Hjälp att fixa en lekplats till Allmänningen.

Jag sprider budskapet vidare och bidrar med ett par hundra.

Min bloggvän Julia bor med sin man och sina tre barn i den lilla byn 
Allmänningen i nordöstra Colombia och bloggar om livet på Mammas 
Machete. I kommunen där de  bor finns massor av barn men inte en 
enda lekplats.

Eller jo, okej, det finns en lekplats, och den kan ni se på bilden ovan.

Rutschkanan är borta, gungornas kedjor har rostat bort. Ruckar man på 
ställningen trillar den ihop.

Julia har tagit reda på vad det kostar mer en ny lekplats. Den som hon har
kollat ut, model Drago med tre gungor, en hängbro, en brandstationspinne 
och två rutschkanor, den ena med cool spiralsväng, kostar 9500 svenska 
kronor inklusive transport och 
installation.

9500 kronor som kommunen hävdar att de inte har råd med. Det är 
naturligtvis inte sant, det handlar såklart bara om prioriteringar, och 
kommunen prioriterar inte barnens lek, kommunpamparna prioriterar 
sina egna fickor. Däremot har de lovat att de bidrar med marken om 
Julia fixar själva lekplatsen.

Därför har Julia startat en insamling för att även hennes barns kompisar, 
som inte har möjlighet att åka in till staden San Gil för att leka, och som 
aldrig suttit på en gunga i sina åttaåriga liv, ska få chansen att leka på en 
riktig lekplats. Om 100 personer ger 100 kronor var räcker det gott 
och väl till en ny lekplats i Allmänningen. 

Vill du bidra? Skicka en slant säkert via Paypal här, eller mejla till 
juliasvanberg@hotmail.com för ett kontonummer att sätta in pengar på.

Tusen tack!

Lite mer om det här med ren och skär medmänsklighet.

Exempel från kollektivtrafiken i Istanbul. De har hajjat grejjen! Gravida, små barn, skadade och äldre. Varför har vi inte samma skylt i Sverige?

Jag känner att jag vill skriva lite mer om det här med att resa sig för behövande på tunnelbanan. För naturligtvis tycker jag inte att alla kan stå förutom gravida. Jag menar att man reser sig för de som uppenbart ser ut att behöva sitta; gravida som gamla som barn som skadade. Jag har liksom blivit uppfostrad med att man erbjuder dessa sittplats automatiskt, de ska inte behöva fråga. Uppenbarligen är jag en minoritet i dagens samhälle, för annars skulle ju folk resa på sig. 


Det här är något av det jag  hatar mest med Sverige. Att respekten för medmänniskor helt enkelt saknas. Man vänder huvudet bort och låtsas inte se, ser om sitt eget hus. När en tjej blir gruppvåldtagen på tunnelbanan, ja då är det bara att gå därifrån och låtsas som inget har hänt. Fötter ska upp på sätet, det ska skrikas i mobiltelefoner om privatsaker som inte en jävel är intresserad av och man skiter helt enkelt i andra, varesig det gäller stort eller smått.


För mig likställs uppenbart gravid med behov av sittplats. De som mår tipptopp är en minoritet och kan ju då fint tacka nej till erbjudandet om sittplats. För mig handlar det mest om att jag vill skydda min mage. Jag vill inte stå packad som en sill och riskera att ramla, att folk ramlar in i mig och slår till magen. Förutom allt det där andra med svullenhet halsbränna hjärtklappning framtunghet trötthet osv alltså. 


Jag vill inte ens tänka på hur det kommer vara om en månad, när jag typ är höggravid. Jag har en kompis som är det och som jobbar i en vecka till, och en enda gång har en kvinna rest på sig i rusningstrafik och frågat om hon velat sitta. Min kompis började nästan gråta av tacksamhet.


