Om att äta rätt för sin blodgrupp.

Jag fick nyligen veta att jag har blodgrupp A positiv, och genast gick jag till bokhyllan och drog ut boken som handlar om Blodgruppsdieten.

Det första som står för A är: Bli vegetarian och kör lugn träning.
Ingen annan blodgrupp står det så på.
Det var väl det jag  visste!

Och jag som blev vegetarian i skolan när jag var tie bast för att jag hade sån känslig mage mot kött. Nu äter jag fisk och fågel och det funkar, men helst vill jag inte äta det heller. Och som gravid är det ett under om jag lyckas peta i mig en centimeter fisk, helst vill jag leva helvegetariskt. För att jag mår bra av det och har gjort så länge jag kan minnas.

Men liksom; A är den vanligaste blodgruppen i Sverige, och ändå äter svenskar så  mycket kött. Whats up with that? Ingen som tar Blodgruppsdieten på allvar antar jag?



Snabbinfo till er andra:

Blodgrupp O
-Ät kött
-Undvik vete och de flesta andra sädeslag
-Träna regelbundet med fysiskt krävande aktiviteter
-Fel kost: risk för inflammatoriska sjukdomar och magsår ökar

Blodgrupp B
-Varierad kost
-Den enda som tål mjölkprodukter
-Måttlig fysisk träning
-Fel kost: risk för virussjukdomar som angriper nervsystemet ökar

Blodgrupp AB
-Flest fördelar och nackdelar från A & B
-Koncentrationsövningar, yoga och måttlig fysisk aktivitet
-Kraftigaste immunförsvaret av alla

Sweet November.

Äntligen är Underbara November här!

Jag glömde dock att tillföra listan att mitt träningskort börjar gälla från just idag och ett år framöver, det jag köpte för mina 4000 i friskvårdsbidrag som jag hade att ta ut innan min anställning gick över till bemanningsföretaget. Ytterligare en superb sak till denna underbara månad alltså.

* Börja skaffa bebis.
* Åka till Venedig.
* Hyra ut lägenheten och slippa onödig utgift på typ 5000 i månaden.
* På riktigt slacka på jobbet.
* Förhoppningsvis ge ut min bok.

NYTT PÅ LISTAN:
* Träningskort!
* Avklarat Cellprov!

Utmaningen - check!

Jag trodde aldrig att jag skulle göra 1750 armhävningar (från knäna) på fyra veckor, men det är precis vad jag har gjort.

Bebben på bilden är inte hon som skrivit inlägget.

TACK Linnea för att du startade denna utmaning!

Idag börjar det.

Linneas utmaning:

Vecka 1 –  25 armhävningar om dagen (175)
Vecka 2 – 50 armhävningar om dagen (350)
Vecka 3 – 75 armhävningar om dagen (525)
Vecka 4  - 100 armhävningar om dagen (700)

Och eftersom Tant-Agda såg till att jag vaknade så sent som halv sju denna lördagsmorgon hade jag redan gjort dagens armhävningar innan klockan åtta.

25 om dagen en lördag är ju nada, men jag tänker mig 700 sista veckan... Oj oj oj.

Ni är väl också med?

Det här gör jag när jag är ensam och aldrig annars.

Önskerubrik från Allt finns alltid.

När jag läste Stalins Kossor förra veckan så kände jag igen mig i en hel del känslor.  Jag kände alltså igen mig i huvudpersonens tankar kring mat. Oroväckande, och säkert ganska vanligt.

Jag får dåligt samvete av nästan allt jag äter, om jag inte precis har tränat innan eller ska träna efter. Och så får jag ryck och äter typ ingenting på hela dagen eller hetsäter fast jag har sagt till mig själv att jag inte får, med enda skillnad att jag inte spyr upp det. Oftast får jag sånna här hetsätnings-ryck när jag är ensam (aldrig annars) och bara om jag har ätit för lite så att jag är sjukt hungrig, så det bästa för mig är egentligen att vara med andra när det finns en massa onyttigheter i närheten.

Jag kan typ heller aldrig lämna något på tallriken (jag är uppfostrad med ät upp, tänk på svältande barn!) och har svårt att känna när min mage är nöjd, jag kan lätt äta tills jag känner att jag nästan spricker. Tack och lov rör jag på mig rätt mycket, och i perioder äter jag relativt normalt, men ändå. Jag tror att jag har en väldigt osund inställning till mat och folk brukar säga att jag har en snedvriden bild av mig själv. (Nu erkänner jag verkligen något som är rätt jobbigt, men eftersom bloggen är anonym är det ju just det den är till för). Snittet blir nog runt 2000 kalorier per dag, men de pendlar så himla mycket upp och ned och jag kan liksom oftast inte vara balanserad. Hur gör man? Jag är alldeles för mycket allt eller inget, kan inte göra saker med måtta.

