 |
| Jag som liten krulltott, lyckligt ovetande om livets jobbiga vägar (eller nä, kände redan till en del som liten faktiskt, är ett skilsmässobarn). |
Min mamma vände upp och ned på halva skolan. Ringde överallt och skrev mängder med brev. Än idag har hon sparat allt och har pärmar fulla, men jag vill inte se dem, jag vill inte påminnas för då vill jag bara slåss. Min bolivianska låtsaspappa ville skära sönder däcken på Fröken Elsas bil bara jag lät honom, men där sa jag faktiskt nej, det kändes inte riktigt rätt (tänk vad snusförnuftig och oroväckande duktig jag var redan som typ 11-åring, blä).
Elsa bytte hur som haver skola när vi började på högstadiet. På omvägar hörde jag hur hon betedde sig likadant där och hur hon valde ut en i klassen som hon utsatte för ren och skär mobbing, och skolvärlden kunde tydligen inte riktigt ge denna tant sparken.
Men sen, då skrev hela den skolan på protestlistor mot henne och tvingade henne att avgå och aldrig mer arbeta som lärare, och det var en gammal klasskamrat som hade kontakter på den skolan som ringde upp mig för att berätta detta. En slags varm, pirrande känsla av upprättelse spred sig genom min kropp.
Och ännu senare, då läste min mamma i tidningen hur hennes elaka man hade dött och jag började skratta. Det svinet, hoppas hon lider riktigt ordentligt. Än idag är det nog den enda person jag faktiskt har skrattat åt som dött, för mannen var lika vidrig han. Han var med på alla klassresor och gav folk örfilar hejvilt och skrämde livet ur grabbarna.
Och ännu, ännu senare då jag var butiksansvarig kom hon in bland galgarna en dag och kände inte igen mig.
Hon. Kände. Inte. Igen. Mig.
Hon gick runt på sina spindelben och bad om hjälp att hitta kläder, och jag bara kokade inombords.
Och då sa jag det, hur hon hade behandlat mig, att hon inte var välkommen i butiken.
Jag sa det och trodde att det skulle träffa som en pil i hjärtat, men det gjorde det inte. Hon sa bara att ja just ja, det är ju du, för självklart var jag bara en i mängden under alla hennes år som lärare, men för mig var hon ju den enda.
Jag var ett knepigt barn, hade det jobbigt hemma och därför blev jag så störig.
Så många år senare, och hon ansåg fortfarande inte att hon hade gjort något fel.
Kärringjävel alltså.
Jag kan bara tacka min mamma, som inte alltid har varit världens bästa mamma, men som här ställde upp till 100 %, mina klasskompisar som alltid var på min sida och mina högstadielärare och behandlade mig rättvist. Utan dem hade jag troligtvis blivit ännu mer skadad.
Den dagen jag (förhoppningsvis) får en liten krulltott kommer jag bevaka vuxnas beteende runt henne/honom som en HÖK, det säger jag bara.
17 kommentarer:
Tänk vad skönt ändå att få möjlighet att konfrontera sin mobbare som vuxen. Nu fick du se med egna ögon hur kallhjärtad människan egentligen var! Och kanske få ett avslut i alla fall...Verkligen starkt av din mamma och dina klasskamrater. Tänk hur det skulle varit utan dem!!
Jag tycker att det är så ledsamt att läsa om din historia. går man starkare ur det med erfarehet? Eller blir det tvärtom. jag hade också en lärare som var speciell och att hon inte tyckte om mig det kunde vem som helst se. Men det var inte i likhet med vad du fick gå igenom om man ska mäta det så
usch och fy. Hoppss att hon får chansen att lära sig att ge kärlek istället för att dela ut hat.
kram
Det märks i din text att det fortfarande gör ont i dig att tänka på henne och det är så sorgligt. Tänk hur mycket lärare påverkar sina elever på djupet...
Släpp henne nu. Låt henne inte förgifta dig mer. Tänk att du redan då var en mycket större människa än hon någonsin blev. Fast du var ett barn. Barn är inte dumma för att de är små.
Och vaka du kring dina tre ulltottar på landet (du vet...;)), för det är en mammas allra främsta uppgift, tycker jag...
Jag menar krulltottar, förstås! Det är mina föräldrar som har en ulltott, så det råka bli så... (De har en Bichon Frisé!)
Va bra du skriver, du fångar mig...
SÅ bra du sa till när hon kom in i butiken! Det är upprättelse. Om hon inte kan ta in vad du säger så är hon sjuk, och det är bara att beklaga. En normalt frisk person hade aldrig betett sig så varken då el nu. Med henne finns inget å göra åt, bara karma. Men du har hela ditt liv framför dig <3
Gud vilken sorglig människa, skönt att hon i alla fall inte fick jobba som lärare mer sen. Och att du fick och vågade säga ifrån, jag undrar om jag hade vågat göra det i den här åldern. Jag var modigare som liten tror jag..
Det måste ha känts bra att få säga till henne i butiken. Synd att hon inte tog in kritiken, men bättre i alla fall att få chansen att ge den än att aldrig få säga något. Modigt på många sätt!
Hon kommer alltid komma tillbaka när jag känner mig orättvist behandlad, då kommer det upp igen omedvetet. Annars är mycket släppt och jag har haft många, många bra lärare efter det som alltid har varit rättvisa. Nästan, iallafall. Jag är glad att jag har haft stort stöd omkring mig när detta hände.
Skönt att hon inte fått bli din enda bild av lärare i alla fall, att du trots allt haft en massa andra som kunnat väga upp. Och skönt att du fick säga till henne i vuxen ålder även om det inte verkar gått fram ("jobbigt hemma?!?").
Ah, vad harlgit att du kunde konfrontera henne iaf!
Och att hon till lsut blev avsatt! Vilket SVIN!
Hon påminner så mkt om en lärare jag hade på frisörlinjen. Det slutade med att jag kände att jag inte kunde gå kvar där o hoppade av. Visserligen känner jag att den vägen ledde mig rätt men iallafall..
Jag var vuxen, du ett barn..
Att sådana typer får bli lärare..: :P /Sus
Det är precis som Maria Engelwinge skrev här- vissa blir lärare just för att det är ett perfekt ställe att utöva makt (och sadism...). Tack för era fina kommentarer!
Vad starkt att orka samla sig såpass mycket att du klarade av att säga till henne i butiken! Jag hade förmodligen gömt mig bakom ett hörn och bett en kollega gå fram. Och hade det inte funnits någon kollega så hade jag nog bara varit tyst. Ofta är jag stark, men just när det gäller sådant man råkat ut för som barn, då blir jag tyst.
Jag hoppas verkligen att du blir mamma alldeles alldeles strax, så att fler barn får komma till världen med medvetna och uppmärksamma förlädrar!!
Hanna: hade ingen kollega i butiken, jobbade själv då... Och jag skakade som ett asplöv efteråt! Hoppas oxå jag får bli mamma snart. Tack för dina ord!
Tack så mycket för din fina kommentar! Jag svarade på den på bloggen.
Vill också säga att det är härligt med en seriös blogg!
Vill bara ge du som 11-åring en kram.. ja, du kan få en nu också. *kram*
Alltså vissa människor går bara in för att trycka ner andra och har noll empati. Min förra chef var sån, när jag hörde hans röst i telefonen åtta månader efter att jag slutat grät jag efteråt. I två dagar. SJUKT! Mycket, mycket bra av dig att säga ifrån, synd bara att hon inte verkade fatta!
Skicka en kommentar