kinder och hela livet framför oss. Jag minns den där dagen som igår, hur glada vi var på vår studentskiva, hur vi sket i alla andra och dansade under öppet tak medan drinkar och musik flödade i natten.

Fem år senare dog Jessica i leukemi.

Det andra fotot jag ser på första sidan visar Beccie och jag som håller om varandra. Beccie som jag umgicks med jämt och visste saker om som skar i hjärtat. Hon står i vit klänning och mörkt hår och vi har gjort så många galna och roliga saker och har fler framför oss. Där står vi med hela livet framför oss.

I våras tog hon livet av sig.

Jag börjar äntligen acceptera. Inte förstå, men acceptera.
De kommer inte tillbaka.

Aldrig mer.

7 billion and counting...

Jag började störtgrina när jag såg den här filmsnutten igår. Vi är nu över sju miljarder människor. En av mina största rädslor någonsin är just ÖVERBEFOLKNING. Nästan så att jag tänker att jag inte får vara så egostiskt att skaffa barn, för då blir ju min unge precis en av de där fem människorna som tillkommer varje SEKUND världen över.

Ps. Under tiden du har läst det här inlägget har befolkningen ökat med trettio pers. Femtio som har fötts, tjugo som har dött. Förutsatt att du läste det här på tio sekunder, alltså...

En dag/tio år.

Den 11 september 2001 var dagen då jag trodde att världen skulle gå under. På riktigt. Jag stog på filmlagret på Lidingö på utdraget sommarjobb och lyssnade på radio live när det andra planet åkte in i WTC, och det liksom pirrade kusligt i hela kroppen när jag tänkte this is it, nu är vi körda allihop och jag som är gift med en amerikan och håller på och skaffar Greencard och allt? Ett år tidigare hade jag varit där och strosat runt vid Twin Towers, så jag såg allting framför mig och det kändes inte så långt bort.

Att bo på amerikanskt territorium skilde sig en hel del innan och efter denna händelse. Efter tycker jag att USA skrämde upp sin befolkning så mycket de bara kunde och skapade en mur utåt mot resten av världen, typ som om allt utranför var farligt. Det kom varningar om terrorattacker titt som tätt, ofta mycket passande vid skollov så att inte lika många vågade lämna landet. Kanske var det bara jag som reagerade, jag vet inte, men till slut tog jag inte till mig av alla varningar längre.

I somras var jag vid Ground Zero och jag kände inte igen mig över huvudtaget. Har jag verkligen varit där 10 år tidigare? Helt ärligt kände jag inte igen mig i området ens. Rätt skrämmande.

10 år igår, en tredjedel av mitt liv, och ändå känns det som det var igår jag hörde den där livesändningen och trodde att världen skulle gå under.

The Cove...

Igår på vår Datenight såg vi som sagt dokumentären The Cove, en dokumentär jag har velat se länge men det blev liksom inte av förrän nu.

Kan ju säga som så, att jag vet inte om jag någonsin har gråtit så mycket till en dokumentär förr. Jag börjar nästan grina bara av att skriva det här. Hur kan människan vara så vidrig? Det är skrämmande. Jag menar, jag vet ju hur vidriga vi är, men att bli påmind så, att se i detalj... Det är äckligt. Mitt bebislängt skalades ned med ungefär 50 %, det är fan inte rätt att sätta mer liv till vår hemska planet (Then again - jag är ego, jag vill ha ett barn av egoistiska skäl).

Jag har dock bestämt mig för att stödja delfinräddandet (och även regnskog), jag är nämligen rätt tveksam mot stora organisationer som Greenpeace osv där pengarna ofta försvinner i andras fickor (och som de också sa i dokumentären - var är WWF? Var är Greenpeace?), men det här, att sponsra eldsjälar som offrar allt för att rädda djur och natur, det är äkta.

Vill du också göra något? Läs mer här.

Så jävla, jävla sjukt.

Tänk om det vore ens eget barn som var den som dödade nästan 100 oskyldiga människor? En enda människa som har levt och andats, som kanske har varit menat att dö gång på gång men alltid överlevt, vuxit upp, blivit rubbad. En enda människa. Allt är så jävla sjukt.

