Mitt liv som fotomodell.

Önskerubrik från Sagan om Ingen, en blogg som jag verkligen rekommenderar.

Mitt liv som fotomodell skulle verkligen vara ett skämt. För det första väger jag nog minst 15 kilo mer än smalhetsfaktorn (fast på gymnasiet vägde jag faktisk strax under 50, så man kanske skulle ha passat på?) och för det andra har jag ingen koll på kläder, smink eller mode. Verkligen ingen alls. Eller, jag kan liksom se på andra vad som är snyggt och vad de passar i och får rätt ofta vara smakråd (konstigt, faktiskt), men när det gäller mig själv är jag totalt blank.

Och hör på det här - jag har varit hos frisör två gånger i mitt liv. Första gången var i Bolivia 2005 för att göra ljusa slingor (i kallvatten, och ville jag ha håret tvättat fick jag ta med eget shampo) och andra gången var i Stockholm året efter eftersom jag fick ett specialerbjudande och gick därifrån sjukt onöjd och har sedan dess aldrig vågat mig tillbaka. Manikyr, pedikyr och sånt har jag aldrig testat och jag vet knappt vad foundation är. Jag går helst i sneakers men försöker ha lite klackar på jobbet ibland, fast jag känner mig inte särskilt bekväm. Att gå på en runway skulle sålunda antagligen få mig att ramla efter en halv minut.

I lördags provade jag faktiskt en (en enda!) klänning och köpte den (se ovan), tydligen var den från ett känt märke, ett märke jag aldrig hade hört talas om. Egentligen var jag bara smakråd åt en kompis som ska gifta sig 30 juli i Norrland, och det är alltid då jag hittar saker åt mig själv, ungefär som när jag letar julklappar och kommer hem med mer saker åt mig själv än åt andra. Och varje gång jag hittar något åt mig själv som har med mitt yttre att göra så blir jag glad, känner att jag är lite som andra här i ytliga huvudstan och att jag unnar mig (för jag njuter egentligen generellt mest av att sätta in pengar på sparkontot, gärna runt 7.000 i månaden).

Så, sammanfattningsvis som ni själva märker, skulle jag rent ut sagt suga på att vara fotomodell, och dessutom skulle jag vara totalt ointresserad.