Ge mig en tavelkrita!

Jag kan ju inte äta choklad, glass, bullar, feta såser och sånna saker pga halsbränna och illamående, och suget för det är rätt obefintligt iallafall. Men tavelkritor. ÅH. Jag har varit så sugen på det i VECKOR. Inget annat sug, bara tavelkritor. Möjligtvis betong och fog. Lukten i garaget är den bästa, lukten som jag inte ens gillade innan jag blev gravid.


Men jag har inte gett efter. Inte en enda gång har jag ens slickat på en tavelkrita fast det är min högsta önskan just nu. Bara att se på bilder av dessa kritor får det att vattnas i munnen. Ibland är kalciumtabletter ett minimalt substitut som fungerar i någon minut om jag tuggar dem trots att de ska sväljas, men sedan drömmer jag om kritor och fog igen. Singoalla, som just fått sin Edgar, förstår vad jag menar. Vi har följts åt lite grann i denna craving på Instagram. 


Ibland slickar jag på duschväggen i nödfall, för där har vi någon slags sten som luktar lite som tavelkrita. Tyvärr hjälper det inte nämnvärt. Och jag känner mig lite skum som står och trycker tungan mot en vägg när ingen ser. Monki vet iallafall om det.


Varför kunde jag inte ha fått en normal craving, typ mjölk eller bananer?


Det enda positiva är att jag övar upp min diciplin något helt sjukt. Inte ens en lördags-tavelkrita slinker ned. Det ni!


Tidigare cravings under graviditeten:
O'Boy.
Sliskiga klubbor med tuggummi.
Pistagenötter.

Om att baka och inte kunna äta det själv.

I helgen kom min kusin med familj på besök. Perfekt anledning att både städa och baka alltså, och jag löpte typ amok i köket bakade hela förmiddagen. Jordgubbsmuffins med citronkräm, blåbärsmuffins med chokladfrosting, vanliga bär-och fruktmuffins etc. Lite tråkigt bara att jag inte kan äta dem själv eftersom min mage och hals är helt kajko nu som gravid, men ändå har jag lyckats gå upp NÄSTAN 10 KILO. Alltså plus de fem jag gick ned i början. Jämfört med vecka 11 väger jag alltså nästan 15 kilo mer. Det börjar bli lite tungt att bära upp så att säga, men vad gäller utseendet så bryr jag mig inte.

Som tur var kunde jag iallafall äta av fruktsalladen. Äntligen svenska jordgubbar i affärerna, och då jag har järnbrist kommer jag unna mig själv mängder hela sommaren.


Låt nu sommaren gå fort och inte bli för varm tack. Är så sjukt nyfiken på parasiten i magen som bara växer och växer. Enligt ena appen kan han väga ett kilo nu och är över 35 centimeter. Inte konstigt att magen hoppar till av alla sparkar och boxar.

När föräldrautbildningen är fullbokad så är den.

Idag var vi på del ett av föräldrautbildningen. (Observera begreppet VI; jag har fortfarande inte vant mig vid det här vi-begreppet som det liksom är nu. Vi. Vi som familj. VI). Åter till sak: VI fick lära oss om amning och se en förlossningsfilm. Utbildningen, eller informationen snarare, är i tre delar och ett basprogram som politikerna har avsatt pengar för.


Kul då att del tre om förlossningen är fullbokad och det finns inte plats att stoppa in oss.
Eller jo, i höst. När ungen redan är född.
Känns lite sent va, eller vad säger ni?


Men iallafall. Det kände så märkligt att sitta i ett rum fullt av gravida och liksom jaha,  man ska alltså själv föda?


När jag kom hem gick jag en långpromenad till vattnet i 22 grader och sol, och efter det började brösten läcka råmjölk för första gången. 

Sista trimestern.

Kan ni fatta att sista trimestern börjar imorn? Plötsligt har det gått fortare tycker jag. Bara en tredjedel kvar.


I helgen kräktes jag  en endaste gång och mådde mer okej än dåligt. Tyvärr råkade jag äta av mina hembakta kolamuffins på fika hos en kompis och fick halsbrännan från hell som varade tills imorse, men jag får skylla mig själv. Jag kan inte äta eller dricka vad jag vill, så är det bara. Carbs carbs carbs.

