Igår åkte jag på middag hos en fd. kollega (som fick ett bättre jobb och slutade hos oss, hon är liksom 26 och har nästanman, hus med nyreoverat kök, bil, hund, fast jobb, perfekt kropp, är supersnygg osv, man ba hurärdetmöjligt?) och bara resan dit tog ENOCHENHALVTIMME kommunalt och då blev jag ändå hämtad vid pendeln. Stockholm är tröttsamt.
Anyways; min andra kollega hade med sig sin lilla hund Nils som fick mitt hjärta att smälta - jag som inte ens gillar hundar hade typ bara ögon för den där lille Nisse. Ärligt, små långhåriga chiuauas? Heartmelters på heltid? "En hund om man vill ha hund men inte vill ha katt", som min kollega sa. Nu har jag äntligen fattat charmen med chiuauas, det trodde jag aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar