Mitt hälsotillstånd - Recap på Linneas önskan.

Here it goes (hoppas över't redan nu om du uttråkas, men det behöver nog inte skrivas såklart).

Jag började må konstigt och relativt konstant dåligt ungefär 2005. Tappade minst hälften av mitt hår, var yr och mådde illa, kände mig typ som bakis var och varannan morgon och började grina för allt. Jag har alltid varit ovig och sjukt stel, men ofta haltade jag på mornarna och ibland gick det inte över på hela dagar. Jag fick ont i leder och skelett. Jag tränade trots detta regelbundet, men ju mer jag tränade, ju mer fettmängd och mindre muskler fick jag. Ingen fattade detta, och jag gick sedan till läkare och kollade upp sköldkörtel och lite allt möjligt, men de hittade inga fel nånstans. Allt fortsatte lite fram och tillbaka.

I somras fick jag asont i ryggen som spred sig till benet, värst blev det när jag sprang mycket (efter 2.1 mil kunde jag typ inte gå på två veckor på grund av smärta i skelett). Jag var hos ryggspecialist som inte konstaterade ett jävla skit, och sjukgymnastens program gjorde saken värre och jag började intala mig själv att jag helt enkelt var född så här, inget att göra åt saken. Mensen kom tätare och blev helt oregelbunden.

I vintras blev allt tusen gånger värre. Jag hade så ont i ryggen att jag grät, var yr och illamående värre än vanligt och en gammal vän fick en chock över hur "sjuk" jag såg ut; blek, skakis, ledsenögon. Jag hade då börjat kolla upp massa värden igen på inrådan av en specialist som jag känner, och först hade jag förhöjt homocystein (vilket jag själv inte hade nån aning om vad det var, men det brukar vara förhöjt t.ex. vid B12-brist). Mitt B12-värde var dock precis i gråzonen så ingen gjorde något åt den saken.

Utredningen fortsatte halvhjärtat från vårdens sida, och dumläkaren sa rent ut att det var stress och "vi kommer inte att hitta något, men jag tar fler prover för att du ska bli lugn". Sedan slängde hon ur sig det där när provsvar typ 25 kom, att jag hade D-vitaminvärde på 14 vilket är i princip noll, referensvärde är gärna minst 100 och under 30 är absolut brist (vilket man vanligtvis bara har om man är gammal, benskör, är glutenallergiker, genomgått klimakteriet eller aldrig har sett solen i hela sitt liv, typ går klädd i burka. Inget av detta gäller mig och det var därför detta inte ens kollades upp förrän nu).

Plötsligt föll allting på plats. Symtom på D-vitaminbrist: b.la. känslighet, depression, illamående, yrsel, tappa hår, naglar som går sönder, ont i leder och skelett och på lång sikt benskörhet, muskelförtvining, tandlossning och i värsta fall olika typer av cancer och andra sjukdomar.

Jag hade alltså antagligen gått omkring med detta hur länge som helst efter mitt boende i Karibien och Spanien. Äntligen fick jag svar på varför träningen inte gav resultat, allt det onda, mitt mående. Specialisten skrev ut medicin för benskörhet i förebyggande syfte eftersom värdet var så lågt och så kör jag extra komplement med D-vitamin.

D-vitamin ska INTE underskattas, det är grunden till det mest fundamentala vi har i vår kropp, någonstanns läste jag 2000 olika områden.  D-vitamin finns i t.ex. fet fisk, mjölkprodukter, kikärtor, äggula osv men frigörs  då vi är i solen (sol är ju som bekant en bristvara i Sverige, men det behövs inte så fasligt mycket ljus för att vitaminerna ska frigöras).

Foto 2005, lugnet före stormen (man ser tydligt skillnaden på håret, resten märks mest inuti, en kollega sa dock att jag såg ut som en pudel på detta foto och visst, var ju inte fixad utan satt och pluggade hos morsan, men ändå, ni fattar poängen):

2009, en av mina bra hårdagar, mer än hälften borta, om det går att se på det lilla fotot

Om 3-4 månader ska jag se resultat, om det hjälper, annars vet jag inte vad jag gör. Håll tummen för mig!