Löpning är iallafall min favoritsport, för då kan jag dra på mig stora kläder och springa i skogen utan att bli bedömd av andra. Jag älskar känslan av att få märkbara resultat; eftersom jag inte ser dem på kroppen så ser jag dem åtminstone i hastighet eller avstånd. Förra sommaren hade jag min peak då jag sprang ungefär tre gånger i veckan och fler långpass inklusive 21 kilometer på under två timmar utan problem. Jag liksom flög fram och fattade det knappt själv. Jag sprang tre lopp och sedan pajjade min rygg och mitt ben och det var några månader senare de äntligen upptäckte min D-vitaminbrist som även påverkar muskler och skelett (och för min del tror jag att det även påverkar mitt ätande; den här konstanta hungern som fan aldrig mättas. Jag skulle kunna äta i princip JÄMT). Nu springer jag ungefär lika mycket, men min kropp orkar bara kortare pass, jag har inte ens varit i närheten av 15 - 20 kilometer. Jag har en daglig runda på 7-8 km (fast i förrgår gick jag 12km och sprang 5, så det pendlar ju).

Jag önskar att jag t.ex. hade Trillingnötens diciplin, men jag skulle aldrig kunna gå typ ett år utan att äta onyttigt. Mitt inre är ibland som ett monster som tar över allt förnuft och alla löften. Aldrig med måtta, alltid allt eller inget.

Sommarstockholm.

Denna lördag gick jag upp klockan åtta och ute är det mulet och ser riktigt ruggigt ut. Perfekt för att komma igång med löpningen igen i mina nya löpar-shapeups. Döm om min förvåning när jag såg att det redan är över 20 grader ute, det är inte det minsta likt Sverige. Måste erkänna att jag är grön av avund på alla som har sina första semesterdagar idag.

Men; löpning var det ja. Får se hur det går, för jag har inte sprungit sedan innan USA och springer bättre i kallare väder.

Tanta Agda på riktigt.

Åh, jag blir så irriterad när kroppen hindrar mig från att göra vad jag vill. Ibland bara blir det så, och det finns inget jag kan göra.

Jag har förvisso tränat 4 gånger denna vecka (två gånger step, en gång innebandy och pushups, en gång 7km löpning + 60min promenad) samt gått promenader, men när jag skulle ut på ytterligare ett löp-pass ikväll så gick det bara inte rent fysiskt. Efter femton minuter gav jag upp och gick resten av vägen.

Jag har ont i mina ben, rygg, handleder och fotleder, och visst är det skönt att veta VARFÖR och att det kanske blir bättre om några månader, men ibland vill jag bara lägga mig ned och SKRIKA för att kroppen beter sig som en gammal, gammal tant och BEGRÄNSAR mig. Jag vill inte vara Tant Agda 85 på riktigt.

Jag måste boka in mig hos en ny läkare redan imorgon och gå och kolla upp min benmassa mellan Island och Kalifornien-resan. Tills dess kan jag bara fortsätta att käka medicin och d-vitamin och träna när kroppen tillåter.

So far so good.

Gårdagens middag efter innebandy - tofuröra och quinoa med koriander, yum!

Den här Majutmaningen har börjat ganska bra. Inget onyttigt (förutom ett glas cola light och våfflorna där i helgen) och träning varje dag, men jag är ganska säker på att jag inom kort kommer äta onyttigt. Dumt som fan, eftersom det är JAG och ingen annan som bestämmer vad, hur och när jag äter.

Ibland känns det dock som att jag har ett Monster i mig och jag tappar helt kontrollen. Min svaghet är verkligen just mat - Jag äter bra och nyttig mat (oftast, inte alltid) för att jag tycker att det är godast, och utan onyttigheterna ligger jag då automatiskt i lågt kaloriintag per dag. I och med detta blir jag ofta hungrig och sugen på annat och fyller ut med snacks. Alltså helt klart att man ska njuta och äta (måttligt) av typ allt, men JAG behöver verkligen en detox-månad och lära mig att kontrollera mig.

När jag är mätt är det inga problem, men när jag är hungrig tar Monstret över och säger åt mig att INGET ANNAT SPELAR NÅGON ROLL ÄN ATT DU FÅR ÄTA DET HÄR! Skitobehagligt. I och med detta är jag ganska rädd för att lova saker som jag sedan alltid bryter.
Att det ska vara så svårt....

Mina favoriter i matväg just nu är annars:
-Färsk koriander
-Kvarg
-Tonfisk
-Lax, alltid lax!
-Feta
-Coctailtomater
-Röd paprika
-Quinoa

Vilka är era? Och hur går det med nyttigheterna?

Maj-utmaning!

Träningslyckan har satt upp en Majutmaning att springa varje dag och inte äta någonting onyttigt alls. Ingenting.

Jag är faktiskt ganska lockad av det här med en 100% nyttig månad, men jag började första maj med att äta våfflor till brunch och har därmed redan failat. Fan. Jag har märkt att jag har ätit något onyttigt nästan varje dag de senaste två veckorna, och ju mer snacks jag äter, ju mer vill jag ha. I och med detta borde jag verkligen haka.

Det andra målet, att springa varje dag, där passar jag. Jag trivs bra med att springa ett par gånger i veckan och utöver det gå på step och spela innebandy + en massa promenader. Jag har liksom fått för mig att kroppen behöver lite variation och vila, och dessutom brukar jag få ont i kroppen om jag springer för mycket. Är det kanske bara ursäkter jag har? Är jag bara en sån för lat jävel som skyller på annat för att slippa? Jag måste faktiskt ta mig en rejäl tänkare idag.

