Lyxfällan.

Varje vardag klockan 15 kollar jag på ett reprisavsnitt av Lyxfällan på tv och blir lika irriterad varje gång. Jag är så extrem åt andra hållet att jag säkert skulle bli hedersgäst i Snålfällan om det fanns ett sådant. Jag skulle aldrig köpa något på kredit. Hellre sover och äter jag på golvet än köper t.ex. möbler på kredit. Ingen möbel är livsnödvändig. Inga cash, inget köp. Bostad med lån och CSN är de enda undantagen (jag har det senare), men där går gränsen. Efter USA-boende blev jag ännu mer anti. Alla köpte allt på kredit. Resor, kläder, allt. Jag fattade aldrig hur de kunde vara så dumma.

Det dyraste cash-köpet jag gjort är en halv ny bil för hårt ihopsparade pengar, men det är också ett av de bästa köpen. Monki och jag köpte den tillsammans och Kia:n är uppskattad jämt. Vi använder den i princip bara för att handla och åka på utflykter, och varje gång är vi lika glada över att vi köpte en bil. En ny bil med sju års garanti och inga problem alls under dessa två år hittills (peppar, peppar). Det enda dåliga är väl att jag får dåligt samvete för miljöns skull så fort vi använder den.

Exakt en sån här har vi.

Nu är det dock som så att jag inte har körkort och borde ha tagit det redan. Speciellt eftersom vi ska ha barn. Mitt mål var att ha körkort när jag var 30, men nu är det vid 33 istället. Bättre sent än aldrig...

Hursom: Lyxfällan, hur fan tänker folk? Är de helt pantade eller?

Godnattsaga.

Eftersom vi inte har några kids att läsa godnattsagor för så har jag nu börjat läsa Google-koden istället. Det roligaste är ju (som skrivit tdigare på bloggen) att vi var på Google i Mountain View (Silicone Valley) i somras och låtsades jobba där. Vi var liksom tvungna eftersom vi höll på att svälta ihjäl. 

Och inte nog med det, vi gick tillbaka och bad om efterrätt to go. Vi kunde ju ha kört med deras egen slogan Don't be evil! om de blivit sura.

Jag smet iallafall in på tjejtoan samt snodde en kaffe, och där möttes jag av diverse alternativ för ass-cleaning. Förutom gratis bindor, tamponger ochsåvidare förstås.

Vi tjuvcyklade på deras Google-cyklar och gick till Android på andra sidan gatan också.

 Gatan heter förövrigt Google-street. Mycket långsökt!

När solen gick ned var det rätt lugnt och stilla, även fast det var många som fortfarande jobbade. Jag har nu lärt mig i Google-koden att de har fria arbetstider och lyx-bussar med trådlöst internet hämtar upp dem och skjutsar hem dem fram till 22.30 på kvällen.

Jag jobbar också på ett amerikanskt företag och det känns som Googles arbetsmiljö påminner väldigt mycket om min. NOT.

Nedräkning...

...till SEMESTER 19-31 december (12 arbetsdagar kvar).

Röd dag 6 januari, och måndagen och tisdagen efter har vi vinterkonferens i Danmark, så jag funderar på om jag ska vara med på den (genererar ju övertidsbetalning och eftersom jag numer jobbar i kongress-teamet hoppas jag att vi får bästa rummen), och säga upp mig onsdagen den 11 januari. Eller varför inte vänta till FREDAGEN DEN 13.

Varför vänta överfuckinghuvudtaget.

Hawaii - lånad bild från nätet.

Allt hänger på vilket datum vi åker till Hawaii i februari. Biljetten måste köpas asap och åker vi den andra februari måste jag säga upp mig exakt en månad innan. Jag är förövrigt förvånad över hur billigt det är att flyga dit. 6600 spänn ungefär.

Hursomhelst; NEDRÄKNING som ett barn inför sommarlov.  

Och sedan kommer det kanske vara slut på obegränsade resor och stora summor in på sparkontot varje månad, men själen kommer bubbla över av lättnad och det står över allt.

Ok, amen.

Jag hade väl inte världens största förväntningar på den här dokumentär-boken av Nina Solomin om de chassidiska judarna i New York, men man oh man vilken imponerande bok. Jag gav den högsta betyg och hade svårt att lägga ifrån mig den. Precis såhär ska dokumentärer berättas tycker jag; fakta blandat med egna upplevelser som en berättelse. Dock kan väl tilläggas att de inte direkt framställs så...positivt, men hela boken är ändå skriven med kärlek och nyfikenhet. Det märks direkt.

Nu vet jag äntligen mer om de där ultraortodoxa judarna med märkliga lockar som man ser glida runt i New York. Senast mötte vi två i somras högst upp i Empire State Building.

Läs!

"Jag är samvetslös och jag älskar det".

