söndag 13 november 2011

Hittat i flytten.

Jag öppnar fotoalbumet från gymnasiet och ler åt det första fotot jag ser, på första sidan.

Där sitter vi. Vi fem, med likadana svarta bo'or runt halsarna, rosiga kinder och hela livet framför oss. Jag minns den där dagen som igår, hur glada vi var på vår studentskiva, hur vi sket i alla andra och dansade under öppet tak medan drinkar och musik flödade i natten.

Fem år senare dog Jessica i leukemi.

Det andra fotot jag ser på första sidan visar Beccie och jag som håller om varandra. Beccie som jag umgicks med jämt och visste saker om som skar i hjärtat. Hon står i vit klänning och mörkt hår och vi har gjort så många galna och roliga saker och har fler framför oss. Där står vi med hela livet framför oss.

I våras tog hon livet av sig.

Jag börjar äntligen acceptera. Inte förstå, men acceptera.
De kommer inte tillbaka.

Aldrig mer.

17 kommentarer:

Lisa sa...

Finner inga ord. Så vackert skrivet, och så brutalt.
Jag hade också en vän som gick bort i leukemi endast 16 år gammal, nu kom alla minnen tillbaka.
Kram på dig!

Johanna sa...

Å gud vad hemskt, har gåshud över hela kroppen nu. Fy. Avskyr att folk kan dö, det är så vidrigt. Att man kan dö, att man aldrig kommer tillbaka.

Hanna Lans sa...

Min bästa kompis fick leukemi när hon var åtta år. Det var en resa som jag var med på under alla sjukdomsår. Numera är hon friskförklarad. Jag är så oerhört glad över det!

Mammas machete sa...

Oj, den är så konstig döden och jag känner igen dina tankar. Det är helt obegripligt att människor helt plötsligt slutar finnas till... Det är enormt knepigt att handskas med, men när jag läser om din beskrivning av fotografiet tänker jag direkt att gud, vad fint ändå, att ni fick den tiden tillsammans, att de som i dag är borta en gång har stått och skrattat med boor kring halsen och haft hela livet framför sig. Att de fick uppleva den känslan - och den går inte av för hackor! Kram!

Trillingnöten sa...

Ja, man vet aldrig vad som komma ska - och det är jag glad för. Tänk om man visste allt det här i förväg? Skulle man orka vara glad och njuta av stunden? Jag tror inte det....

Linnéa i Colorado sa...

Fruktansvärt och grymt. Vilka olika resor dit... Usch

Husfrun sa...

Nej vad ledsamt. Har ni andra kontakt fortfarande? Säger som Trillingnöten; det är tur att man inte vet i förväg vad som komma ska.
Kram.

Joanna Björkqvist sa...

Så sorgligt...

Duktiga Tjejen sa...

Ja, vi andra är ett gäng fortfarande. Vi saknas inte dagligen eftersom vi är lite utspridda, men på bröllop i Östersund i augusti när en av oss gifte sig och vi andra tre var brudtärna, toastmaster och diktuppläserska. Vi har alltid ett tal om Jessica och att hon inte är glömd.

Jag är glad för alla friskförklarade! Alla jag har känt med diagnosen cancer har dött. Oavsett typ. Hemskt.

Nadja sa...

Oj, vad det satte sig i hjärtat vad du skrev. En nära vän här borta har nyligen diagostiserats med ryggradscancer och får strålnig just nu. Samma vän förlorade sin dotter i just leukemi för några år sedan. Verkligen skrämmande hur många som faktiskt drabbas av cancer.

Kikan sa...

SÅ sorgligt...Men det är bra att aldrig glömma dem. Att prata om dem och minnas. På så stt finns de ju kvar ändå på ett sätt. Stor kram!

Kikan

Maria Engelwinge sa...

Usch ja, det här var sorgligt och samtidigt väldigt vackert skrivet. Det ÄR svårt att greppa att människor försvinner och aldrig mer kommer tillbaka.
Många kramar till dig, fina, rara du! <3

MissPkm sa...

Får tårar i ögonen. Det känns som du har fått utstått så mycket smärta i ditt liv - förstår du hur stark du är?!?!?

Alla orkar inte se den ljusa framtiden, alla orkar inte att hoppas... och man kan nog aldrig förstå.

Duktiga Tjejen sa...

Tack alla för era ord, och alla har varit med om död och sorg. Det är oundvikligt men sorgligast i världen.

Madlar sa...

Nej, att mista någon man tycker mycket om är svårt. Man får lära sig att leva med saknaden o göra den till en del av livet.

onemonkeyarmy sa...

Det är hemskt. Döden är alltid hemsk men när det sker i unga år...

anydaynow sa...

Det är verkligen märkligt. Hur en människa kan finnas precis bredvid en, livs levande. För att i nästa sekund inte finnas längre, annat än på bilder och i minnet. Så sorgligt och så svårt att förstå.

Jag tycker det låter jättefint att de finns med i era tal, och att ni pratar om dem. Tror det är det bästa man kan göra, att aldrig glömma att de funnits.

Kram.