Men ni andra då; sugna på att anta utmaningen?

Påskafton med Duktiga Tjejen.

Vet inte riktigt hur man tänker bäst, men jag ska försöka över ett löppass denna soliga påskaftonsmorron. Egentligen vill jag bara dra täcket över huvvet, men jag är skitbra på att trotsa mina egna känslor. Efter det ska vi vara 15-20 pers hos mamma och syrran och jag ska baka fyra tårtor.

Glad påsk eller nått. Hmmpf.

Vem fan vill bo i stan?

Nu har jag äntligen lyckats komma upp i snabbare löptempo; igår femkommatvå kilometer med medelhastighet 5:48, och medan jag sprang där bland träden så tänkte jag VEM FAN VILL BO I STAN NÄR MAN HAR HELT ORÖRD SKOG ALLDELES OM HÖRNET? Ja, ni kan ju själva se den vackra, orörda skogen på bilderna.

Äntligen Diagnos!

Kommer in till Dr. Dorota med lite lätt hjärtklappning och hög puls och hon ba:
-Jaha, och vad kan jag hjälpa dig med då?
-Öhh.. det var du som ringde mig häromdagen och bad mig komma hit så snart som möjligt för att diskutera provsvar..?
-??
-Alltså. Du. Ringde. Mig.
-Jaha, när var du här sist? Februari? Mars?
*Suckar inombords*

Efter lite klickande på datorn och  printande av papper öppnar hon iallafall munnen för att säga nått vettigt:
-Du har fått normalt homocysteinvärde.
(Hurra!)
-Men som du ser har du väldigt stor D-vitaminbrist.

D-vitaminbrist! Snacka om att andas ut. Symtom på det? Trötthet, illamående, lättirriterad, yrsel, mer pms, överkänslighet (och på sikt Osteopopros, Cancer, Depression - mindre skoj).

MEN TJENA, är det alltså D-VITAMIN som är svar på det mesta på mitt mående? Det hade jag aldrig trott. Inte Dr. Dorota heller tydligen, för hon sa sist att hon nästan säkert inte skulle hitta nått, att det nog var All In My Head.

HAH!

Referensvärden:
75-150 är bra, vad man ska ha
74-25 är otillräckligt
Under 25 är brist.

Jag har 14.

Dax att flytta till varmare breddgrader (igen) då med mer sol eftersom min kropp tydligen lider här och inte kan producera sitt kära vitamin, fast först ska jag till Centrumet och kirra en herrans massa tillskott på Apoteket.

Ps. Sprang 5.0km enligt GPS (och har gått 7) på 30:15. Ser fram emot bättre tider längre fram på säsongen, och speciellt efter lite mer D-vitamin. Kommer skylla allt på D-vitaminen från och med nu om jag känner mig själv rätt.

Vad jag pratar om när jag pratar om Löpning på lunchen.

Jag är orimligt trött men måste dra på mig löparskorna innan jag ska iväg till Dr. Dorota klockan 14. Jag jobbar hemifrån, solen skiner, Monki kommer hem om 24 timmar, och jag gjorde det där jag absolut inte får -åt hembakad muffins till frukost och inget annat. Så, bara ut med mig.

Som inspirationskälla har jag Murakami vars bok ovan jag läste ut i veckan och gillade. Fattar ni grejjen att springa ett TIOMILSLOPP, det känns i min värld helt orimligt som har 2,1 mil som rekord (i somras). Murakami springer förövrigt minst ett marathon per år, och hans dagliga löpning ger honom fokus att skriva bok efter bok. Denne japanske författare är sålunda min inspiration för dagens löpning (som jag satsar på blir max 5 km).

Andrum.

Jobba hemifrån en dag i veckan ger mig sådant stort andrum. Jag behöver inte gå upp klockan fem eller sex, kan gå runt i mjukiskläder, dricka kaffe ur min egen mugg och det bästa - käka lunch framför datorn och sedan ta timmen till att dra på mig löparskorna istället - som idag.

Mindre än fem kilometer bort är det som en annan värld, fullt av röda stugor, hästar, frisk luft och jag älskar det, vill bo där, vill vara där. Folket hälsar, knoppar är på väg att blomma ut, gruset knastrar under skorna (se fotot ovan från nyss).

Spåtanten sa också att jag inte passar i storstan, att jag trivs bäst i en mindre ord där dörrarna kan stå öppna, där jag kan få vara kreativ och alternativ. Det är så sant och jag kände bara ja, ja, ja! inombords, men jag höll masken för att inte leda in spåtanten på de vägar jag själv ville in på.
-Du behöver andrum, bearbeta gamla saker, hitta tillbaka till ditt inre barns grundbehov innan du är redo att skapa nytt liv, menade spåtanten.

Sant, sant, sant.

And the löparsäsong has begun!

Fan vad skönt (men tungt) att vara igång igen i löparspåren. Jag har längtat hela vintern.