Citat av min mormor, 89 bast, i söndags på släktfika.

Hela sitt liv har hon gått utan dåligt samvete, enligt henne själv. Dessutom la hon till ett Du anar inte hur härligt det är att vara gammal och bara tänka på sig själv.

Mormor 89, som har en hjärtklaff från en gris och åker på fotvård och middagar var och varannan vecka, blev som piggast efter San Francisco-resan i somras.

Som 90-årsfirande tänkte hon dra till Barcelona där min kusin och hennes man har ett typ slott vid stranden eftersom han kommer därifrån.

Samvetslös och älska det.

Jag älskar henne och att hon är det.

Don't ask, don't tell.

En av mina absoluta favoritbloggare Linnea i USA skrev ett inlägg häromdagen som man inte kan gå ifrån obemärkt. Sedan den 20 september 2011 får den amerikanska militären äntligen vara öppet homosexuella. Man ba va, hur är det möjligt att folk kan vara så jävla inskränkta fortfarande? Alltså att det har varit förbjudet tills nu?

Jag minns när Tasha ställdes inför rätta eftersom hon anklagades för homosexual conduct i världsbästa serien L Word som jag följde slaviskt. Jag blev skitförbannad då och jag blir skitförbannad nu. Visste ni att runt 14 000 amerikanska militärer har fått kicken på grund av homosexualitet?

 

USA är verkligen landet av motsägelsefullheter. Land of free, free för vilka då? Den lilla procent som passar in i en liten mall? Ändå älskar jag USA och är där ganska ofta, men jag avskyr verkligen många saker.

Ni kan även läsa Svenska Dagbladets artikel om det här. "I militären gav de mig medalj för att ha dödat två män, och sparken för att ha älskat en".

Även om det nu på papper är tillåtet så undrar jag hur lång tid det kommer ta innan det faktiskt accepteras. Förhoppningsvis ingen tid alls, men hur lätt är det att lära gamla hundar sitta?

Jag skäms för att jag har skämsböcker.

Just nu läser jag Something Borrowed av Emily Giffin som jag köpte på Newark i somras efter vår senaste USA-resa. Helt ärligt vill jag bara ligga och läsa den hela tiden, den är som en smaskig serie/film (och den finns som film nu också ju, måste se). Dessutom är den rktigt...Bra. Faktiskt. Jag gillar chiclitt ibland, iallafall den här. Och så gillade jag Denise Rudbergs Väninnan och jag älskar Lolly Winston, vissa av Marian Keyes och ALLA av Lisa Jewell (speciellt One hit wonder/Stjärna för en natt). Varför skäms jag egentligen för det? Jag skäms för att jag skäms över det, det är väl inget konstigt att gilla lite lättsamt, lättläst, lättbortglömt emellanåt? Eller?

Duktiga, mesiga jag.

En dag/tio år.

Den 11 september 2001 var dagen då jag trodde att världen skulle gå under. På riktigt. Jag stog på filmlagret på Lidingö på utdraget sommarjobb och lyssnade på radio live när det andra planet åkte in i WTC, och det liksom pirrade kusligt i hela kroppen när jag tänkte this is it, nu är vi körda allihop och jag som är gift med en amerikan och håller på och skaffar Greencard och allt? Ett år tidigare hade jag varit där och strosat runt vid Twin Towers, så jag såg allting framför mig och det kändes inte så långt bort.

Att bo på amerikanskt territorium skilde sig en hel del innan och efter denna händelse. Efter tycker jag att USA skrämde upp sin befolkning så mycket de bara kunde och skapade en mur utåt mot resten av världen, typ som om allt utranför var farligt. Det kom varningar om terrorattacker titt som tätt, ofta mycket passande vid skollov så att inte lika många vågade lämna landet. Kanske var det bara jag som reagerade, jag vet inte, men till slut tog jag inte till mig av alla varningar längre.

I somras var jag vid Ground Zero och jag kände inte igen mig över huvudtaget. Har jag verkligen varit där 10 år tidigare? Helt ärligt kände jag inte igen mig i området ens. Rätt skrämmande.

10 år igår, en tredjedel av mitt liv, och ändå känns det som det var igår jag hörde den där livesändningen och trodde att världen skulle gå under.

Alltid först i USA.

Det var ett himla tjat överallt om kronprinsessans graviditet. Och jäklar vad sen svenska pressen är. Jag kan ju meddela att jag fick följande fråga av en amerikan i JUNI i Kalifornien:
-Hur känns det nu när er kronprinsessa är gravid?
-Eeh? Det kände jag inte till...(And don't care).
-inte? Det står i våra tidningar nu!

Och tamejfan, Vickan sågs skymta på förstasidan på en amerikansk blaska på Safemart när vi handlade frukost i San Rafael och jag tänkte att det borde vara ett jäkla ståhej i Sverige, men inte ett ljud när vi kom hem.

