Uppdatering i sjukdomsvärlden.

Så här såg några barn ut för länge sedan som hade D-vitaminbrist, dvs. Engelska Sjukan.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag fick diagnos av i princip obefintligt D-vitaminvärde i början av året efter åratal av utredning. Jag mådde då så dåligt att jag egentligen bara ville krypa under täcket och aldrig mer gå upp, men istället fortsatte jag att jobba heltid, träna flera gånger i veckan och hålla tillbaka tårarna så gott jag kunde. Tillslut gick både rygg och ben halvt sönder och min mens blev oregelbunden, och då gick det rent fysiskt inte längre. Kroppen sa ifrån på alla sätt och vis. Att det heter D-vitamin är förövrigt egentligen ganska fel, för det är ett hormon och jag hade (och har) alltså en enorm hormonrubbning som stör allting. Jag har träffat på andra med lågt D-vitamin, men ingen med mitt värde (14). Rekommenderat är 75-250. Under 30 är stor brist.

Jag fick medicin av en specialist och har hängt i solen så mycket jag kan och sist hade värdet ökat till 49. Igår hade jag uppdatering med endokrinologen igen som meddelade att det faktiskt kan ta flera år innan jag är helt tillbaka på banan igen med tanke på hur illa det var. Jag mår lite bättre nu på så sätt att jag inte går runt med en konstant bakiskänsla, men jag får ont av att träna (förutom promenader), klarar sällan av att ens övningsköra, tappar hår (har tappat mer än hälften), naglar går sönder, gråter för allt och får fortfarande lite utbrott även om de är färre.

Det kan ju tilläggas att det är lite, eller ganska mycket, på grund av detta som Monki vill avvakta med barn. Jag var så sjuk och håller just på att bli bättre, men i min värld är jag så himla mycket bättre och redo men han är avvaktande och, enligt mig, överdrivet försiktig. Det finns dock en risk att jag inte ens kan få barn eftersom barnlöshet ofta har samband med D-vitaminbrist, och risken för autism hos barn ökar även (det har gjorts studier som visar på 4-5 gånger högre risk). Eftersom det antagligen kommer vara svårare för mig än för genomsnittet vill jag inte vänta och slösa bort tid.

Ibland förtränger jag faktiskt den här sanningen och försöker köra på som om jag vore helt frisk, och när jag inte orkar eller kan börjar jag gråta och blir förbannad.