För mig är det en självklarhet och en del av medmänskligheten att erbjuda behövande i alla kategorier sittplats. En sån liten gest som betyder så mycket. I många andra länder behöver man absolut inte be om detta, tvärtom. De är alla uppfostrade med det här som en självklarhet. Eller så kan man åtminstone hänvisa till de reserverade platserna för behövande.


Vad mer ska man säga? Så länge jag bor här måste jag väl acceptera det här klimatet. Men när jag inte är gravid längre, då tänker jag trotsa samhället och fortsätta vara artig och resa mig upp för uppenbart behövande.  En sådan liten gest kan göra hela dagen, både för tillfrågad och en själv.

Jag har jobbat!

Lånad bild, men precis såhär är det.

...För första gången sedan jag  blev sjukskriven för Hyperemesis i januari. Jag kunde knappt sova natten innan för att jag var så nervös. Faktiskt mest för att ta mig till jobbet, men det gick ju bra. Men visst var det som jag befarade: Typ 40 grader på bussen och sedan packat på tunnelbanan och inte en jävel som reser sig trots att magen är uppenbart gravidstor. Hade jag bott på Puerto Rico hade jag förvisso inte haft en tidtabell att utgå ifrån, men det hade åtminstone funnits air condition och jag hade garanterat fått sitta. Fattar inte vad det är för fel på folk i den här stan. Äckligt. Hatar att vara i stan och längtar bort direkt.


Skitspännande iallafall. Var med på miljöseminarium och förde protokoll för regeringen kan man säga, och nu ska jag bara renskriva allt innan Monki och jag ska åka och kika på ett hus. Skorpan har sparkat precis hela dagen så att magen hoppat, men nu verkar han ha tagit siesta.


Och  när jag ska jobba nästa gång igen? Inte en jäkla aning. Tur att jag får lön ändå.

Ready to rumble?

Har fastnat i rumlbe på Iphonen. Joanna är (nästan) oslagbar. Jag vill bara spela hela tiden. Är beroende efter en dag. Vill ni spela kan ni väl lämna användarnamn i en kommentar.

Dessutom väger jag nu mer än någonsin och borde sluta med det där godiset, men jag klarar det inte riktigt. Inte än. Har inte lyckats börja äta normalt ännu utan är kvar i mackträsket. Mår förvisso absolut inte lika illa som förut, inte på långa vägar, men jag mår illa varje dag och får kväljningar bara av tanken på nästan all mat.

V.19 idag enligt en läkare, v.18 enligt traditionell uträkning. Och igår tror jag att jag kände sprattel i magen för första gången när de renoverade nedanför så att golvet skakade. Varje gång de började borra kände jag det där sprattlet i magen på samma ställe. Rätt ballt.

Veckans blogg-hyllning:

Maria Engelwinge, författaren till underbara En shot till tack, är tillbaka i bloggvärlden. Och inte nog med det, hon fullkomligt sprutar ut inlägg om viktiga ämnen. Älskar't!

Det farliga enligt mig är inte att det finns skillnader. Det farliga är att de värderas olika. Det är där krutet borde läggas och inte på att bevisa att alla är precis likadana.

Just så!

Lyxfällan.

Varje vardag klockan 15 kollar jag på ett reprisavsnitt av Lyxfällan på tv och blir lika irriterad varje gång. Jag är så extrem åt andra hållet att jag säkert skulle bli hedersgäst i Snålfällan om det fanns ett sådant. Jag skulle aldrig köpa något på kredit. Hellre sover och äter jag på golvet än köper t.ex. möbler på kredit. Ingen möbel är livsnödvändig. Inga cash, inget köp. Bostad med lån och CSN är de enda undantagen (jag har det senare), men där går gränsen. Efter USA-boende blev jag ännu mer anti. Alla köpte allt på kredit. Resor, kläder, allt. Jag fattade aldrig hur de kunde vara så dumma.

