Nära Dig - Joanna Björkqvist.

En av de böcker jag sett fram emot allra mest det här året är Joanna Björkqvists egenutgivna debut Nära Dig, en roman där vi får följa Saga under hennes första år som mamma. Egentligen hade hon velat ha sin mamma bredvid sig, men det går inte eftersom hon dog i en bilolycka när Saga var 15 år. Däremot får den nyblivna mamman tre dagböcker från sin moster som visar sig innehålla anteckningar från Sagas mamma under Sagas första år i livet. Allt eftersom tiden går inser hon att hennes mamma kanske inte är borta för alltid, utan att hon är nära henne på ett sätt som inte ens döden kan ta ifrån dem.

Författaren Hanna Lans (som har skrivit Som någon annan bäddar som jag gillade asmycket) har också precis läst ut boken och skrev häromdagen att det var hög igenkänningsfaktor för nyblivna föräldrar. Nu har ju jag tyvärr inga barn, men jag kände igen mig i alla Sagas rädslor ändå. Precis sådär är jag med. Jag är överdrivet (enligt andra) rädd för katastrofer och tror att alla ska dö ifrån mig. När Saga är rädd för att hennes barn ska dö i plötslig spädbarnsdöd eller att andra hemskheter ska hända kände jag bara att det både var självklara och befogade rädslor. Vad jag däremot inte helt förstod var hennes sambo Johans sätt att hantera det. Med detta sagt håller jag med Hanna Lans om att det skulle vara en bra bok att läsa även för den här typen av pappor. (Han som ska bli pappa till mina barn är dock faktiskt ännu mer rädd än jag, hur nu det ens kan vara möjligt).

Boken tog ungefär två år för journalisten Joanna att få ut, och det är en imponerande tid ska ni veta. Speciellt eftersom hon har gett ut den själv. Dessutom har det hittills gått riktigt bra - hon har setts både i tidningar och på signeringar och sålt in sig i bokaffärer och hos näthandlare. Hon är en förebild för alla egenutgivare på alla sätt och vis och jag är superglad över att få lära känna henne via nätet (och snart IRL väl?!).

Jag läste Nära Dig under ungefär en veckas tid (den har mycket och liten text, så den tog sin lilla tid) och kände att den nästan var som två böcker. Från ungefär sida tvåhundra började jag gillade den mycket mer. Och slutet ännu mer. Den sista anteckningen från Sagas mamma berörde mig och satte helt klart titeln på hela boken. Nära Dig är klockren. Den hade inte kunnat ha en bättre titel faktiskt. Så enkel, så rätt. Underbar. Budskapet på slutet berörde mig också väldigt mycket (men jag kan ju inte skriva det... Ni får läsa själva).

Vad som däremot var lite synd var alla de korrfel som fanns genomgående i boken, men jag vet att man blir totalt blind för sin text. Jag är blind för min och är väldigt rädd för att den ska krylla av fel när den väl kommer ut kvartal ett 2012. Tyvärr gör det dock att jag stör mig lite på texten i sin helhet. Det är så synd, och också ganska vanligt hos egenutgivare eftersom vi inte har ett förlag bakom oss som jobbar dygnet runt med texten. Jag anser därmed att korrläsandet är en stor och viktig del för alla egenutgivna böckers trovärdighet.

Sagas personlighet störde mig också en del. Hon är bara trettio år men känns mycket äldre än så. Hon har allting fixat för sig och är både perfektionist, kontrollfreak och städfanatiker. Ibland ville jag  bara ruska om henne och skrika GO CRAZY! Spill lite av det rykande heta kaffet på golvet och gör inte så förbannat perfekta bullar hela tiden! Det var rykande heta bullar och rykande hett kaffe väldigt ofta i boken. Själv bränner jag mig, tappar saltkar i maten och snubblar överallt. Detta utan att ha ett barn som fångar min uppmärksamhet. Hur klarar hon av att vara så perfekt hela tiden? Bitvis kändes det inte så verkligt, men det kanske bara är jag som vill tro det eftersom jag själv är så långt ifrån perfekt. Plötsligt kände jag mig på riktigt som Oduktiga Tjejen. Sedan kom det tack och lov fram att Saga inte visste vad hon ville göra med sin framtid och förlikade sig med att allt inte kan vara figured out jämt. Det gillade jag. Då kunde jag äntligen pusta ut.

Relationen till hennes sambo var jag inte särskilt förtjust i heller. Jag fick ingen riktig känsla mellan dem, och det har inget med bristen på sex att göra. Jag kände inte deras kärlek och undrade stundtals varför de höll ihop. Kanske är det just här man behöver vara mamma själv för att förstå.

Sammantaget är det en trevlig bok för mammor (eller allmänt rädda personer som jag, som har gått igenom personliga katastrofer och tror att faran lurar överallt) och jag kan bara gratulera Joanna för att det går så bra som det gör. Hon förtjänar all uppmärksamhet!

Joanna på sin nya soffa