YES! Favvofrukost. Fil med onyttig START, valnötter, äpple/banan, russin och vanilj.

YES! Pad Thai takeout. Funkar fina firren!

NONONO! Går inte för sig! Kolamuffins kan slänga sig i väggen.

Och idag är jag officiellt inte sjukskriven längre. Efter tjugo veckor! Två veckor halvtid väntas innan heltid resten av sommaren. Om det går. Det måste gå. Jag vill jobba lite innan bebisen kommer. Min chef ringde mig imorse och skulle presentera mig för ett jobb på Justitiekansliet och bara jag hör om sånt intressant känner jag att jag vill. Måste kunna. Behöver det.

Carbs.

Jag vill äta följande: Sallad, paprika, spenat, frukt, morötter, juice, fil, nötter, ja allt sånt nyttigt. Men vad händer när jag gör en god sallad eller en smaskig smoothie på grönsaker och juice? Jo, jag mår ännu mer illa och spyr samt blir dålig i magen.

Dagens lunch: Smörstekt torsk med färskpotatis och kokta grönsaker. Please let me keep it.

Jag kan äta följande: Carbs. Skorpan vill tydligen bara ha pasta, potatis, bröd, couscous, lite mer pasta och ännu mer potatis. Innan jag blev gravid åt jag rätt lite sånthär. Alltid fil till frulle (gör jag förvisso nu med) och sällan pasta och bröd. Potatis har jag dock alltid älskat, men jag har egentligen inte ätit bakad potatis med bara smör och salt sedan jag bodde i Karibien och vi snålade och köpte en-dollars-potatis från Wendys med Oh my God I can´t believe it´s not real butter. Nu är det divine. Fast med riktigt smör.

Couscous med tofu, grönsaker, fetaost och nötter

Skorpan har för övrigt börjat sparka på att det syns på utsidan. Det är helt obeskrivligt hur det känns. Ja, förutom att jag blir lite öm på insidan alltså; STOLTHETEN över 30-centimeters-barnet som nu kan suga på tummen, har börjat få fosterfett och väger dryga 600 gram. Obeskrivligt.

Det är vår!

Idag var jag hos läkaren igen. Jag trodde inte att jag skulle få förlängd sjukskrivning, speciellt inte eftersom jag var ärlig och sa som det var: Jag mår bättre, inte kräkts på flera dagar, kan äta. Visst mår jag lite illa på eftermiddagarna, äter lergigan comp en gång om dagen och skulle behöva ta igen mig lite. Men ändå. Ingenting jämfört. 


-En månad till, föreslog hon.


- Nja, svarade jag. 


- Men den här veckan och en till? Och sedan börja jobba två veckor halvtid.


Det värsta är bara att jag inte tror att jag får något uppdrag på så sätt, men mår jag tipp-topp kan jag ju bryta sjukskrivningen. Hoppet är som bekant det sista som överger en.


Jag växer så det knakar och har fått dille på thai-mat förutom pistagenötterna. Möjligtvis spänner jag ut magen lite extra på fotot nedan i vecka 23. Jag gillar ju att ha mage, vill att den ska synas. Och Skorpan därinne sparkar hårdare och hårdare. Och ofta.


Det är nästan så att jag vill fira med ett glas rosé på balkongen, men det går ju inte. Jag är aldrig sugen på vin, men nu är jag plötsligt det. Kanske ska jag slå till på något alkoholfritt från systemet? Finns det något gott rosé?

Magiska veckan.

Vet ni, det som jag inte trodde skulle hända har hänt. Vecka 22 var magisk, och nu är den slut. 


När jag tidigare har skrivit att jag har haft en bra eller okej dag, då har jag egentligen mått apa. Bara känt att jag överlevt. Allt är ju så relativt. 


Men nu, nu klarar jag av att äta riktig mat. Jag klarar till och med av att laga den. Och baka!

Jag somnar senare, vaknar tidigare, tar max medicin mot illamående på kvällen och har inte kräkts på flera dagar. Halsbrännan finns där, men jämfört..?


Magen har vuxit och jag har börjat känna Skorpans rutiner. Vanligtvis väcker han mig runt 4-5 snåret på morgonen med en ordentlig omgång sparkar. Imorse boxades han samtidigt och jag älskar det. Så länge jag är sjukskriven går det att somna om en timme senare och få åtta timmars sömn ändå.