Det dyraste cash-köpet jag gjort är en halv ny bil för hårt ihopsparade pengar, men det är också ett av de bästa köpen. Monki och jag köpte den tillsammans och Kia:n är uppskattad jämt. Vi använder den i princip bara för att handla och åka på utflykter, och varje gång är vi lika glada över att vi köpte en bil. En ny bil med sju års garanti och inga problem alls under dessa två år hittills (peppar, peppar). Det enda dåliga är väl att jag får dåligt samvete för miljöns skull så fort vi använder den.

Exakt en sån här har vi.

Nu är det dock som så att jag inte har körkort och borde ha tagit det redan. Speciellt eftersom vi ska ha barn. Mitt mål var att ha körkort när jag var 30, men nu är det vid 33 istället. Bättre sent än aldrig...

Hursom: Lyxfällan, hur fan tänker folk? Är de helt pantade eller?

När en trettonårig flicka blir våldtagen.

Gråter när jag läser sånt här. Det är alldeles för vanligt. Alldeles för hemskt. Alldeles för tabu. De flesta jag känner har varit med om någon form av sexuellt utnyttjande. 

Helt sjukt.

När en trettonårig flicka blir våldtagen.

När grannen dör.

I skrivande stund - grannens lägenhet rensas totalt.

Då grinar jag och får ont i hjärtat.

Det har varit så tyst från hans lägenhet de senaste månaderna att vi har pratat om att ringa på och fråga hur han mår. Han, den trevliga gubben som satt på balkongen varje dag i solen och var brun som en pepparkaka, och som hade kaffedrickande damer på besök bland blomlådor och flaggor.

I skrivande stund står en jobbargubbe och slänger ut alla hans ägodelar i en stor container. Det är glas som krossas, bokblad som fladdrar och möbler där benen knäcks. Som om de vore smutsiga gamla strumpor. Jag kan nästan se hela hans liv fladdra förbi i materiella ting fast jag inte kände honom mer än som granne.

Allt känns så futtigt när det här pågår nedanför. Att fundera över skitsaker. Jag vet att folk dör som flugor hela tiden, men jag hatar att bli påmind om det jämt. Jag vill leva i en bubbla. Orkar inte ha dödsångest igen så att jag knappt kan andas.

Så jävla sorgligt. Jag grinar förvisso för allt nuförtiden, men när jag ringde Monki på jobbet nyss kunde jag fan inte ens prata.

Grinchen önskar God Jul på sitt egna lilla vis.

Se? Vi har fixat exotisk julgran med julbelysning!

Änglaspelet med Arne Weise-huvuden är tänt...



Och julklappar från Venedig slås in i tomteverkstaden.



Jag är ingen grinch inte. Här ska det firas med släkt och en massa mat som jag inte gillar.

GOD JUL PÅ ER!

OOO!

Nä, nu går jag från jobbet. Det är ju trots allt fredag klockan nio och jag har varit på kontoret mer än ett halvt dygn.

Nu semester TILL ANDRA JANUARI!

Alla frågar vart jag ska åka på ledigheten.

Till sängen, svarar jag.

Godnattsaga.

Eftersom vi inte har några kids att läsa godnattsagor för så har jag nu börjat läsa Google-koden istället. Det roligaste är ju (som skrivit tdigare på bloggen) att vi var på Google i Mountain View (Silicone Valley) i somras och låtsades jobba där. Vi var liksom tvungna eftersom vi höll på att svälta ihjäl. 

Och inte nog med det, vi gick tillbaka och bad om efterrätt to go. Vi kunde ju ha kört med deras egen slogan Don't be evil! om de blivit sura.

Jag smet iallafall in på tjejtoan samt snodde en kaffe, och där möttes jag av diverse alternativ för ass-cleaning. Förutom gratis bindor, tamponger ochsåvidare förstås.

Vi tjuvcyklade på deras Google-cyklar och gick till Android på andra sidan gatan också.

 Gatan heter förövrigt Google-street. Mycket långsökt!

