När föräldrautbildningen är fullbokad så är den.

Idag var vi på del ett av föräldrautbildningen. (Observera begreppet VI; jag har fortfarande inte vant mig vid det här vi-begreppet som det liksom är nu. Vi. Vi som familj. VI). Åter till sak: VI fick lära oss om amning och se en förlossningsfilm. Utbildningen, eller informationen snarare, är i tre delar och ett basprogram som politikerna har avsatt pengar för.


Kul då att del tre om förlossningen är fullbokad och det finns inte plats att stoppa in oss.
Eller jo, i höst. När ungen redan är född.
Känns lite sent va, eller vad säger ni?


Men iallafall. Det kände så märkligt att sitta i ett rum fullt av gravida och liksom jaha,  man ska alltså själv föda?


När jag kom hem gick jag en långpromenad till vattnet i 22 grader och sol, och efter det började brösten läcka råmjölk för första gången. 

När någon ringer på dörren.

Eftersom jag är sjukskriven har jag märkt att det här händer lite då och då mitt på dan. Jag brukar aldrig ens gå upp och kolla vem det är, jag skulle ändå aldrig öppna iförd morgonrock med håret på ända. Man har ju dessutom hört om galningar. När jag bodde ett år i Spanien för  tio år sen (!) var det en våldtäktsman som ringde på hos ett tjugtotal tjejer och låtsades vara rörmokare. Om de inte öppnade hällde han in vatten under dörren så att de öppnade. Man kan nog säga att det skrämde mig for life.


Idag när det ringde på nyss ville jag ändå kolla vem det var, men när jag kom fram till dörren såg jag bara ett halvt huvud på väg ned för trappan. Vem ringer på och väntar typ fem sekunder? Det är ju bara i filmer som man hinner öppna dörren på tre sekunder. Har ni tänkt på det? Polis ringer på dörr på villa bestående av tvåtusen kvadrat och hemmafrun öppnar direkt. Vad är det för mening att ha ett sånt stort hus om man sitter på en stol vid ytterdörren hela tiden?


Iallafall. Jag öppnar aldrig. 

Magiska veckan.

Vet ni, det som jag inte trodde skulle hända har hänt. Vecka 22 var magisk, och nu är den slut. 


När jag tidigare har skrivit att jag har haft en bra eller okej dag, då har jag egentligen mått apa. Bara känt att jag överlevt. Allt är ju så relativt. 


Men nu, nu klarar jag av att äta riktig mat. Jag klarar till och med av att laga den. Och baka!

Jag somnar senare, vaknar tidigare, tar max medicin mot illamående på kvällen och har inte kräkts på flera dagar. Halsbrännan finns där, men jämfört..?


Magen har vuxit och jag har börjat känna Skorpans rutiner. Vanligtvis väcker han mig runt 4-5 snåret på morgonen med en ordentlig omgång sparkar. Imorse boxades han samtidigt och jag älskar det. Så länge jag är sjukskriven går det att somna om en timme senare och få åtta timmars sömn ändå.


Vi kan åka på utflykter och jag kan gå promenader, om än i snigelfart och vaggande som en  gammal gumma. I helgen har jag varit vid inte mindre än tre olika sjöar och känt kärlek för kommunen vi bor i. 

Jag kan äntligen sova bredvid Monki igen, vi kan till och med pussas och det är obeskrivligt efter flera månader utan närhet.


Och duscha! Jag kan duscha, tvätta håret, skrubba ansiktet och njuta av det varma vattnet utan att bli yr, svimma eller kräkas. 


Jag kan läsa böcker, sitta på balkongen i solen och äta pistagenötter som en galning. Jag har gått upp 5,5 kilo plus de 4,5 som jag gick ned och nötterna står säkert för hälften.


Men framför allt: Jag kan känna mig lycklig igen. Glad, förväntansfull och lycklig. 

Vårljud.

Vad är det för ful jäkla ny design på blogger man möts av?! Och att man  måste ha google chrome? Blir helt anti. Känner att jag inte är någon embracing-change-person direkt, men ärligt - ingen kan väl tycka att det här är bättre?


Något bra är iallafall vårens fågelkvitter. Vill inte lyssna på musik under de (få) promenader jag går, det här är mycket bättre. Tant Agda var till och med tvungen att filma träden en kortis.