Vi kan åka på utflykter och jag kan gå promenader, om än i snigelfart och vaggande som en  gammal gumma. I helgen har jag varit vid inte mindre än tre olika sjöar och känt kärlek för kommunen vi bor i. 

Jag kan äntligen sova bredvid Monki igen, vi kan till och med pussas och det är obeskrivligt efter flera månader utan närhet.


Och duscha! Jag kan duscha, tvätta håret, skrubba ansiktet och njuta av det varma vattnet utan att bli yr, svimma eller kräkas. 


Jag kan läsa böcker, sitta på balkongen i solen och äta pistagenötter som en galning. Jag har gått upp 5,5 kilo plus de 4,5 som jag gick ned och nötterna står säkert för hälften.


Men framför allt: Jag kan känna mig lycklig igen. Glad, förväntansfull och lycklig. 

Vårljud.

Vad är det för ful jäkla ny design på blogger man möts av?! Och att man  måste ha google chrome? Blir helt anti. Känner att jag inte är någon embracing-change-person direkt, men ärligt - ingen kan väl tycka att det här är bättre?


Något bra är iallafall vårens fågelkvitter. Vill inte lyssna på musik under de (få) promenader jag går, det här är mycket bättre. Tant Agda var till och med tvungen att filma träden en kortis.


Och barnet sparkar. Imorse kunde till och med Monki känna det på utsidan. Det var så fint att jag grät en skvätt och glömde att jag mår illa.

Halvvägs part deux!

Vill bara vara tråkig och förtydliga lite: Jag njuter inte av att vara gravid. Jag överlever. Stor skillnad. Det finns inget njutbart i att ha halsbrännan från hell, må konstant illa, fortfarande kräkas (nu mer intensivt när det väl händer, hann knappt till toan igår), vara sjukskriven och grina för allt.

Min diagnos är Hyperemesis. Att vara gravid är inte att vara sjuk, men hyperemesis är en sjukdom i sig. Jag har blivit sjuk av att vara gravid. Ni kan läsa kortfattat om hyperemesis här. 0,5-2 % av alla gravida drabbas av detta och det håller i sig till vecka 16, ibland vecka 20-22 eller hela graviditeten. Tack och lov är det bättre nu, men så är jag ju också i v.21.

Men jag erkänner. Imorse njöt jag faktiskt lite. Jag väcktes av blivande son (!!)  klockan 06 för första gången. Små sparkar i magen som jag aldrig känt förut. Eller jo, egentligen har jag det men inte fattat förrän nu. I en hel timme låg jag och kände efter, och Monki fick vara med på telefon eftersom han är på jobbresa.

Det är sånna saker som gör det värt, som får mig att känna mig mindre ensam och förstå att jag inte bara är sjuk.

Ett barn!

Jag har inte riktigt fattat förrän nu att jag ska bli mamma. Att jag har ett liv i magen. Ett hittills friskt, hälsosamt liv som ligger och sparkar och viftar med armarna och växer för fulla muggar. Halvvägs i mål.

Jag vill liksom skrika ut till hela världen: I'TS A BOY! För det är det tydligen. Inte för att det spelar någon roll, men det är en liten kille. Det spelar bara roll för att göra det mer verkligt. Att det verkligen är en person där inne, inte en parasit som får mig att spy. Jag trodde, eller nej - jag var övertygad om - att det var en tjej. Hade kunnat sätta en mille på det. Nästan.  

Folk får barn hela tiden. Överallt. Ändå känner jag mig så unik. Ser ni? Förstår ni? JAG ska bli MAMMA och HAN ska bli PAPPA och det är större än störst.

Nu börjar jakten på killnamn. Har ni förslag? Det måste vara ett som är både spanskt och svenskt. Eller bara spanskt. Shoot.

Det här med mat...

Igårkväll hände något fullkomligt revolutionerande. Redan när jag skulle sova började jag längta efter frukost. Förstår ni? För första gången på tre månader har jag längtat efter mat. Jag fantiserade om mackor, ja till och med färsk pasta fylld med spenat.

Och imorse, då gjorde jag mackor på rågbröd med kantarellost, grevé, tomat och persilja. Och så lite tranbärsjuice på det. Bara en sån sak! Jag har gått från vitt bröd utan kanter till vitt bröd utan kanter med smör till vitt bröd med ost till rågbröd med ost till rågbröd med DET HÄR.

