Bad start.

Den här Fina Fredan började så jävla dåligt. Jag vaknade av att tårarna fullkomligt SPRUTADE och jag lät som en stucken gris. Grannarna måste verkligen ha undrat vad fan det var frågan om. Jag kunde liksom inte sluta.

Jag drömde om Beccie igen, drömde att jag fick ett e-mail med massor av foton (minnen) och sedan kastades jag in i alla de minnena live, bakåt i tiden, fast med vetskapen att hon skulle försvinna, och det sista jag mindes innan jag vaknade var hur jag satt och lutade mitt huvud mot hennes axel och hon var så vacker och lugn, helt fulländad och... tillfreds. Hennes blå ögon tittade rakt fram, läpparna var röda och allting var knäpptyst. Då visste jag att hon skulle dö, hon visste att hon skulle dö, och ingen av oss sa något. Vi bara satt där och tittade ut över livet.

Jag antar att det var ett avsked, men det var så sjukt sorgligt och jag mindes så många saker jag trodde att jag hade glömt.

När jag har bearbetat den sorgliga starten på morgonen så ska jag analysera mitt SPÅDAMSBESÖK som jag hade i tisdags, och sedan ska jag gå hem och korka upp den där vinflaskan och poppa de där popcorna.