Och barnet sparkar. Imorse kunde till och med Monki känna det på utsidan. Det var så fint att jag grät en skvätt och glömde att jag mår illa.

Glad påsk i förskott!

Vad jag ska göra?
Ingen aning, förutom söndag.
Tar det som det kommer.
Ska försöka fortsätta äta.

Påskgodiset jag köpte till mina syskon har jag dock redan ätit upp.

Vaddå, är det vår nu?

Härom dagen när jag tänkte försöka mig på en minipromenad i full vintermundering blev jag lite konfunderad när jag tittade på termometern klockan 16:30... Saken är den att den inte ens är trasig.

Alltså eh? Okej att solen har börjat titta fram och sådär, men...

I min hjärna är det fortfarande midvinter eftersom jag har legat i mentalt koma i ett par månader.

Vårtecken.

Imorse väcktes jag runt fem-snåret på soffan med lätt panik. Jag var övertygad om att ett brandlarm gick.

Det visade sig vara någon slags vårfågel som tydligen parkerat mitt utanför fönstret.

Tack gode gud för öronproppar säger jag bara. Jag är faktiskt lite orolig för hur jag ska lyckas sova med en liten unge sedan och aldrig mer få använda de där gula gudagåvorna...

Ofelia och Olivia.

På trädgårdsmässan i våras blev jag förälskad i den här orkidén och köpte den för ett par hundralappar och döpte den till Ofelia.

Idag finns inte ett spår kvar av henne. Hon totaltog. Till och med bladen. Allt trillade av, in till minsta smula. Rätt sorgligt, faktiskt.

Ofelia-Orkidé

Nu har jag därför satsat på en billig variant från IKEA som fått namnet Olivia. Jag är tveksam till att hon överlever, men jag ska göra mitt bästa med att sänka ned henne i vatten med orkidé-näring en gång i veckan.

Olivia-Orkidé

Jag undrar bara varför jag är så värdelös på blommor och växter? Jag som drömmer om växthus, trädgård och sånt. Hur skulle det gå egentligen? Inte ens mina kaktusar överlever särskilt länge.

Photo a day 13: Water.

Jag älskar vatten. Helst ljummet och badbart. När jag var liten blev jag uttagen för att tävlingssimma, men mamma hade ingen bil och ingen möjlighet att ta mig till träningen, så det blev aldrig av. Undrar vad som hade hänt om..?

St. Pol,  Barcelona

Hemma-kommunen i somras

Jag vill ha en fåtölj!

Vet inte om den här uppfyller bekvämlighetskraven riktigt..? Hm...

 Monsterfåtöljerna kanske är sköna. Men snygga? Hm...

 Ett stycke tutt-fåtölj kanske? Hm...

Den här är ju min grej faktiskt! Fast ärligt talat tror jag inte att den är så bekväm... Vad ska man luta huvudet mot? Hm...

Nä, det får nog bli en klassiker ändå. Är väldigt sugen på en sånhär sköning som mamma har i vardagsrummet. Lamino-kalaset skulle gå på en sisådär 14.000-15.000 spänn. Jag kan se mig själv sitta och amma där. Bara jag inte spyr ner dyrgripen innan förstås. Andra Tips?

Fun facts.

Nu har jag inte varit inne på datorn på en massa dagar igen. Jag fuskade och gjorde förinställda inlägg med Photo a day. Jag har nämligen haft vidriga dagar fulla av tårar och spyor och bara legat i sängen - när jag inte har varit tvungen att lämna den. Jag tänkte därmed bjuda på en lista med Fun Facts om graviditeten:

• Jag duschar i snitt en gång i  veckan.
• Jag har gjort tvåan en gång på 15 dagar (ehum).
• Jag har gått ned 4 kilo och fått höra av Monki "Vad smaaaal du är!". Ingen annan har ju sett mig.
• Jag snittar cirka 12-14 timmar sömn per dygn.
• Jag mår faktiskt inte särskilt illa mellan klockan 05-10, sedan blir det bara värre ju mer som går av dagen.
• Jag äter i princip bara vitt bröd utan kanter och pålägg, potatismos, vatten och yoghurt ett par gånger i veckan.
• Jag är i vecka 10 (10 + 7 imorn).
• Jag har sovit alla nätter i gästrummet senaste månaden utom två.
• Jag har läst "Bebisbekännelser" som ska vara så pricksäker och inte känt igen mig alls.
• Jag har lämnat lägenheten en gång i veckan för att jag har varit tvungen.
• Egentligen skulle vi ha varit i Kenya nu.

