Jag gör som Anydaynow och möter mitt nittonåriga-jag. Läskigt att det känns som igår fast det var på andra sidan, på nittiotalet, även om det ganska snart efter blev tvåtusental.
1999 var året då jag började leva, leva på riktigt. Då mitt hjärtas tomrum fylldes och livet fick en mening, då jag kände ren och skär lycka för första gången och såg på livet med glittriga ögon och älskade det. Därför älskar jag mitt nittonåriga jag och minns det med ett leende, trots att det även innebar sjukliga mängder tårar och krossade drömmar.
Li med gitarren, Mario, jag, Sara, Jorge - Dominikanska Republiken 1999. Fyllde 19 samma år.
När jag var 19 lyssnade jag på: Gustavo Cerati, Radiohead, Moby, David Helpling och i princip exakt samma sak som nu. Blandbanden levde kvar och vi bytte med varandra.
Jag gick upp varje morgon klockan: Helt olika. Jag var först team-ledare på McDonalds och sen stack jag till Karibien, och vissa mornar gick jag inte upp alls för vi var redan vakna tills solen gick upp och levde livet.
Jag klädde mig i: Samma saker som nu, det vill säga inget speciellt. Gympadojjor (gillade speciellt ett par blå) och en hel del linnen. Linnen har jag dock inte lika ofta nu eftersom jag inte gillar mina armar.
Till skolan åkte jag: Inte när jag var 19. Eller hann jag läsa lite på komvux? Typ svenska C och Sam C därnångång. Fick MVG i båda *skryt*
Mina bästisar hette: Mario. Han blev min bästis. Och Coquí, Lissa och Miriam och Li och Sara. Och lite Jorge och Helin också. Vissa kan ses på bilden ovan. Li och Sara är de enda som bor i Sverige och de hör till närmsta skaran än idag.
Jag var kär i: Mario, fast också lite i Jonas som jag blev kär i när jag var 12 och sen blev tillsammans med när jag var 15. Jag gjorde slut med honom när jag var typ 18-19 eftersom jag blev kär i Karibien och Mario.
Vi åt: Tostones och alcapurrias, drack piña coladas och medalla.
På fritiden: Hade jag just börjat springa, tränade, festade som en galning, läste böcker, krossade hjärtan (det är tyvärr sant) och levde, drömde och andades Karibien.
Jag längtade efter: Att flytta till Puerto Rico på riktigt, med green card. And I did, fast senare. Mario och jag gifte oss i San Juan när jag var 20½ och träffades när jag var 18½ på Dominikanska Republiken.
Mest av allt mådde jag: Så himla bra, för första gången i mitt liv. Jag sprudlade av kärlek och lycka, kände mig inte längre tom. De tårar som kom kompletterades alltid med lyckan efteråt.
9 kommentarer:
jag är imponerad över att folk minns vad de gjorde vilket år och var de jobbade då de var 19 och vilka kläder de bar..
Mitt minne kastar hejvilt ett par år åt vardera håll. Inte en chans att jag skulle minnas hälften av vad du har skrivit här. :-D Inte så att jag kan knyta det till ett visst år iallafall. /Sus
Det beror kanske på vad man gjorde när man var 19... Eftersom mitt år innehöll några av de viktigaste sakerna i hela mitt liv, så minns jag dem. Hur kan jag inte minnas året då jag först åkte till Karibien, träffade Mario och sedan stack till Puerto Rico? Jag blandar ihop många år, men denna tid glömmer jag aldrig.
Det är härligt att läsa, du liksom slappnar av och njuter medan du skriver om det. Det märks. Tycker du är jättestark som stack iväg sådär och hittade massor av nya vänner. Mycket strongt!
Tack för fina kommentaren Anabanana! Det tog ett tag att få distans, men nu har jag det. Och jag ler.
Tänk att vi hade kontakt redan då! När jag var 19 träffade jag Pelle, tog studenten, tog körkortet och flyttade till Umeå:)
Vilket fint år! Det är skönt att ha nåt så kul att tänka tillbaka på :) Jag själv hade inte det bästa året när jag var 19 tyvärr, men sen blev det bättre i alla fall...
ps. Du har en award hos mig :)
En award, fantastic!
Så otroligt intressant att läsa vad andra gjorde den perioden i livet då jag mådde som sämst... Och det märks att du hade det underbart.
Hör gärna fortsättningen på det och hur det kom sig att du återvände till Sverige!
Anledningen att jag kom tillbaka till Sverige var ungefär gör att jag sedan mådde som sämst i hela mitt liv och blev lämnad...
Skicka en kommentar