Och till lunch ska jag göra det där pastan och trotsa att jag mår lite illa igen och att det där suget efter mat försvunnit.

Hellre tjock och matglad än spysjuk och smal, det säger jag bara.

Ready to rumble?

Har fastnat i rumlbe på Iphonen. Joanna är (nästan) oslagbar. Jag vill bara spela hela tiden. Är beroende efter en dag. Vill ni spela kan ni väl lämna användarnamn i en kommentar.

Dessutom väger jag nu mer än någonsin och borde sluta med det där godiset, men jag klarar det inte riktigt. Inte än. Har inte lyckats börja äta normalt ännu utan är kvar i mackträsket. Mår förvisso absolut inte lika illa som förut, inte på långa vägar, men jag mår illa varje dag och får kväljningar bara av tanken på nästan all mat.

V.19 idag enligt en läkare, v.18 enligt traditionell uträkning. Och igår tror jag att jag kände sprattel i magen för första gången när de renoverade nedanför så att golvet skakade. Varje gång de började borra kände jag det där sprattlet i magen på samma ställe. Rätt ballt.

Cravings?

Jag vet inte om det är det, men boy oboy vad jag vill äta klubbor på kvällarna. Sånna där sliskiga med tuggummi i mitten som smakar articifiella meloner och jordgubbar. Som tur (?) är har vi en kiosk 500 meter bort som säljer ungefär 1000 olika smaker.

Jag hoppas att Mini inte blir fullproppad av kemikalier, men jag har så svårt att stå emot just nu.

Vårtecken.

Imorse väcktes jag runt fem-snåret på soffan med lätt panik. Jag var övertygad om att ett brandlarm gick.

Det visade sig vara någon slags vårfågel som tydligen parkerat mitt utanför fönstret.

Tack gode gud för öronproppar säger jag bara. Jag är faktiskt lite orolig för hur jag ska lyckas sova med en liten unge sedan och aldrig mer få använda de där gula gudagåvorna...

Jag shoppar inte bara, jag tillverkar eget också.

...Nu idag blev den här stickade filten till Mini klar. Cirka en meter lång och väldigt varm inför kommande vinter.

Fast jag måste erkänna att jag nu klickat hem både pingu-filt, små djurtofflor, den där BabyBjörn bärselen och gravidkudden. Dock har jag lämnat tillbaka amningskudden. Kändes lite väl tidigt.

Lyxfällan-ursäkt: Jag förtjänar lite fina grejer eftersom jag inte har slutat kräkas och må illa än.

Lånad bild från nätet - min gravidkudde som snart kommer. Jag har velat ha en sådan även innan jag blev gravid.

Det här med shopping...

Jag har liksom aldrig gillat att shoppa sedan jag kom upp i - på papper - vuxen ålder (20?). Istället har jag älskat att se pengarna växa på hög sedan jag pluggade färdigt och började få ordentlig lön (inte alls så länge sedan, egentligen). Men maan har pengarna vuxit på hög! Med en lön över medel och minimalt shoppingbehov (förutom bra mat och resor) är sparkontot i mina ögon riktigt fett.

Frågan är nu bara hur länge till.

De senaste två veckorna har jag bara velat shoppa shoppa shoppa. Förutom soffbordet nedan har jag köpt en fåtölj (men det blev inte den svindyra, utan en som matchar soffan och istället kostar ca. 4.000 inkl. fotpall), massor av garner, bebiskläder, mammakläder, en amningskudde av bara farten, snart klickar jag hem en gravidkudde, en BabyBjörn bärsele, Pingu BabyGym, amningslinnen och babyskallror bebistofflor bodies åkpåsar och gärna ett helt nytt jävla kök.

Jag är helt enkelt ostoppbar. Jag vet inte vad som har hänt. Håller jag på att bygga bo eller har mina hormoner börjat löpa amok?

Köpt!

Men det här med mammakläder. Förutom att de är så jävla sköna och allt passar på första försöket var jag faktiskt tvungen att köpa två par byxor i helgen på H&M. På allvar tvungen. Ni ska få se själva...