Det är whats up i mitt liv just nu kan man säga. Förstår om det tråkar ut er. Själv befinner jag mig på gränsen till ett nervsammanbrott.

Photo a day 4: Your sky.

Såhär ser det ofta ut från balkongen på somrarna. Jag älskar förortshimlen när den är såhär vacker. Alldeles rosa och overklige. Det är min himmel det.

Sista månaden på jobbet.

Igår gick jag in till chefen och sa:

Jag hinner inte göra allt och jag tänker inte jobba över min sista månad. Hur ska jag prioritera?

Han fixade assistent åt mig resten av tiden eftersom inget kan prioriteras bort, en ung kille som har hjälpt mig en gång i veckan förut, så inatt sov jag. Jag somnade vid sju och sov mig igenom några timmars totalt mörker eftersom det var strömavbrott i hela kvarteret, vaknade och somnade om igen vid ett till halv åtta. Nu vill jag bara sova sova sova ännu mer.

Och det här med strömavbrott. När jag bodde i Karibien hade vi det varje dag, massvis med gånger. Det är ingen biggie. Men Monki däremot, han var nästan som ett litet barn när stormen ven utanför och det var becksvart. Han ställde små ficklampor överallt, var glad över att vi har köpt ett spritkök och kröp ned mellan lakanen och fantiserade om ett månadslångt mörker.

Strömmen är tillbaka, såklart. Vi bor ju inte i Karibien direkt.

När grannen dör.

I skrivande stund - grannens lägenhet rensas totalt.

Då grinar jag och får ont i hjärtat.

Det har varit så tyst från hans lägenhet de senaste månaderna att vi har pratat om att ringa på och fråga hur han mår. Han, den trevliga gubben som satt på balkongen varje dag i solen och var brun som en pepparkaka, och som hade kaffedrickande damer på besök bland blomlådor och flaggor.

I skrivande stund står en jobbargubbe och slänger ut alla hans ägodelar i en stor container. Det är glas som krossas, bokblad som fladdrar och möbler där benen knäcks. Som om de vore smutsiga gamla strumpor. Jag kan nästan se hela hans liv fladdra förbi i materiella ting fast jag inte kände honom mer än som granne.

Allt känns så futtigt när det här pågår nedanför. Att fundera över skitsaker. Jag vet att folk dör som flugor hela tiden, men jag hatar att bli påmind om det jämt. Jag vill leva i en bubbla. Orkar inte ha dödsångest igen så att jag knappt kan andas.

Så jävla sorgligt. Jag grinar förvisso för allt nuförtiden, men när jag ringde Monki på jobbet nyss kunde jag fan inte ens prata.

Pappa och kaffechocken.

Igår kom Monkis mamma, min farsa, syrra och hennes kille på försenad födelsedagsmiddag hos mig. Sallad, hembakat bröd med oliver, rosmarin och soltorkade tomater, bouillabaisse och chokladmousse med bär går alltid hem, och är dessutom skitlätt att göra.

Bouillabaisse med selleri, lök, zuccini, tomat, purjolök, champinjoner, vitlök, rosmarin, fänkål, oregano, salt, peppar, saffran, lax, räkor, torsk, krossade tomater och matlagningsvin. Toppas med persilja och creme fraiche.



Jäst, vatten, mjöl och valfria kryddor - låt jäsa två timmar, sedan vrids de till baguetter och görs i ugn på 250 grader i en kvart, därefter 10 minuter på 150 grader.



Lätt vispad grädde, smält choklad med två äggulor nedblandade, två matskedar floursocker, en halv tesked instant kaffepulver, vispa och låt stå ett par timmar i kylen. Voila!



Men chocken, chocken! När jag gjorde kaffe i espressomaskinen till syrran och hennes kille i mina fina koppar från Argentina, och pappa frågade om han också kunde få en kopp.

Dagen innan hade han druckit kaffe för första gången på 28 år. Förvisso bara två klunkar och med väldigt mycket grädde, men ändå. Igår fick han en koffeinfri espresso av mig efter middagen och han drack upp hela.

