Tydligen lönar det sig att jobba hårt. Jag fick en smärre chock när jag såg att septembers lön uppgick till över 34.000 papp (ja, innan skatt alltså). Jag stoppade in 15.000 på sparkontot direkt (vanligtvis sparar jag 7.000 i månaden, men så länge jag jobbar framöver kommer det snittas på 13.000 att spara ungefär). Bor man i Stockholm och vill bo i hus någon dag nån timme bort från stan är det liksom ett måste att spara en massa pengar, hur ska man annars ha råd med insats och sånt?
Det är nu snålheten träder fram. Säga upp mig och inte kunna spara? Se sparkontot sina månad för månad? Se den där insatsen smulas sönder och husdrömmen krossas? Jag vet varken ut eller in. Och jag tror inte att jag kommer få ett sådant här välbetalt jobb någonsin igen och konkurrensen är så jävla hård (var på intervju häromveckan och det var 200 sökande till den tjänsten, då mindre kvalificerad och lägre lön än nu).
Plånkan eller välmåendet?
Ibland lite för dumsnål linje där alltså.
34 kommentarer:
Schaisse! Jag önskar mitt jobb kunde generera den summan :P jag är absolut värd den, men övertiden får ju inte tas ut i pengar...eller alls :p
Förstår ditt dilemma... :P Något svar har jag däremot inte. Slå på bromsarna rejält och jobba kvar, slappa lite mer, ta många andningspauser, ta det lite lugnare...? Men hade du kunnat det så hade du väl inte suttit i den här situationen.
Uuuhh..hmmm.
Ja, jag känner igen frågan el frågeställningen.
Men jag brukar vända på den.
Pengar gör mej ej lycklig, det vet jag. Men de ger frihet och frihet ger lycka. Men om jag mår kass av att få den friheten, då blir det mitt fängelse.
Såå, vilket slår högst, fint hus, el att få må bra? den är inte så svår när man tänker efter :)
Tänk att få ett hyfsat välbetalt jobb, som du mår bra av? :)
Jag brottas me samma känsla, fast inom studier, att verkligen göra det jag vill (nu vet jag inte vilket tåg jag ska ta) men just det där, med inkomst osv...
Fii faen :)
Kramar Åsa
Ändå lite skönt för dig att fått lön för mödan, men glöm inte vad det kostat dig också. Vilket är mest värt...?
Jag förstår din ambivalens och bara du kan veta hur de ska göra i framtiden...
Du fattar säkert ett klokt beslut snart - vilket det än blir! :)
Jag har inte någon koll på varför du mår dåligt på ditt jobb. Är det chefen?
Jag får inte heller ta ut övertid i pengar, då hade jag nog jobbar mer jag också, haha. Det är dock ganska skönt att bli tvungen att ta ut det i komp, har blivit en riktig slacker det senaste året hehe
Jag förstår ditt dilemma och den enda som sitter inne med svaret är du själv, men jag håller med Åsa här ovan. För när man inte mår bra så kvittar det hur mycket pengar i världen man erbjuds, man har trots det bara en enda önskan: att må bra igen. Kanske tar det lite längre tid att få ihop pengarna till drömboendet men å andra sidan kanske du mår mycket bättre av ett jobb som du trivs med och som är mindre välbetalt. Och innerst inne vet vi ju alla att hälsa, välbefinnande och lycka inte kan köpas eller mätas i pengar.
Ta hand om dig!
Stor Kram
Lotta
Ja, pengar. Peeengar. Fy fan. Man är uppfostrad att kunna ta hand om sig och klara sig och då är pengar allt. Men att ta det lugnt och tänka på hjärta och kropp är ju också att kunna ta hand om sig i det långa loppet.. Å andra sidan.. Om du vilar NU så har du ork till senare och du hittar garanterat ett roligt jobb då med! Ett som inte tar knäcken/orken ur dig för att du faktiskt har vilat och kanske funderat lite hur du vill lägga upp ditt liv och sådär. Ja, pengar är alltid pengar men på nåt sjukt vis så löser sig ju det alltid, eller hur? :)
Kram!
