När jag läste Stalins Kossor förra veckan så kände jag igen mig i en hel del känslor. Jag kände alltså igen mig i huvudpersonens tankar kring mat. Oroväckande, och säkert ganska vanligt.
Jag får dåligt samvete av nästan allt jag äter, om jag inte precis har tränat innan eller ska träna efter. Och så får jag ryck och äter typ ingenting på hela dagen eller hetsäter fast jag har sagt till mig själv att jag inte får, med enda skillnad att jag inte spyr upp det. Oftast får jag sånna här hetsätnings-ryck när jag är ensam (aldrig annars) och bara om jag har ätit för lite så att jag är sjukt hungrig, så det bästa för mig är egentligen att vara med andra när det finns en massa onyttigheter i närheten.
Jag kan typ heller aldrig lämna något på tallriken (jag är uppfostrad med ät upp, tänk på svältande barn!) och har svårt att känna när min mage är nöjd, jag kan lätt äta tills jag känner att jag nästan spricker. Tack och lov rör jag på mig rätt mycket, och i perioder äter jag relativt normalt, men ändå. Jag tror att jag har en väldigt osund inställning till mat och folk brukar säga att jag har en snedvriden bild av mig själv. (Nu erkänner jag verkligen något som är rätt jobbigt, men eftersom bloggen är anonym är det ju just det den är till för). Snittet blir nog runt 2000 kalorier per dag, men de pendlar så himla mycket upp och ned och jag kan liksom oftast inte vara balanserad. Hur gör man? Jag är alldeles för mycket allt eller inget, kan inte göra saker med måtta.
Löpning är iallafall min favoritsport, för då kan jag dra på mig stora kläder och springa i skogen utan att bli bedömd av andra. Jag älskar känslan av att få märkbara resultat; eftersom jag inte ser dem på kroppen så ser jag dem åtminstone i hastighet eller avstånd. Förra sommaren hade jag min peak då jag sprang ungefär tre gånger i veckan och fler långpass inklusive 21 kilometer på under två timmar utan problem. Jag liksom flög fram och fattade det knappt själv. Jag sprang tre lopp och sedan pajjade min rygg och mitt ben och det var några månader senare de äntligen upptäckte min D-vitaminbrist som även påverkar muskler och skelett (och för min del tror jag att det även påverkar mitt ätande; den här konstanta hungern som fan aldrig mättas. Jag skulle kunna äta i princip JÄMT). Nu springer jag ungefär lika mycket, men min kropp orkar bara kortare pass, jag har inte ens varit i närheten av 15 - 20 kilometer. Jag har en daglig runda på 7-8 km (fast i förrgår gick jag 12km och sprang 5, så det pendlar ju).
Jag önskar att jag t.ex. hade Trillingnötens diciplin, men jag skulle aldrig kunna gå typ ett år utan att äta onyttigt. Mitt inre är ibland som ett monster som tar över allt förnuft och alla löften. Aldrig med måtta, alltid allt eller inget.
23 kommentarer:
När jag läser att du är konstant hungrig och har D-vitaminbrist, så undrar man ju lite över kroppens förmåga att ta upp näring? Det behöver ju inte vara gluten, men i mitt fall var det det.
Hanna: de har redan testat för gluten, och det är det inte. Däremot laktoskänslig, men jag tar upp näring. Och jag är inte särskilt smal heller. Börjat har yngre var jag nästan aldrig hungrig, och nu tvärtom. Däremot blir jag extremt sällan törstig och glömmer att dricka.
Oj! Det här känner jag igen mig i! Svårt att tro nu kanske, men jag har haft en svår relation till mat. Från att äta sunt i tidig tonår, till att knappt äta alls och vara nästan anorektisk, till överviktig, till nu ganska normal i alla fall...det är alltid den där relationen till mat som ställer till det. Jag är glad att jag kommit på rätt väg även om jag fortfarande kämpar att inte överäta. Precis som du skulle jag kunna äta jämt! JÄMT! När folk säger att de inte skulle få ned en bit till, då är jag inte ens mätt. Och blir jag mätt är jag hungrig efter en liten stund igen...Det där med ett inre monster tycker jag passar bra...Det är svårt att bli vän med maten, det är inte bara att sluta som med alkohol eller cigarretter, utan man måste äta dagligen och man måste äta bra och balanserat...Hur gör man? Det är svårt!