Om ni kände min pappa skulle ni förstå chocken. Vi har till och med bildbevis ifall vi skulle få för oss att vi har drömt.

Idag för 31 år sedan.

Men grattis då på 91-årsdagen Tant Agda, som får tillbringa dagen i sängen med Alvedon.

Nej visst fan, fyller bara 31 idag.

Säg det till min nacke, rygg, mage, käke och D-vitaminbrist. Det enda jag önskar mig i present är att bli frisk. Att kunna löpträna igen, att må bra, och att få ett barn.

Jag inser att det är stora önskningar, men det finns inget större än hälsan. Och att kunna få barn.

Glöm inte det.

Under the duvet - ofrivilligt.

Åkej, semesterns officiella första dag tillbringas ofrivilligt i sängen. Visst att det kan vara skönt och allt det där, men inte när man (jag) inte kan röra sig (mig) utan krampaktiga smärtor som skär in som knivar i nacken.

Inte heller när semesterns andra dag imorn kommer vara likadan. Dessutom är det min födelsedag. Tur att det var trettio jämnt förra året iallafall, hade känts lite B att behöva ställa in en fest.

Eller tredje dagen, då jag skulle ha firat min födelsedag i stan med sju vänner som alla tackat ja, och dessutom fikat med Nadja som är i stan. Kanske hinner jag bli frisk tills dess, men det känns förjävla tveksamt alltså. Bara att sätta sig på en stol är ett helt projekt - för att inte tala om att resa sig från den.

Igår tvingade jag mig iallafall till mormor en stund. Jag grät bara några få gånger av smärta i bilen. Men det var det värt. Jag fick leka med finaste kusinbarnet, träffa en nyföding levererad från San Francisco, se in i mormors bruna ögon och äta pajer och tårta eftersom lillbrorsan fyllde år. Jag har nästan aldrig gjort paj innan, men jag hörde rykten om att min var godast (se bild).

Idag ser det ut så här utanför balkongen. Jag lyckades knäppa ett kort lagom tills nästa krampattack kom.

Tur att jag har bok-tävlingen med mig själv (att läsa 100 innan året är slut - har läst 94 so far), det håller mig iallafall sysselsatt. Och att vi har TV i garderoben i sovrummet.

Nysnö.

Några hundra meter ifrån hemmet på lunchen.

Varje år, ungefär i juli, brukar jag (mar)drömma om att jag vaknar upp och ute ligger ett tjockt täcke snö. Jag får hjärtklappning och ångest och liksom nej nej nej, inte än, det är ju för faen sommar fortfarande!

Sen kommer alltid dagen då snön verkligen kommer. Den går liksom inte att undvika.

Som imorse. Det där lilla täcket nysnö låg vitt över marken när jag vaknade med feber och halsont, och faktiskt är det ganska fint. Än så länge. Innan slasket. Möjligen är det feberyror, eller så är det helt enkelt för att första snön faktiskt dröjde till hela sjätte december. Man får ju vara glad för det lilla, eller hur?

Jo men jag gör ju mitt bästa iallafall...

Jag är en sån som sorterar in i minsta detalj. Till och med använda häftklamrar lägger jag i en särskild burk på jobbet för att ta till metallåtervinningen, men vad fan gör man när det ser ut så här på återvinningsstationen? Det finns alltså fler som sorterar lika fint som jag, och det är nästan alltid överfullt, iallafall där jag nu inte längre bor och har packat, flyttat och slängt saker hela helgen. Äntligen är det klart och jag bor från och med idag alltså även officiellt i tjottahejti med Monki och har ingen egen lägenhet att smita till under ett år framöver.

Det kan tilläggas att det var så dammigt och smutsigt att jag fick en allergi-attack som resulterade i nysrekord, rinnande näsa och andningsproblem hela helgen and counting. Igår jobbat jag därför hemifrån. Säga vad man vill om mitt jobb, men "frihet under ansvar är underbart" ibland. Eller; alltid.

Lägenhetsmarknaden i Sthlm.

Jag blev nyligen erbjuden "200 000 max 300 000 cash" för att sälja mitt HYRESkontrakt svart.

Det säger rätt mycket va?