Träningslyckan - en kärlekshyllning.

Träningslyckan skriver också om sorg. Jag minns den dag då hennes mamma dog. Jag grät när jag läste det. Två veckor efter hennes mammas död födde hon sin första son, och jag påmindes om det jag på något sätt alltid missat under hela mitt liv. Att min mammas pappa också dog i cancer när jag var nyfödd. Jag kan inte ens föreställa mig den otroliga smärta som blandas med glädje över att ha blivit mamma. Hur hanterar man det? Jag tror precis som Träningslyckan att tiden inte alls läker alla sår, vi lär oss bara att leva med ärren. För att vi måste. För att vi inte har något annat val om vi vill fortsätta leva.

Träningslyckan är en av de personer jag beundrar allra mest, trots att vi bara har träffats ett fåtal gånger på riktigt. För mig är hon en förebild i det mesta genom sin attityd. Både som mamma för sin son, när det gäller träning, fritid, mat och arbete. Hon går helt sin egen väg och njuter varje dag. Bestämmer hon sig för att springa ett marathon gör hon det. Bestämmer hon sig för att fjällvandra tar hon med sig barnet. Bestämmer hon sig för att gå ned några kilo trots sjukdomar emot sig, så gör hon det. Hon är det ultimata exemplet på att i princip allting går, bara man ger sig fan på det. Och det bästa är att det inte ens är irriterande att hon är så bra, för hon vet vad hon gör. Hon har gått igenom helvettet och valt att ta tillvara på livet. Hon tar ingenting för givet.

Träningslyckan, du inspirerar och är alldeles underbar. Jag ville bara säga det.