USA är verkligen först med allt, kanske till och med innan självaste kungen visste om det?

USA i bilder part VII (sista delen!):

Jag gillade inte New York år 2000 och jag gillade inte staden så mycket nu elva år senare heller. För lite natur, för mycket ljud, smuts och otrevliga människor (tacka vet jag Kalifornien och Florida).

Jag har ingen aning om hur man fixar och trixar med bilder heller för att de ska bli sådär supersnygga, utan ni får helt enkelt ta dem för vad de är.

För nytillkomna läsare eller allmänt nyfikna finns min bildserie från vår tre-veckors roadtrip 13 juni - 3 juli 2011 om ni klickar på följande länkar:

San Francisco med omnejd

Norra Kalifornien; Red Wood, Lake Tahoe och bröllop på en vingård i Ironstone, Murphys.

Längs Highway 1 och Los Angeles

Las Vegas

Grand Canyon (Arizona) och Bryce Canyon (Utah)

Death Valley och Yosemite

Yoga i Bryant Park.

 New York från ovan; 86:e våningen i Empire State Building.

 Monki vid Times Square.

 Times Square by night.

 Minnesmärken vid Ground Zero. Kändes lite märkligt att Twin Towers stod där sist jag var där...

 Lås på Brooklyn Bridge. Tydligen någon slags tradition att sätta fast dem där överallt.

 När jag var i NY år 2000 blev jag portad från Frihetsgudinnan. Den här gången missade vi sista turen och jag fick återigen endast skåda statyn från håll i Battery Park. Den här puertoricanske mannen (nähä?!) var dock trevlig underhållning; han fick mig att känna mig lite som hemma (La tierra de Borinquen...).

 Gillar modet i NY alltså. Men whats up med att rita streck på benen?

 Spåbubblor i Central Park.

Vi kom lite sent, och gräsmattorna höll på att "stänga", träden fick inte röras, och på promenadslingan längs vattnet får man bara gå åt ett visst håll.

Natur i New York alltså...

Farwell New York and USA! Vi ses igen...

Hur är det att sova i bilen?

The Chronicles of a dreamer undrade hur det var att sova i bilen på vår roadtrip, så här följer en liten redogörelse.

För det första så har det blivit lite av en tradition för Monki och mig att sova i bilen på resor. Vi gör det inte på alla resor såklart, men vi har gjort det i Sverige, Norge, på Island och i USA. Upplevelserna har inte skilt sig åt nämnvärt.

I Norge, när vi åkte på roadtrip till Hellesylt via Geiranger sommar 2009, sov vi två nätter i bilen. Vi sov helt enkelt på bakåtlutade framsäten på en rastplats i Lillehammer och på en parkeringsplats på vischan. Vi upptäckte då att rastplatser är superbra eftersom fler sover i bilar där (t.ex. lastbilschaffisar), men samtidigt blir man bländad och på sin vakt eftersom andra kan kika in i bilen. Jag sov därmed bättre på vischan.

Norge 2009

På Island i maj 2011 hade vi hotellrum i Reykjavik för alla nätter, men som vanligt slutade det med att vi prioriterade att åka så mycket som möjligt och helt enkelt inte hann tillbaka till hotellet. Vi sov därför nedanför en glaciär utanför en campingplats där det var noll andra människor. Om det hade kommit någon hade vi nyckeln startklar i bilen, så det hade bara varit att åka vidare. Dock var det svinkallt så jag kunde inte sova mer än någon timme. Vi åkte vidare till en annan glaciär påväg mot Vatnajökull och sov där också, och på något sätt sover jag alltid bättre på ett andra försök när jag har vant mig vid hur obekvämt det är.



Skogafoss, Island, maj 2011

Så kommer vi då till USA, där vi sov cirka nio nätter sammanlagt i bilen på vår roadtrip. Planen var inte så från början, utan det bara blev. Där vi åkte fanns det ofta inte alls motell längs vägen, och dessutom blev det tillslut så enkelt att bara stanna och sova i bilen lite varstans att det blev till en vana. Vi var ju redan lite halvt rutinerade som ni märker.

För det första så hade vi en rätt stor bil (men inget baksäte, så vi sov på sätena där vi satt) och för det andra så var vi skiträdda i början för att sova i bilen. Dock märkte vi snabbt att det inte alls var någon fara och att vi heller inte var ensamma. På en hel del platser var det utmärkt med NO OVERNIGHT SLEEPING, så vi utgick helt enkelt ifrån att där skyltarna inte fanns, där fick vi sova. Det fanns även en hel del rest-stops längs vägarna som dessutom hade toaletter (utan vatten) där andra sov. På vissa ställen var vi själva, men på en hel del andra sov folk i bilar precis som vi. Vädermässigt var det även trevligare att sova i bilen i Kaliforinen, Nevada, Arizona och Utah (ja, vi sov faktiskt i bilen i alla de staterna) än i både Norge och Island - förutom strax utanför Las Vegas där det blev uppemot 40 grader i bilen och vi fick sätta på AC:n varannan timme.