Ni har rätt. Pengar är inte allt, men nog fan är det en hel del ;) Och jag är snål. Ekonomisk/snål, vetinte. Jag mår bra av att tjäna pengar, att spara, och dåligt av att inte ha pengar. Ändå är jag sjukt billig i drift.
Weronica: du får läsa mina inlägg med taggen JOBB... Inga problem med chefen, är totalt överbelastad plus att de tagit bort min anställning och tvingat över mig till bemanning. Favvokollegorna har slutat eller blivit uppsagda och nya arbetsuppgifter är pisstrista.
Svårt...samtidigt tror jag det är viktigt att leva nu, att prioritera det som är nu och inte grunda beslut på något som ska hända i en framtid. Bättre att må bra nu så är förutsättningarna större för att man ska må bra sedan också.
Självklart kommer det alltid behövas pengar men det måste vara lite sans och balans på insatsen (alltså livet).
Hmm, jadu..svårt. pengar är mycket och speciellt för dig som reser så mycket och sparar till något specifikt. Men när du mår som du gör just pga jobbet kanske det inte är värt det? Kan du gå ner i tid då, jobba typ 75%? Är det här en lön med massa övertidspengar osv? TROTS att du varit sjuk? Fett mycket pengar iaf!:) Jag får ut (väljer ju iofs själv-vill ju spara på dagar det här första året) ca 5000kr/månaden så jag lever vääldigt ekonomiskt,höhö. Men jag "gillar" det litegrann, att få räkna på, spara, snåla, hitta billiga erbjudanden, använda rabattkuponger osv. HAHA. Såhär har jag aldrig varit innan jag lev mammaledig och verkligen behövde börja snåla och räkna på hur mycket pengar jag egentligen bara "slamsat" bort. Nu älskar jag att spara och avskyr att slösa!! Jaha, nu blev dethär bara en lång pengakommentar..men ja...
Tycker dock, SÅKLART, att välmåendet alltid alltid går först!
Välmåendet och livet helt klart även om jag förstår att det är ett dilemma. Själv hade jag gladeligen haft lite mer pengar så vi slapp oroa oss över det, samtidigt skulle jag inte riskera mig hälsa.
Kram.
Lala: Jobba 75% på mitt jobb, haha, vilket skämt! Standard är minst 50h i veckan, problemet är ju att jag inte hinner på 100% och är ensam i min roll + att de vägrar ge mer resurser, så hade jag fått jobba 75% hade alla problem varit lösta för länge sedan alternativt aldrig ens uppkommit från början. Man måste liksom förstå att det förväntas övertid i min bransch, men nu när jag är genom bemanning får jag ÄNTLIGEN betalt för övertid (får man annars inte. Vet många som snittar 60h/v).
Det var en förut som ville gå ned i tid, men valet var följande: fortsätta jobba sjukt mycket eller sluta. Hon slutade.
Du är som mig, jag har också alltid sparat mycket i månaden, olika sparformer; Fonder, sparkonto, värdepapper etc.
Men jag får ont i magen direkt jag måste ta därifrån. Det ska öka inte minska haha :D Om jag har en kommande utgift sparar jag till den separat så att jag slipper ta från bufferten *S*
När det kommer till ditt jobb. HÄLSAN kommer först!! ALLTID ALLTID!!
Som många andra har sagt så vet nog bara du vad du ska göra men jag gick in i väggen när jag var 16 och det är inte värt det, jag var helt förstörd och har fortfarande inte återhämtat mig. Tro mig, det är inte värt det.
Shit, gå in i väggen som 16-åring, det får bara inte hända! Det är bra att alla påminner mig om det jag egentligen redan vet; hälsan kommer först. Tack alla!
Vad svårt! För det första, sök jobb! Men det verkar du redan göra och det hjälper ju inte alltid bara att söka, man ska ju få jobbet också. Fast å andra sidan var du ju på intervju för ett jobb som 200 andra sökt. Ifall det går för långt är det väl att säga upp sig som gäller, men samtidigt är det ju trevligt med pengar, att kunna spara och att ha SGI.
