söndag 24 april 2016

Vecka 12.

Önskar jag kunde skriva att jag svischat in i vecka 12 och att tiden går så fort, men sanningen är ju att det är precis tvärtom. Tiden har aldrig gått mer långsamt, att en dag kan vara så lång är ganska skrämmande. Eller snarare - att den kan gå så fort när man är en del av vardagen. Tiden är enormt relativ.

En vanlig dag för mig har jag dropp dygnet runt, förutom kl.15:00-19:00. Tiden jag är droppfri mår jag ändå så pass dåligt att jag bara kan ligga i sängen och blunda, så jag kan liksom inte göra något då. Kan med andra ord inte direkt göra något någon gång under dagen, förutom se lite på tv, kolla mobilen, vila och försöka uthärda. Precis som sist har jag jättesvårt för att läsa, trots att jag är en riktig boknörd annars, så böckerna jag hade laddat med ligger orörda i en hög.

Varje kväll får jag en spruta blodförtunnande i magen också eftersom jag fick propp efter att Victor föddes, så det är mycket att hålla reda på. Mediciner, dropp och sprutor. Och tömma spybaljor, icke att glömma.

Livet på en pinne, eller vad det heter.

6 kommentarer:

Limpy sa...

Brodera, skulle du kanske kunna göra det?

egoistiska egon sa...

Kan du lyssna på ljudböcker? Storytel? Poddar? Och heja dig! Vad du får kämpa.

Kikan sa...

Fy fan! Men vilken kämpe du är. Undrar oxå om du kan lyssna på ljudböcker eller poddar? Får du ork längre fram kanske jag kan fota av dina gamla brev från när vi var fjortisar och skicka :) Stor kram på dig!

Villa Frejas bokblogg sa...

Gräsligt plågsamt. Går inte att föreställa sig. Jag vet ju hur jag kräktes och då är det här tusen resor värre. Minst.

Ja, hur fungerar det med ljudböcker? Vet ju hur det är, bara man är lite sjuk och tänker vila = läsa, det går ju inte! Men kanske ljudböcker ändå skulle fungera?

Styrkekram!

Casa Annika sa...

Det är ju en mardröm.

Vad är det för dropp? Näring? Eller något mot illamåendet?
Är det någon skillnad på den här graviditeten och den förra?
HUr gör ni med barnet? För du kan väl inte ta hand om honom nu? Jag har själv frågat mig vad vi skulle göra med D om jag blev gravid igen, för jag skulel inte kunna ta hand om henne alls om jag skulle få sådan ichias som jag hade. Det var också att ligga stilla och blunda och försöka uthärda.

Fifi sa...

Fy fan, vilken mardröm...