Underbar och älskad av alla?



Ettan till sexan gick jag i en Waldorfklass i en Montesori-skola. Vi målade om klassrummen i varma pastellfärger varje år, började med spanska och engelska i ettan, hade musik-timme varje dag och rytmik. Vi fick inte spela fotboll på gympan, helst inte ha svarta kläder och vissa menade att vi egentligen aldrig borde se på tv. Vi fick dock använda blyertspenna och gjorde inte alla våra skolböcker med kritor som på andra Waldorfskolor, men vi skämdes alltid när vi tvingades göra lanternor i silkespapper och gå runt i de andra klasserna med tända ljus och sjunga sånger på tyska som skolans miffon.

Egentligen var det ganska sött, men vi var verkligen skolans utbölingar och vår lärare var gammal och sträng. Varje morgon fick vi stå killar och tjejer för sig i varsitt led och niga vs. bocka, ta i hand en och en och säga "God morgon kära fröken Elsa". Fröken Elsa var rätt bra med oss barn. Hon lärde oss att spela flöjt med sin stora läppstiftsmun, läste spännande sagor och tog med oss på klassresa minst en gång varje år.

När vi blev förpubertala ändrades dock allt. Jag kunde aldrig hålla käften med mina åsikter, på gott och ont, och tog för mig, "precis som en kille". Om Fröken Elsa bad om förslag på klassaktivitet kom jag alltid med idéer som de andra oftast gillade eftersom de inte kom på något själva, och min tidigare person som aldrig hade varit populär åkte plötsligt upp på placering ett på killarnas tjej-listor. Men underbar och älskad av alla? Nej, Fröken Elsa började hata mig. Verkligen hata.

Allting var plötsligt mitt fel. Pratade någon i klassen medan hon stod med ryggen till röt hon:

-Nu håller du tyst, X!

-Fröken... hon är hemma sjuk idag, hon är inte ens här, kunde en klasskompis svara.

Och så fick jag hälsningar med mig hem från Fröken Elsa att både det ena och andra var mitt fel när jag var hemma sjuk.

Hon ringde hem till min mamma och sa att hon ville att jag skulle byta klass, att jag inte fick följa med på den sista klassresan, att hon inte kunde förstå hur jag kunde vara populär och att alla lärare avskydde mig. Min mamma, journalist och lärare, trodde först inte på mig tills mina klasskompisar bekräftade att jo, jag överdrev faktiskt inte, snarare tvärtom. Min mamma började sålunda ringa runt till både föräldrar i klassen och mina andra lärare. Eftersom mina enda starka ämnen var språk och musik glömmer jag aldrig vad min musiklärare, som Fröken Elsa specifikt hade sagt avskydde mig, sa :

-Hon? Det kan inte vara möjligt att Elsa menar henne? Hon är en av de bästa elever jag någonsin har haft, en sådan musikalitet och sprudlande person är sällsynt.

En gång slet Elsa ut mig från klassrummet utan anledning så att min ena strumpa gick sönder och lät mig sitta ute i korridoren under hela lektionen, en annan började hon prata skit om min mamma på fredagstimmen så att jag började gråta. Ibland tog hon mig åt sidan för att säga att jag självmant skulle gå in i klassen och säga att jag hade valt att inte vara med på fester eller resor. Noway att jag gjorde det, trots att jag var bara barnet och borde ha lyssnat på äldre.

När jag började i högstadiet hade jag helt tappat lusten för skolan, och mina nya lärare hade fått information från Fröken Elsa att en av eleverna var riktigt hemsk (dvs jag). När mina nya lärare berättade att de hade hört detta fattade de inte ens att det var jag. När de framkom bara skakade de på sina huvuden:

-Du?! Okej, du kanske kan synas och höras lite väl mycket ibland, men hemsk?

Trots att jag slutade sexan 1992 glömmer jag aldrig det här och jag är så grymt känslig för orättvis behandling och att bli utfryst. Minsta tendens och jag blir ursinning, jag klarar inte av det. Jag vet att man inte kan vara underbar och älskad av alla, men nedtryckt är det värsta jag vet. Jag har svårt att hålla käften med mina åsikter, men jag står alltid för dem och säger ifrån när saker inte känns okej. Fröken Elsa sa alltid att jag "bevakade mina rättigheter", att det verkade vara så viktigt, och ja - det är det. Kanske därför jag fastnade för juridik?

Jag älskar mina bloggläsare och vill ha en tvåvägs-kommunikation. Envägs funkar inte för mig, då slutar jag läsa den bloggen hur bra den än är, för jag pallar inte att ge ge ge och aldrig få. Vissa kanske bloggar så, men inte jag. Vill jag ha en envägs håller jag mig till böcker, men tydligen är det inte okej för alla att nämna bloggar vid namn som jag känner så för (dvs. bra bloggar men pallar inte läsa då man aldrig får respons).


Love me or leave me.
Typ.
Även om det gör ont.