torsdag 8 september 2011

Uppdatering i sjukdomsvärlden.

Så här såg några barn ut för länge sedan som hade D-vitaminbrist, dvs. Engelska Sjukan.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag fick diagnos av i princip obefintligt D-vitaminvärde i början av året efter åratal av utredning. Jag mådde då så dåligt att jag egentligen bara ville krypa under täcket och aldrig mer gå upp, men istället fortsatte jag att jobba heltid, träna flera gånger i veckan och hålla tillbaka tårarna så gott jag kunde. Tillslut gick både rygg och ben halvt sönder och min mens blev oregelbunden, och då gick det rent fysiskt inte längre. Kroppen sa ifrån på alla sätt och vis. Att det heter D-vitamin är förövrigt egentligen ganska fel, för det är ett hormon och jag hade (och har) alltså en enorm hormonrubbning som stör allting. Jag har träffat på andra med lågt D-vitamin, men ingen med mitt värde (14). Rekommenderat är 75-250. Under 30 är stor brist.

Jag fick medicin av en specialist och har hängt i solen så mycket jag kan och sist hade värdet ökat till 49. Igår hade jag uppdatering med endokrinologen igen som meddelade att det faktiskt kan ta flera år innan jag är helt tillbaka på banan igen med tanke på hur illa det var. Jag mår lite bättre nu på så sätt att jag inte går runt med en konstant bakiskänsla, men jag får ont av att träna (förutom promenader), klarar sällan av att ens övningsköra, tappar hår (har tappat mer än hälften), naglar går sönder, gråter för allt och får fortfarande lite utbrott även om de är färre.

Det kan ju tilläggas att det är lite, eller ganska mycket, på grund av detta som Monki vill avvakta med barn. Jag var så sjuk och håller just på att bli bättre, men i min värld är jag så himla mycket bättre och redo men han är avvaktande och, enligt mig, överdrivet försiktig. Det finns dock en risk att jag inte ens kan få barn eftersom barnlöshet ofta har samband med D-vitaminbrist, och risken för autism hos barn ökar även (det har gjorts studier som visar på 4-5 gånger högre risk). Eftersom det antagligen kommer vara svårare för mig än för genomsnittet vill jag inte vänta och slösa bort tid.

Ibland förtränger jag faktiskt den här sanningen och försöker köra på som om jag vore helt frisk, och när jag inte orkar eller kan börjar jag gråta och blir förbannad.

18 kommentarer:

Åsa sa...

Åh..vad jag känner med dig...men så bra de vet vad det är nu.
Lyssna på kroppen, låt tårarna flöda, det läker...
Om du kommer upp i ett normalärde, finns risken kvar då?

Kramar

Duktiga Tjejen sa...

Tack Åsa!

Risken ligger kvar i några år tills jag är helt återställd, även om jag får normal läge på hormonet. Om jag har över 30 är jag inte "jättesjuk", men kroppen behöver tid för att återställa balansen ändå.

Bokuggla sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Duktiga Tjejen sa...

Oj vad jag blir nyfiken när någon skriver kommentar och sedan tar bort...

Jojjo sa...

Haha det var jag som klantade mig, verkar inte gå så bra att kommentera för mig idag ;) Skickar iaf många styrkekramar och håller alla tummar och tår för att du ska fortsätta på bättringsvägen och få en (eller flera) frisk liten knodd till slut!

Anonym sa...

Åh.. jag kan på sätt o vis förstå honom, men dig med... Kram Sus

anagoesbananas. sa...

*kramar*

Känns bra med en uppdatering om hur det går (och det går ju framåt, sakta men säkert) och jag hoppas att resan till Hawaii (fast nu blev jag osäker, var det så?) med all sol kan hjälpa till massor!

egoistiska egon sa...

Tips - om du har inställt att du får kommentarerna till din epost kommer kommentarerna dit och du ser även de som är raderade. Är ganska intressant ibland ;)

Skönt att det är på rätt väg! Och bara att du kommit såhär långt är ju ett STORT (det största?) steget på vägen.

Duktiga Tjejen sa...

Tack alla.

Och Egon, har faktiskt den funktionen och kom på det efter min kommentar= såg den ;)

Det är ett stort steg på väg, skönt! Dock vet läkare så himla lite om detta än så att hitta roten till "varför" är svårt. Därmed vet jag inte än om jag kan bli helt frisk, men jag hoppas och det forskas mer och mer på området.

Joanna Björkqvist sa...

Men oj, så dramatiskt! Jag har ju läst lite om din brist på D-vitamin, men inte alls förstått vidden av det...

Kan förstå Moniks barnväntan lite mer nu, men förstår förstås din barnlängtan ännu mer...

Hoppas du bättre och bättre hela tiden!

Trillingnöten sa...

Jösses! Vad glad jag är att du faktiskt har fått upp värdet! Det är ju superbra! Jag förstår att Monki vill avvakta, samtidigt som jag förstår dig. Det är ju också så att man blir äldre (jag känner redan panik, men jag är ännu inte trettio). Detta kan också göra det svårare och mer riskabelt...iof är du ju inte alls gammal, men ju mer man väntar...Så jag förstår er båda! Himla svårt det där!

Duktiga Tjejen sa...

Det är väl därför jag stannar med Monki oxå för att jag till viss del förstår, men jag kan inte vänta länge till ändå, det går inte, då blir det liksom förstört på något sätt.

Tiden går, ja. Och visar det sig att jag måste få hjälp för att bli preggo vill ma ju inte börja för sent heller. Om jag visste att jag kunde skulle jag inte ha lika stress, tror jag.

Johanna sa...

Usch vad jobbigt, jag känner verkligen med dig. Förstår stressen och oron, både för din och Monkis del egentligen.

Har också läst att du nämnt D-vitaminbrist då och då, men inte alls förstått vidden.

Hur kommer det sig, vet man det?

Duktiga Tjejen sa...

Johanna: nej, man vet inte. Generellt finns 3 anledningar vilka alla har testats på mig 1) gluteninrolerans 2) klimakteriet 3) heltäckande slöja och aldrig har sett solen i hela sitt liv i princip.

Inget av detta har stämt på mig och det finns idag extremt lite forskning kring detta. Om några år finns det kanske mer. Jag har hittills fått höra att jag har någon rubbning i hormonen och att de inte vet varför, så jag behöver äta medicin för att inte få osteoporos och för att få hormonerna i balans.

Linnéa i Colorado sa...

Ja.. kram. Fasiken vad surt att det tar så lång tid.

Emmas Bokhylla sa...

Det ar i alla fall valdigt skont att du mar battre!

Nadja sa...

Jag har hört om D-vitaminbrist för just kvinnor med slöja men aldrig hört om det i Sverige.. Vad otroligt jobbigt det låter, hoppas att de hittar en lösning snart. Här har vi massor av sol att dela med oss av, då har du lixom en anledning att lata dig på stranden hela dagarna "det är faktiskt i medicinskt syfte" :)

Duktiga Tjejen sa...

I know, det är jättekonstigt att jag har det, men fel på upptag/hormoner kan man ju tydligen ha, men de vet inte varför. Önskar verkligen att jag fick veta orsaken till det så kanske det skulle finnas en bättre lösning. Vill inte behöva äta medicin hela livet :(