Linnea i USA:s inlägg om matångest och hennes ord om mig. Om mig! Jag blir helt rörd. Att dessutom läsa att hon refererar till mig som författare, det känns helt overkligt.
Och förövrigt; mitt inlägg om matångest resulterade i en hel del blogginlägg på temat, t.ex. Brave New Life:s tips om hur vi ska övervinna det.
Varför är vi så många där ute? Varför har vi det här i våra huvuden?
Jag suger på den här (istället för på kalorier) lite till...
7 kommentarer:
Intressant inlägg om din matångest! Själv slutade jag väga mig för flera år sedan. Känner efter istället. Har en "sorts" relation till mat idag. Inte den mest naturliga kanske, men den har blivit betydligt bättre med åren.
Hoppas att den blir bättre med åren även för mig, men hittills har den bara blivit värre... Spelar ingen roll om jag väger mig eller inte, jag har en inbyggd ångest/kaloriräknare som är oberoende av våg...
Så himla bra när folk är modiga och vågar dela med sig, starkt av dig!
Jag får väldigt sällan ångest av vad jag äter, däremot kan jag känna att det är jobbigt om jag känner mig otränad osv. Tycka att det är superdrygt om det pöser ut en kant ovanför tighta jeans till exempel. Men jag kopplar sällan samman det där med mat av nån anledning (vilket jag är enormt, enormt tacksam över, har sett vad det kan göra med folk, fruktansvärt ju). Mat och godsaker har verkligen en positiv klang för mig.
Däremot kan jag få lite ångest om någon säger "oj, idag har jag lyxat till det riktigt ordentligt och lagat god sås till maten" för då tänker jag att jag kanske är onyttigast i världen som alltid, alltid lagar "god gräddig sås" till maten.
Hur som helst, jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig, hjärnspöken är så himla knäppa och tjatiga och envisa. Hoppas du lyckas skrämma bort dem, de är inte värda sin plats alls.
Kram på dig.
Gud vad skönt Johanna! Önskar att jag också tänkte så, men jag är tvärtom. Typ ett äpple kan få mig att känna att jag äter för mycket. typ. Nu överdrev jag, men... För mig blir det bara värre och värre eftersom jag får lättare och lättare att gå upp i vikt. När jag var yngre var jag supersmal, fast helt ärligt märkte jag inte ens det då. Jag vägde liksom strax under 50 och är nästan 170 cm och tyckte inte att jag var särskilt smal - WTF? Jag ska gå Brave New Life's kurs i att styra sina tankar och se vad det ger, hoppas!
Jag glömde nämna det Johanna skriver här, dvs modigt av dig att kliva fram. Jag tror det finns massor av kvinnor som tänker så här.
Bort med hjärnspöken!
Hoppas du får en bra dag!
RESPEKT till dig som pratar öppet om det!
<3 till er!
Skicka en kommentar