Fick du osäkrare anställningsform när du gick över till bemanning också? Så att de kan säga upp dig lättare ifall du skulle vara sjuk mycket, dvs så som du gjorde för ett tag sedan? Eller ifall du faktiskt bara jobbar de 100% det är tänkt att man ska jobba? Jag förstår att det är svårt att säga nej och inte klara av att göra det man förväntas göra, det blir ju en stress på ett annat sätt. Men om det ändå gick att markera på något sätt att du inte hinner med vore det bra. Vad händer om du helt enkelt låter bli att göra allting som ligger på dig?
Nu har ni ju bestämt er för att försöka med barn i alla fall, trots osäker arbetssituation, så mitt råd blir ju lite att slå in öppna dörrar, men jag tycker det är värt att satsa på det trots att du vill byta jobb. Går det fort kan du ju också använda barnledigheten till att försöka hitta jobb. Även om tanken på att vänta mer än nio månader tills du slipper det här stället säkert inte är särskilt lockande.
Adelia: Hej! Nytt jobb är väldigt svårt. Jag söker, men...
Tror inte att de kan säga upp mig för att jag har varit sjuk en enda gång på 3 år nej, det är nog ingen risk. Jag är tillsvidareanställd på bemanningen sedan först dagen (ingen provanställning) så egentligen är jag säkrare nu. Mitt företag har inget kollektivavtal eller fack. Blir jag av med uppdraget får jag ett nytt med samma lön jag har på det här (saken är bara den att tackar jag nej då får jag ingen lön eller a-kassa).
Jag ger det till årsskiftet, sedan ger jag upp.
Hej igen! Det jag tänkte var väl snarare att ifall jobbet får dig att må så dåligt att du behöver vara hemma och vila upp dig kan du ju göra det igen då och då. Tar väl ett tag innan de kräver läkarintyg. Problemet hade väl varit ifall du inte vore tillsvidareanställd, då hade de ju kunnat göra sig av med sin sjuka arbetstagare.
Fast jag är ju bara tillsvidare på bemanningen, så företaget jag jobbar på (där jag var anställd fram till i somras men är kvar på under annan anställningsform) kan säga upp min tjänst närsom. Känns nog snarare som att de börjar förstå att jag ka sticka, tydligen har de haft möte bland cheferna om min tjänst i veckan. Får dock inte veta vad som händer än... Har inte så stor koll på det här med sjukintyg, men hittills vet jag bara att det behövs efter femte sjukdagen. Säkert behövs det från första om man börjar vara sjuk ofta!
Förstår dej ändå på ett sätt, med den lönen är det inte bara "tack å hej", men samtidigt JA - välmåendet går alltid först. Dilemma! Men egentligen, vad har man för nöje av pengarna om man tillslut mår så dåligt att man tappar gnistan i livet?! Låt det inte gå så långt! Kram!
Fast tillsvidareanställning är ju det som avses när man pratar om fast anställning. Då krävs det arbetsbrist eller annat sakligt skäl för att säga upp, så du borde sitta ganska säker? Att någon bara vill jobba 40 timmar i veckan eller att man är sjuk mycket klassas nog inte som saklig grund för uppsägning. Fast tycker de att du är sjuk för mycket kan de börja kräva sjukintyg tidigare än andra veckan.
Bra att de (förhoppningsvis) börjar inse att din situation inte är hållbar, även om de kanske mest ser det ur sitt perspektiv. Kanske kan bli någon bra förändring.
Adelia: jag är alltså INHYRD och då kan företaget där jag jobbar säga upp mig när de vill och då har bemanningsföretaget rätt att placera mig var de vill inom admin, dvs tex en reception. Tackar jag nej får jag ingen lön osv. Det är skillnad på att ha tillsvidare på bemanningsföretag och på sjäva företaget där man har sitt uppdrag. Du lär märka själv om du har onöjet att själv hamna i denna piss-sits någongång;) Tyvärr gör fler och förr företag sig av med anställda och tar in dem genom bemanning istället, som hände med mig... Har varit på samma ställe i tre år men genom bemanning från 1 juli.
