lördag 23 april 2011

Påskafton med Duktiga Tjejen.

Vet inte riktigt hur man tänker bäst, men jag ska försöka över ett löppass denna soliga påskaftonsmorron. Egentligen vill jag bara dra täcket över huvvet, men jag är skitbra på att trotsa mina egna känslor. Efter det ska vi vara 15-20 pers hos mamma och syrran och jag ska baka fyra tårtor.

Glad påsk eller nått. Hmmpf.

2 kommentarer:

De kallar mig Skrållan sa...

Undrar ju lite (utan att du behöver redogöra för det) hur han ställer sig till er relation? Jag föreställer mig att han antingen är ganska likgiltig i sitt beteende, säger rätt saker när du frågar men inte lever upp till det med sina handlingar. Eller säger han att Snart, snart, jag lovar. Jag ska bara bli klar med plugget och göra den här grejen på jobbet så blir det tid för oss sen. I så fall, tror du på det? Eller säger han ingenting?

Förr föll jag bara för killar som jobbade för mycket, som alltid-alltid-alltid prioriterade jobbet. Jag drogs till dem som andra tjejer dras till vältränade killar med många tatueringar och trassliga hemförhållanden (= "farliga"). Jag tyckte det var spännande att de var så hängivna, så duktiga och framgångsrika men har börjat förstå att man kan få båda. Det var min första fråga på första dejten med Jacob (imorgon exakt två år sedan). "Hur viktigt är jobbet för dig?" Han svarade precis rätt.

Duktiga Tjejen sa...

Bra fråga, jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Han är aldrig likgiltig, men han har svårt att uttrycka känslor. Han ser inte åt nån annan, lägger ingen tid på att festa eller annat, utan ägnar sig verkligen helhjärtat åt plugget och jobbet. Han säger att han jobbar såhär mycket nu för att komma upp sig, för att sen när vi har familj kan han slappa och då har vi en massa pengar och kan bo i fint hus och slippa oroa oss. han lever med andra ord väldigt mycket för sen, sen, sen och missar nu, nu, nu. Jag vill ha både och. I perioder reser han mycket, är trött, sover, pluggar, vi har inte direkt tid för varann, jag känner mig inte sedd. Allting går väldigt långsamt, allt behöver tid, inte rusa in i nått, trots att vi träffades för 4.5 år sedan och jag nu är över trettio. Biologiska klockan börjar ticka och jag undrar om det funkar med en sån som prioriterar så mycket annat, dvs jobb och plugg. Är det säkert att det verkligen bara är NU? Hur ska jag kunna veta det bara för att han säger det?