Att bo på amerikanskt territorium skilde sig en hel del innan och efter denna händelse. Efter tycker jag att USA skrämde upp sin befolkning så mycket de bara kunde och skapade en mur utåt mot resten av världen, typ som om allt utranför var farligt. Det kom varningar om terrorattacker titt som tätt, ofta mycket passande vid skollov så att inte lika många vågade lämna landet. Kanske var det bara jag som reagerade, jag vet inte, men till slut tog jag inte till mig av alla varningar längre.
I somras var jag vid Ground Zero och jag kände inte igen mig över huvudtaget. Har jag verkligen varit där 10 år tidigare? Helt ärligt kände jag inte igen mig i området ens. Rätt skrämmande.
10 år igår, en tredjedel av mitt liv, och ändå känns det som det var igår jag hörde den där livesändningen och trodde att världen skulle gå under.
12 kommentarer:
God morgon!
Jag håller med dig till 100% procent. Det är fruktansvärt att det händer, men får man för många varningar så blir det tillslut att man inte lyssnar. Jag åkte till USA under en period i mitt liv 1 år efter att det hände, och precis som du säger, det var varningar all the time angående attacker. Till en början lyssnade man och hjärtat stannade till, men efter ett tag så hörde man knappt klart på meningarna som sades..
Ha en strålande dag
kram
Jag skrev ett inlägg igår och hur tiden efter dådet var på Manhattan. Men jag måste säga att så fort det blev ett udda ljud, typ bil som smäller till, så stannade alla upp på gatorna. Alldeles kort, men allt stannade. Alla var på helspänn. Men det var också en positiv känsla på Manhattan, för alla tog sig tid med varandra. Allt gick lite långsammare.
Jag minns det också, en slags gastkramande panik. Hade kommit hem från USA ett halvår tidigare och var så otroligt glad för att jag inte var kvar. Jobbade på ett amerikanskt hotell i Sthlm och hela hotellet var upp och ner. Flygpersonal från American Airlines kunde inte åka hem på en vecka, säkerhetspersonalen flippade ut över en kvarglömd väska i lobbyn. Och de försökte räkna ut hur stor risken var för en attack mot hotellet. Surrealistiskt, fortfarande.
Ja visst var det overkligt. Och sjukt obehagligt när Bush körde sitt "vi ska jaga er ur era hålor"-tal, då blev man ju lika rädd en gång till liksom.
Det måste ha varit väldigt speciellt att vara i USA under den tiden!
sv: Och ang ålder, haha, purung 27-åring är jag vet du ;) Född 84. Hur gammal är du?
Vi glömmer aldrig...
Johanna: Är 80:ia. Men 2001 var två år efter studenten för mig, så tog du med 85:orna? Så roligt det här med ålder, hur olika bild man kan ha, hehe. Hur gammal trodde du att jag var?
Det var verkligen en fasansfull dag... Jag satt hemma och ammade min sju veckor gamla son när jag såg det andra planet träffa tornet och undrade vart världen var på väg...
Usch, det måste ha varit en helt surrealistisk tid för dig! Det var omvälvande för en annan, men du som liksom befann dig "Mitt i" på nåt sätt...Jag håller med om att det känns som igår!
Jag minns det oxå som igår! Gick min andra vecka på teknikerprogrammet och kom hem efter en kortdag och slog på tv´n och fattade inte alls vad som hände. Var det något hittepå? Och just då kom ett till plan flygandes rakt in i andra tornet! Helt sjukt.
Trillingen: var inte riktigt mitt i det eftersom jag aldrig bodde i New York och Puerto Rico har alltid varit lite utanför, men ändå, det kändes nära och märkligt och jag trodde att det var slutet på världen. Alla minns vi verklige vad vi gjorde och kommer nog alltid minnas.
Det är verkligen ett sånt datum då alla minns var de var och vad de gjorde. Själv gick jag på gymnasiet och minns hur vi satt framför teven i uppehållsrummet på allt som hände. Minns att mobilerna ringde kors och tvärs och att någon plötsligt sa att det smällt i Pentagon också.
Kan inte fatta att det redan gått tio år - det känns inte alls så länge sen.
Jag kommer aldrig att glomma et, hade precis borjat pa universitetet och hade bara en morgonforelasning den dagen. Det var stralande sol ute och jag var pa ett fantastiskt humor och jag kom hem till korridoren, dar alla satt som klistrade framfor TV och utbrast "men sitter ni har?! det ar ju ett fantastiskt vader ute!" och de vander sig mot mig med "du har inte hort nagot, va?". Sedan satt vi alla, hela dagen, framfor TVn.
Ja gud, tio år, är det inte läskigt hur tiden går? Ändå minns vi alla precis. Tack för att ni delar med er.
Skicka en kommentar