Utanför Yosemite hittade vi en liten parkering som blev proppad med bilar. Vissa hade med sig hela kök i bakluckan och var inte det minsta rädda för björnar. En del tog ut tält och gick upp i skogen för att slippa sova i bilen. På morgonen efter fyra nätter på raken i bilen kändes det som en dröm att få tvätta sig i en iskall flod från bergen i Yosemite...

Morgontvätt i iskallt vatten från Yosemite, Kalifornien, juni 2011

Sammantaget går det alltså väldigt bra att sova i bilen (och fatta skönt det är med säng sedan!) och det är både lagligt och tryggt. Att sova i bilen i USA rekommenderas dock endast på rest-stops och ställen där andra har stannat, fast längs Highway 1 går det nog bra lite varstanns även om andra inte är där. Jag kände mig inte det minsta otrygg och vi blev aldrig ifrågasatta.


Toalettbehov? I naturen överallt, och på toaletter där det fanns i USA. Dock är ofta naturen faktiskt att föredra. Ja, ni kan ju se själva...

 Kommer vi att fortsätta sova i bilen på resor? Antagligen. Men vi har sagt att det får bli ett slut på sånna här resor ett tag framöver nu, vi längtar båda enormt mycket efter SEMESTER och AVKOPPLING...

USA i bilder part VI...

Här kommer bilder från två de två sista nationalparkerna vi besökte; Death Valley och Yosemite.

 Vi åkte förbi Area 51 på väg mot Death Valley...

 Saltöken i Death Valley. Obs! Det var 47 grader och molnfri himmel.

 Salt som vi tog med hem i en liten genomskinlig påse...

 Saltöknen i närbild.

 En liten promenad på en kvart i lätt uppförsbacke utan minsta vind i nästan 50 grader är jobbigare än vad man tror. Jag trodde att jag skulle smälta/dö/svimma. Här står jag iallafall under en "natural bridge" som gick över en flod som en gång i tiden forsade fram här.

 Jag ute på sand-dynorna i solnedgång.

Sand-dynorna var otroligt vackra, och det kändes relativt svalt när solen gick ned och termometern nästan gick ned till svala 40 grader (!).

 På väg mot Yosemite.

 Mono Lake. Så overkligt spegelblank sjö!

 Plötsligt något dygn senare var vi uppe på 3000 meter över havet i Yosemite och det var inga 47+ direkt...

 Rätt mycket snö kvar sedan vintern. Och jag lagom fräsch efter X antal nätter i bilen...

 Älskar floder...

 IIIK!

 Vi såg röda "markers" lite överallt som visade var björnar nyligen har blivit påkörda och dödade. Snyft.

 Yosemite, så otroligt vackert.

 En vitsvansad hjort sprang över vägen...

 Den mexikanske ekorren Pablo hittade sig en taco bland resterna från slarviga campers...

Dag två i Yosemite, efter att ha sovit i bilen en fjärde natt på raken, innan alla andra hann vakna. Yosemite var nog vackrast på hela resan; en nationalpark full av vattenfall, träd, berg, björnar och dalar. Om ni åker till Kalifornien bara måste ni åka dit.

Nu återstår bara en del av bildserien från resan till USA 13 juni - 3 juli, nämligen New York.

USA i bilder part V...

Underbara Canyons!

Både Grand Canyon (Arizona) och Bryce Canyon (Utah) är makalösa och breathtaking.

 Route 66, en klassiker!

 Solnedgång över Grand Canyon och Monki...

 När solen hade gått upp igen...Och vi var där under hela soluppgången också; vi sov i bilen alldeles intill och ställde klockan på 4.30.

 En ekorre som inte är höjdrädd iallafall...

En fågel äter frukost.

 IIK!

Jag spanar ner på Colorado River.

 Vi åkte från South Rim 500 km till North Rim, och på vägen passerade vi Colorado River där det satt en gam nedanför på bron.

 På väg mot Utah. Lotto, guns, ammo and beer. Lockande, inte sant?

- Howdi, howdi!

 Vi hann precis till solnedgången över Bryce Canyon i Utah. Gudomligt vackert. Dock stannade vi inte över natten utan började färden mot Death Valley istället och sov utanför St. George i ett bostadsområde...

Och såhär fin var nummerplåten på bilen... stackars insekter!

Snart är bildserierna faktiskt slut, börjar själv tröttna på dem lite om jag ska vara ärlig. Längtar till att göra klart alla önskerubriker och skriva om annat som händer. Snart, snart...