Ps. Fast anställning är det få som har i dagsläget, i princip bara domare, vissa professorer osv, men jag vet att folk i dagligt tal säger "fast" när de egentligen menar tillsvidare. I dagsläget är det dock rätt lätt att säga upp tillsvidare oxå, ingen går säker... Och så ersätts tjänsten med en inhyrd från bemanning som man kan plocka bort hur man vill sedan då tiderna blir lite sämre.
Nu hänger jag med. Då hade jag ju fel om allting, men å andra sidan vill du ju inte stanna och de verkar ge dig mer tid än vad du är beredd att ge dem.
Känns som att ett företag som gör så knappast är intresserat av att behålla sina anställda på lång sikt. Mitt företag har gjort lite samma sak, men de gör även tvärtom. Jag har som konsult där nu blivit erbjuden tillsvidareanställning.
Adelia: Jag var kanske dålig på att förklara :) Jag kom in som konsult först och blev sedan utköpt på TEMP-kontrakt, och temp får man ju ta bort... Så jag fick återgå till bemanning efter nästan 2 år. Värdelöst. Typ som en kniv i ryggen. Det går INTE år andra hållet längre, det tas bara bort nu. Grattis till dig iallafall, vad skönt!
Vet inte vad du menar med att de verkar ge mer tid än vad jag vill ge? Menar du arbetstidsmässigt? Jag brukar jobba över, men jag vill inte jobba för två längre, det ger mig inget då mina karriärsmöjligheter har ryckts bort. När jag var anställd var det en annan sak, då kunde jag jobba över 10h i veckan utan problem.
Jag menade att även om de tycker att du inte jobbar tillräckligt mycket eller är sjuk för mycket verkar det som om du kommer säga upp dig innan de väljer att avsluta ditt uppdrag. Vilket gör att du kanske har lite utrymme för att ta det lite lugnt och på så sätt orka stanna lite längre. Men jag förstår att det inte är lätt.
De vet att jag jobbar för två och tycker att jag jobbar mer än tillräckligt, de flesta säger att jag borde ha dragit med för länge sedan. Min chef på plats har själv sagt att jag jobbar för mycket och att det inte är rimligt, vilket är ganska motstridigt. Ingen risk att de inte tycker att jag jobbar tillräckligt alltså :) Nu är de rädda att jag ska säga upp mig verkar det som...
Det jag menade var att du helt enkelt skulle jobba mindre så att du orkar med. Och vara sjuk mer när det blir för jobbigt.
När regeln om att arbetsgivaren ska stå för de första två veckornas sjuklön tyckte jag det var lite konstigt, det är ju inte deras fel ifall jag är förkyld. Men ditt företag verkar ju vara den sorts företag de hade i åtanke när regeln infördes och de ville att arbetsgivaren skulle ta ett större ansvar för arbetsmiljön.
Om de är rädda för att du ska försvinna lär de ju inte säga upp dig även om du jobbar mindre än vad du gör idag. I alla fall inte före årsskiftet och det var ju så lång tid du gav dem. Men som sagt, förstår ifall det är svårt att dra i bromsen. Sen råder man ju inte alltid över sin egen arbetssituation. Jag är väldigt fri i det jag gör och råder mycket över min egen tid. Inser att alla inte har det så bra.
Adelia: då förstår jag! Vad jobbar du med? Jag är rätt fri med tider och att jobba hemifrån, flex och sånt, men det är för många arbetsuppgifter nu så jag hinner inte. De har tex sagt upp hela finans och vips fick jag ett nytt anvarsområde som enda person inom ekonomi (ogillar ekonomi starkt!!). Många faktorer. Kanske mest att jag blev av med min anställning och fick masa ekonomitråk. Det var lättare att jobba över som anställd med karriärsmöjligheter och med roligare uppgifter.
Äntligen förstår vi varandra :)
Tror vi pratade förbi varandra ett tag.
Fast min poäng är fortfarande att om du inte hinner så ska du inte anstränga dig för mycket för att hinna med en alldeles för stor arbetsbörda. Såtillvida det inte blir ännu jobbigare och stressigare att ligga efter.
Adelia: :) Sjukt jobbigt att ligga efter, men då fattar de att fler resurser behövs kanske!
Skicka en kommentar