När solen gick ned var det rätt lugnt och stilla, även fast det var många som fortfarande jobbade. Jag har nu lärt mig i Google-koden att de har fria arbetstider och lyx-bussar med trådlöst internet hämtar upp dem och skjutsar hem dem fram till 22.30 på kvällen.

Jag jobbar också på ett amerikanskt företag och det känns som Googles arbetsmiljö påminner väldigt mycket om min. NOT.

Senaste nytt hos Svetlana.

Jag går alltid in med relativt fientlig inställning när jag träffar läkare. Med tanke på den bransch jag jobbar i är det rätt... dumt, men vadfan - Jag har liksom aldrig fått någon riktig hjälp och är så jävla trött på det.

Döm om min förvåning när Dr. Svetlana faktiskt tog mig på allvar imorse. Inte så att hon remitterade mig dit jag ville, det hade ju varit lite för mycket begärt trots att den specialisten på Akademiska vill träffa mig, men jag ska åtminstone få en grundlig utredning av magen inifrån om, förhoppningsvis, ett par veckor. Gluten, infektioner, bakterier, magsår, till och med tumör ska kollas upp, eftersom sånt här kan hämma D-vitaminupptaget. Jag har ont i magen i princip varje dag (mest på morgonen och sedan efter att jag har ätit), så mest troligt är kanske att det är något där som rubbar hormonerna.

Jag ser inte så värst jättemycket fram emot varesig gastro eller få en apparat uppstoppad i röven, men jag är ändå glad och kommer äta gluten i mängder och allt annat som vanligt tills dess. Om jag är glutenallergiker eller har något annat fel vill jag att det ska synas på tarmarna så mycket det bara går.

Till råga på allt har jag fått en svampinfektion (får det skitofta), så det här med nupping ligger på is. Känner att min kropp är rätt värdelös faktiskt. Jävla Tant Agda.

Men, äntligen kommer det kanske hända något. Håll tummen nu.

Mitt nya karriärsmål...

Så här blir min framsida på boken, fast med namn, titel och baksidetext adderat såklart. Och så har jag fått mitt ISBN-nummer!

 ...är att inte göra karriär. En gång i tiden tänkte jag att jag skulle satsa allt på karriären och skita i allt annat. Nu är jag totalt tvärtom.

Jag kanske ska skita i min examen i offentlig rätt och jobba i en bokhandel istället? Skulle inte det passa mig bra liksom? Jag har varit butiksansvarig förr (fast i klädbutik) och älskar böcker. Undrar just om det finns några jobb där längre... Vilka handlar egentligen i en bokhandel nuförtiden? Själv köper jag allt över nätet.

Eller så bygger jag på min första utbildning och blir översättare? Tolk? (Spanska - Svenska).

Helst vill jag ägna all tid åt skrivande och böcker, men just nu genererar det noll spänn i inkomst. Jävla skit att man måste ha pengar för att överleva och för att investera.

Never let me go?

...Typ så kände jag inför att slänga denna underbara tjocktv från 80-talet under flytten. Sällan har en bättre bildkvalitet skådats, och dessutom slapp jag hålla på att fippla med fjärrkontroll och en massa jobbiga uttag. Förvisso var den tjockare än vad den var stor, men vad sjutton - det var min farmors bror Holgers gamla tv som vi ärvde på...åttiotalet, och den har alltid hängt med sedan dess. Tills nu. Jag grinade nästan när jag tog avsked, men som en klok (och möjligtvis relativt okänslig) själ sa:

-Tror du att Holger kommer tillbaka bara för att du sparar hans tv eller?

Nä, just det. Varken farmor eller Holger kommer tillbaka. Time to move on, men det gjorde ont i hjärtat.

Venice i oredigerade bilder - del 2/2

Fönster, dörrar och andra detaljer är nästan alltid mest intressant i andra länder tycker jag. Här har ni några stycken.

Bye Bye Venice!

Jo men jag gör ju mitt bästa iallafall...