So far so good- sjukt sköna i stl. 38 och jag ser inte alltför tjock ut framifrån trots att jag nu bara har ett kilo kvar till startvikt när jag blev gravid... (Ok, det var lite svårt att fota sig själv).

Men vad har vi här! En profilbild med gravidbyxorna fortfarande på i vecka 14. Man kan ju undra om jag är i åttonde månaden? I verkligheten ser jag mest bara tjock ut, det är liksom som om fettet har skjutsats ut... en bit.

Jag vet inte om jag ska tacka internet eller blockera vissa sidor framöver. Det mesta är bara ett klick bort...Och tänk på att jag är hemma sjukskriven hela dagarna ett tag till...

En bra förmiddag.

Jag vaknade glad denna första dag på andra trimestern, mådde inte illa, och mår inte illa nu heller. Helt otroligt. Jag hade glömt hur det kändes. Jag mådde liksom skitdåligt när jag somnade. Kunde inte ens ta mig upp ur soffan, så fick sova där och vaknade helt stel och förvirrad mitt i  natten efter de sedvanliga mardrömmarna som jag har VARJE natt. I början drömde jag bara om sex och mat, och nu drömmer jag mardrömmar konstant. Om krig, ångest, mord och sånt annat trevlig.

Ena systern ringde, solen sken, jag lyckades hämta ut ett paket med gravidkläder och vartenda plagg satt bra, och sedan satt jag på balkongen i solen i underkläder och svettades med ett glas clementinjuice som till och med var god. Dessa saker har fullständigt gjort min dag. Till råga på allt har jag lyckats äta en hel kokt äggvita och ska till och med lyxa till det med en hårtvätt snart. Det gäller att bli glad för det lilla.



Åtta toppar som alla satt bra och bara saknar en lite större mage.



Hörni, jag njöt just.

...Av att dricka varm O´Boy till frukost och käka en halv färsk baguette med ost. Jag är i total chock. Jag hade glömt hur det kändes att njuta av mat. Att vilja äta. Att svälja utan kväljningar, utan att endast tänka på hur det kommer kännas när det kommer upp igen.

En annan sak: I söndags var jag lycklig för första gången på en evighet. För första gången på en evighet kände jag inte att jag ångrade mig. Och min mage har vuxit, jag har gått upp ett kilo (bara 3 kilo minus nu) och ser på något sätt ljuset.

Och alla svar på Vilka ni är igår, jag blir så glad! Jenny 32 i liknande sits, jag önskar att du hade en blogg. Jag skulle följa dig på stört. Det är så roligt att vissa svarat som jag absolut inte trodde skulle svara, medan andra jag trodde skulle svara direkt inte har svarat alls. Jag blir än mer sporrad att blogga.

Håll tummen för att det vänder nu hörni. Då slipper ni läsa mina illamående-inlägg också som de flesta helst skulle slippa.

Vecka 12.

Gud, jag har verkligen inget att skriva. Ingenting händer. Jag ligger här, försöker att inte spy, är uttråkad, försöker att inte bli galen.

Vecka 12 nu, och jag hoppas att det ska vara den där magiska veckan folk snackar om. Veckan då det vänder. Jag är ytterst tveksam.

Fast! Jag väntar på Colombialivs filur. H*n borde vara här nu. Håller alla tummar och tår.

Dagsljus?!

Om ni visste hur mycket era kommentarer betyder för mig. Jag är helt överväldigad av alla er som bryr er om mig ♥. 

Sedan sist har jag inte varit på sjukhuset igen, jag har bara inte orkat vara vid datorn (även om jag har den i sängen). En vecka har gått sedan jag fick dropp, och den veckan har faktiskt varit lite, lite bättre. Jag mår som sämst på eftermiddagarna och kvällarna nu, men förut var det lika illa hela dagarna.

Idag var jag hos barnmorskan igen och tog blodprover etc. Hon hade lite svårt att få ut blod eftersom mina vener var så torra, men det gick tillslut. Jag är fortfarande i vecka 11 och har som mål att klara mig till v. 14, sen bara måste jag må bättre. Vet inte vad jag gör annars. Har fått en ny läkartid för att få förlängd sjukskrivning och jag fortsätter med mina primperan.

Och vet ni; idag var första gången jag  var ute i dagsljus på två veckor, även om det bara var till och från bilen. Solen sken i mitt ansikte och jag fattade knappt vad som hände.