Jag kanner igen mig en hel del, jag har t.ex. extremt svart att lamna mat, jag kan ata tills jag nastan kraks 9fast det gor jag aldrig) bara for att maten ar god och jag inte vill lamna den, jag kan halla igen under en hel dag for att sedan explodera och ata allt jag kommer over. Jag pendlar mellan att ha kontroll over mitt sockerbhov och att bara extremt sockerberoende. Dock pendlar jag ocksa i min traning och vikt, det ar mycket allt eller inget for mig...
Vet inte om det är skönt eller hemskt att ni känner igen er, varför är vi så många med osund inställning? Ursh. Jag pendlar inte särskilt mkt i vikt, de senaste 10 åren max tre kilo upp eller ned, men innan det vägde jag som en liten pinne- vilket jag inte ens såg själv. Balans, balans...vet inte hur man hittar.
Usch, jag ställer mig bakom era andra. Det är helt knäppt av vi, intellektuella tjejer, kan ha en osund relation till mat. Vi vet ju bättre! Jag kan tycka att det är väldigt vårt att njuta av mat som inte är nyttig, även om det smakar fantastiskt gott så mår jag illa och känner inte allt för sällan självhat. En constant battle. Tack duktiga tjejen som tar upp det och delar med dig!
Jag tror det är få kvinnor som har ett helt okomplicerat förhållande till mat, så som vi bombarderas med sjuka kroppsideal nuförtiden.
När jag läser tänker jag att dagar utan mat och försöket att kontrollera matintaget förmodligen förvärrar situationen. Att försöka kontrollera så ihärdigt måste också ta väldigt mycket energi och utrymme.
Men som du så träffande uttrycker i - Men jotack, jag vet, så är det ju en sak att veta intellektuellt och en annan sak att göra det.
Alltså, jag känner igen mig så väldigt mycket i det här osunda sättet att tänka kring mat. Särskilt det här hur jag äter när jag är ensam - äter aldrig så när jag har sällskap.
Tycker att du är stark och fin som berättar om det. Tack.
Alltså tack för att NI delar med er genom rea kommentarer, och jag blir både lättad och samtidigt förvånad att vissa av er tänker lite liknande som jag gör, det känns nästan som en sjukdom.
Varför har vi dessa monster i oss?
Jag är något så ovanligt som en tjej som har ett ytterst okomplicerat förhållande till mat. I den bemärkelsen att jag inte bryr mig så himla mycket om det är osunt. Även om jag just nu skulle vilja gå ner fyra kilo, så har jag hellre några extra kilon och njuter, än blir av med dem och komplicerar mitt liv.
Fast på ett annat plan är det inte alls okomplicerat eftersom jag inte kan äta allting. Men mentalt, så har jag inte, och har inte ens haft som tonåring, något monster i mig. (Inget matmonster i alla fall...) ;)
Tänkte att det kanske kan vara bra att veta att sådana som jag finns också, så finns det hopp?
Hanna: jag hoppas att du hör till den stora skalan och inte tvärtom! Önskar att jag kunde tänka likadant. Vill det, men kan inte.
Ohh, känner igen mig i mycket! Och nu som gravid hinner jag bara äta ett mål tills jag börjar fundera på nästa och äter typ godis, glass och kakor och skit NÄSTAN varje dag. Som om att det är ok att slamsäta under graviditeten (blir ju bara svårare att gå ner sen). Jag är en allt eller inget. Antingen äter jag godis, kakor osv och då kan jag äta ofta och mycket eller så äter jag INGET (men hur kul är det att inte få njuta av lite godsaker emellanåt?). Jag äter ofta mig kräkmätt oxå. Som om kroppens mättkänsla är ur funktion. Det är inte förrän jag överätit som jag känner att jag gott kunde ha skippat den sista portionen! Tänker (just nu) att det här tar jag tag i när bebisen ploppat ut (som om att det blir lättare med alla mammaluncher som komma skall!). Phu. Önskar bara att jag kunde ha ett normalt förhållande, äta mindre skit och äta mig lagomt MÄTT.