Jag är en sån som sorterar in i minsta detalj. Till och med använda häftklamrar lägger jag i en särskild burk på jobbet för att ta till metallåtervinningen, men vad fan gör man när det ser ut så här på återvinningsstationen? Det finns alltså fler som sorterar lika fint som jag, och det är nästan alltid överfullt, iallafall där jag nu inte längre bor och har packat, flyttat och slängt saker hela helgen. Äntligen är det klart och jag bor från och med idag alltså även officiellt i tjottahejti med Monki och har ingen egen lägenhet att smita till under ett år framöver.

Det kan tilläggas att det var så dammigt och smutsigt att jag fick en allergi-attack som resulterade i nysrekord, rinnande näsa och andningsproblem hela helgen and counting. Igår jobbat jag därför hemifrån. Säga vad man vill om mitt jobb, men "frihet under ansvar är underbart" ibland. Eller; alltid.

7 billion and counting...

Jag började störtgrina när jag såg den här filmsnutten igår. Vi är nu över sju miljarder människor. En av mina största rädslor någonsin är just ÖVERBEFOLKNING. Nästan så att jag tänker att jag inte får vara så egostiskt att skaffa barn, för då blir ju min unge precis en av de där fem människorna som tillkommer varje SEKUND världen över.

Ps. Under tiden du har läst det här inlägget har befolkningen ökat med trettio pers. Femtio som har fötts, tjugo som har dött. Förutsatt att du läste det här på tio sekunder, alltså...

Lönechocken.

Tydligen lönar det sig att jobba hårt. Jag fick en smärre chock när jag såg att septembers lön uppgick till över 34.000 papp (ja, innan skatt alltså). Jag stoppade in 15.000 på sparkontot direkt (vanligtvis sparar jag 7.000 i månaden, men så länge jag jobbar framöver kommer det snittas på 13.000 att spara ungefär). Bor man i Stockholm och vill bo i hus någon dag nån timme bort från stan är det liksom ett måste att spara en massa pengar, hur ska man annars ha råd med insats och sånt?

Det är nu snålheten träder fram. Säga upp mig och inte kunna spara? Se sparkontot sina månad för månad? Se den där insatsen smulas sönder och husdrömmen krossas? Jag vet varken ut eller in. Och jag tror inte att jag kommer få ett sådant här välbetalt jobb någonsin igen och konkurrensen är så jävla hård (var på intervju häromveckan och det var 200 sökande till den tjänsten, då mindre kvalificerad och lägre lön än nu).

Plånkan eller välmåendet?
Ibland lite för dumsnål linje där alltså.

Lägenhetsmarknaden i Sthlm.

Jag blev nyligen erbjuden "200 000 max 300 000 cash" för att sälja mitt HYRESkontrakt svart.

Det säger rätt mycket va?

Morgonäventyr.

Okej, klockan fem stod vi utanför garaget eftersom vi hade bestämt oss för att åka i ottan. Vanligtvis åker vi kommunalt, men pendeltåget är avstängt mot Bålsta till tisdag morgon, så vad gör man?

Ja, inte fan åker man bil tydligen heller eftersom dagens samhälle ska vara TOTALT digitaliserat och oberoende av MANUELLA grejer.

Hela digitala datorsystemet låg nere till garaget och ingen hade nyckel.

Inte ens jouren från Securitas som kom strax efter sex när vi hade blivit en skara på sex, sju pers som stod och huttrade i minus en grad och förbannade både kommun, samhälle och förening.

Joursnubben var iallafall grym, för han körde verkligen manuellt. Fram med borr, verktyg och diverse annat, och tillslut tillochmed kofoten som jag hade skämtat om i en hel timme.

Tillslut kom vi in, men då var det redan försent att åka till jobbet (åka efter sex tar liksom typ hundra år med bil) så vi gick hem igen och nu tänkte vi krypa ned i sängen och kolla på Bridesmaids och åka om några timmar istället.

Det kom kanske ganska lägligt egentligen, detta tillfälle för oss båda att SLACKA.