onsdag 1 juni 2011

Hur jag ser på min framtid och vad jag vill med den.



Solen strålar och ute är det sommar. I skrivandets stund åker det busslast på busslast med studenter med champagneflaskor och lakan med texten Det är nu LIVET börjar! utanför och det var exakt så vi också tänkte, vi fem i mitt fina gymnasiegäng som sedan blev fyra.

Jag vill alltid gråta den här dagen, dagen där livet börjar och skratten flödar. Jag var så oerhört glad, och dagen efter åkte vi till Dominikanska Republiken och mitt hjärta fylldes av kärlek och liv.

Men för den femte tog livet slut några år senare, av cancer. Hon dog inte på studenten, men vi var alla så nära då och vi finns tillsammans på alla foton och i allas minnen.  På studentklass-fotot håller vi varandra i handen och hon ler stort mot kameran innan vi festar hela natten och firar livet. Idag vet jag att vi alla tänker på henne extra mycket.

Så jävla orättvist det är, livet. Jag ser henne fortfarande ibland i de där studenterna, trots att det var så många år sedan. Varför fick just hon leukemi?

När jag tänker på det där ser min framtid alltid ljus ut. För det är den ju, oavsett. Fatta vilken tur vi har som är födda här och har alla möjligheter i världen. Iallafall jag, som är (relativt) frisk och har alla sinnen i behåll. Jag kan läsa, skriva, utbilda mig, jobba, alltid ha vatten direkt från kranen och mat i affären. Det är faktiskt sjukt få förunnat och underbart jävla lyxigt. Jag uppskattar varje morgon jag vaknar, hur töntigt det än låter. Jag tar aldrig, aldrig för givet.

Min framtid ser ljus ut. Jag har så många möjligheter, så mycket jag kan göra. Allt är inte lätt, men jag kan. Just nu har jag dock extremt mycket bebislängt och drömmer om att bli mamma innan jag har fyllt 32, men enligt spåtanten jag var hos i mars kommer jag inte få barn förrän om tre-fyra år. Får jag drömma lite till kommer jag kunna kalla mig Författare och bo on the countryside och andas frisk luft och kärlek. Mycket mer än så begär jag faktiskt inte inom de närmsta åren.

Jessica 1980-2004, vi glömmer dig aldrig.

9 kommentarer:

Johanna sa...

Vad sorgligt. Det är så otroligt hemskt nära så unga människor dör, eller vad fan, det är ALLTID hemskt när människor dör. Jag hatar det. Sedan min mormor gick bort jag och inte var alls beredd på det har jag hatat döden intensivt, det känns verkligen inte okej att man kan försvinna utan att man själv och alla andra är beredda på det.

Självklart är det extra sorgligt när någon bara blir 24 år. Fruktansvärt att bli berövad på livet sådär.

MissPkm sa...

Hej, hittade dig tack vara Linnéa i USA. Och har också kopierat dine idé om rubrikförslag. Tycker det är en helt fantastisk idé. Jag skriver ju mer om vad som händer på dagarna, men inte så mycket om annant. Dessa rubriker får en helt annan känsla på det hela och ger liv! Hoppas allt går toppen med boken. Kram, Helena

Duktiga Tjejen sa...

Johanna: döden är onekligen det läskigaste och sorgligaste som finns.

Helena: visst är det en toppenide? Tyvärr var den inte min från början, hittade den på någon annan blogg och föll för den. Jag älskar att skriva på "beställning" fast ändå fritt. Älskar Linneas blogg by the way!

MissPkm sa...

Kom på att jag inte fick till någon rubrik till dig ju.. Tar du fortfarande beställningar? How about "Dagen jag vill uppleva igen precis så som den var"

Duktiga Tjejen sa...

Alla önskerubriker är välkomna, tack!

Trillingnöten sa...

Det är det läskiga med livet. Man vet ingenting, egentligen. Det kan ta slut i morgon eller om 40 år eller 50...eller ännu längre. Man får vara glad för det man har och sträva till att alltid göra sitt bästa och njuta av nuet!

Fifi sa...

Fy vad sorgligt, det är hemskt att livet tar slut så tidigt för vissa.

Det sägs ju att håret blir tjockare under graviditeten och att man sedan tappar väldigt mycket hår när man ammar.

Duktiga Tjejen sa...

Trillingen - Exakt!

Fifi - min mamma tappade allt hår med mig, huuva! *mardröm*

Emmas Bokhylla sa...

Usch vad hemskt.... Det basta (och aven det varsta) med livet ar att man inte vet vad som vantar runt hornet. Oftast ingen aning. Ibland onskar jag sa otroligt mycket att jag visste, men samtidigt inte... Man maste forsoka komma ihag det, att forsoka njuta av livet, trots att man ar sjukt stressad ibland och kanppt ens ar medveten om att man andas...