Jag gråter med Norge.

Hur jag ser på min framtid och vad jag vill med den.

Önskerubrik från Pim.

Solen strålar och ute är det sommar. I skrivandets stund åker det busslast på busslast med studenter med champagneflaskor och lakan med texten Det är nu LIVET börjar! utanför och det var exakt så vi också tänkte, vi fem i mitt fina gymnasiegäng som sedan blev fyra.

Jag vill alltid gråta den här dagen, dagen där livet börjar och skratten flödar. Jag var så oerhört glad, och dagen efter åkte vi till Dominikanska Republiken och mitt hjärta fylldes av kärlek och liv.

Men för den femte tog livet slut några år senare, av cancer. Hon dog inte på studenten, men vi var alla så nära då och vi finns tillsammans på alla foton och i allas minnen.  På studentklass-fotot håller vi varandra i handen och hon ler stort mot kameran innan vi festar hela natten och firar livet. Idag vet jag att vi alla tänker på henne extra mycket.

Så jävla orättvist det är, livet. Jag ser henne fortfarande ibland i de där studenterna, trots att det var så många år sedan. Varför fick just hon leukemi?

När jag tänker på det där ser min framtid alltid ljus ut. För det är den ju, oavsett. Fatta vilken tur vi har som är födda här och har alla möjligheter i världen. Iallafall jag, som är (relativt) frisk och har alla sinnen i behåll. Jag kan läsa, skriva, utbilda mig, jobba, alltid ha vatten direkt från kranen och mat i affären. Det är faktiskt sjukt få förunnat och underbart jävla lyxigt. Jag uppskattar varje morgon jag vaknar, hur töntigt det än låter. Jag tar aldrig, aldrig för givet.

Min framtid ser ljus ut. Jag har så många möjligheter, så mycket jag kan göra. Allt är inte lätt, men jag kan. Just nu har jag dock extremt mycket bebislängt och drömmer om att bli mamma innan jag har fyllt 32, men enligt spåtanten jag var hos i mars kommer jag inte få barn förrän om tre-fyra år. Får jag drömma lite till kommer jag kunna kalla mig Författare och bo on the countryside och andas frisk luft och kärlek. Mycket mer än så begär jag faktiskt inte inom de närmsta åren.

Jessica 1980-2004, vi glömmer dig aldrig.

Kärnkraft - jatack!

NOT.

Bad start.

Den här Fina Fredan började så jävla dåligt. Jag vaknade av att tårarna fullkomligt SPRUTADE och jag lät som en stucken gris. Grannarna måste verkligen ha undrat vad fan det var frågan om. Jag kunde liksom inte sluta.

Jag drömde om Beccie igen, drömde att jag fick ett e-mail med massor av foton (minnen) och sedan kastades jag in i alla de minnena live, bakåt i tiden, fast med vetskapen att hon skulle försvinna, och det sista jag mindes innan jag vaknade var hur jag satt och lutade mitt huvud mot hennes axel och hon var så vacker och lugn, helt fulländad och... tillfreds. Hennes blå ögon tittade rakt fram, läpparna var röda och allting var knäpptyst. Då visste jag att hon skulle dö, hon visste att hon skulle dö, och ingen av oss sa något. Vi bara satt där och tittade ut över livet.

Jag antar att det var ett avsked, men det var så sjukt sorgligt och jag mindes så många saker jag trodde att jag hade glömt.

När jag har bearbetat den sorgliga starten på morgonen så ska jag analysera mitt SPÅDAMSBESÖK som jag hade i tisdags, och sedan ska jag gå hem och korka upp den där vinflaskan och poppa de där popcorna.

Dream on, dream on

Beccie kom fram till mig i randig tröja och blonderat hår, gav mig en kram och sa
-Jag är inte död på riktigt, jag ville bara att de andra skulle tro det så att jag fick börja om från början. Eftersom du blev så ledsen när jag försvann ville jag bara tala om för dig att jag lever. Jag lever...

Sedan vaknade jag med ett ryck klockan 05 och gick upp, grinade lite i bilen till jobbet eftersom det bara var en dröm, för hon är precis lika död nu som då jag fick veta det.