Lala: exakt som jag! Fast... Jag är inte ens gravid... I wish! Varför är många av oss såhär?!
Jag har inte heller ett helt sunt förhållande till mat. har nog en del med att göra att jag alltid varit naturligt smal och alltid velat vara sån så nu när jag inte är sån blir det fel. fastd et var iofs fel i mitt tänk även när jag var smal.
i övrigt är jags om dig. mat är gott. jag kan äta jömt. väck mig kl 3 på morgonen och jag kan äta. jag är alltid dödshungrig på morgonen och när jag är ute och reser eller hälsar på folk blir de galna för jag ska alltid äta äta äta äta äta......det passar mig bra att jobba och därmed äta fem ggr om dan och då äter jag ändå inte så mycket som jag skulle kunna äta..nu håller jag ju mig till mykcte nyttig mat menjag har ju fortfarande ingen botten i mig :)
Pim: du är väl jättesmal fortfarande? Hög ämnesomsättning? Jag vräker bara i mig när jag är själv, inte annars... Snarare tvärtom...
Om jag får försöka mig på att svara på två frågor som har ställts i inlägget och kommentarerna; hur gör man för att inte ha ett komplicerat förhållande till mat och varför har så många det. Jag tror att båda grejerna hänger ihop med perfektionism och att man/vi/jag throw the baby out with the bathwater (vet inte vad det heter på svenska). Dvs. att man är inte nöjd med det man faktiskt gör men hela tiden eftersträvar det perfekta och därmed bortser från allt bra man gör. Jag har kommit bort från ett "normalstört" förhållande till mat genom att sänka ribban, genom att tänka "okej om jag bara äter en onyttig sak om dagen så är det bra" istället för att tänka att jag ska ALDRIG äta något onyttigt igen någonsin. Det har gjort att jag succesivt inte tänker så mycket på det och min hjärna bryr sig liksom inte längre. Jag har precis smällt i mig jättemycket choklad (mer än jag ville om jag har lyssnat på mig själv) och istället för att ha dåligt samvete så bryr jag mig inte/tänker att det är bra att jag har unnat mig. Samma sak med träningen, istället för att fokusera på alla gånger jag inte tränar när jag har tänkt det så fokuserar jag på de gånger jag faktiskt tränar och upptäcker att det är flera gånger i veckan och blir glad och vill träna mer. Fokusera på det som du vill ha mer av, inte det som du vill ha mindre av.
nej jag är inte jättesmal fortfarande. jag är 167 cm. 2005 vägde jag 38-40 kilo nu 62..... :( vilkten är väl iofs inte nåt fel men magen...:(
Mkt smalare än jag iallafall, eller några kilo, och jag är 168. 62 är ju perfekt vikt för din längd, medan 38 är alldeles för smalt, det är inte sunt! Jobbigt när magen krånglar, hoppas det löser sig...
Brave new: tack för din kommentar. Jag brukar försöka tänka så, men det går inte... Så frågan är väl HUR man börjar tänka så?!
Ja, det där med mat alltså. hur kan något som är ett basalt behov vara så svårt. Efter att ha kämpat med matmonster i över tio år så undrar jag om man någonsin blir "normal", men kanske är det just vad man är.. Även om hetsätning när man är själv och inte äta något onyttigt när man är med alla (vilket gör att folk tror man har värsta kontrollen). Men när man sedan går ut o springer halv två på natten pga ångest, då kan man ju fundera över hur mkt kontroll man har..
Kommer de kommande generationerna få det bättre? Det är ju vi som måste sätta stopp för idealen, barnen som föds idag måste få en bättre chans att leva utan matångest!
Hej igen, min andra kommentar verkar inte finnas med men nu har jag skrivit mer om hur man börjar tänka som man vill tänka. Jag vet inte om det är rätt vett och ettiket men här är linken ialla fall http://mybravenewlife.blogspot.com/2011/08/how-to-not-throw-baby-out-with.html hoppas att det är okej.
Eller hur! Kontrollen blir helt snedvriden... Märkligt eftersom jag har så stark kontroll i det mesta annat...
Brave new: ska läsa precis nu!
Skicka en kommentar