Fyra liter laxermedel.

Vaknade av att det brände som fan mellan benen av svampen eller vad sjutton det nu är. Jag är så trött på min jävla hormonrubbning och att allting kollapsar. Hur ska vi någonsin kunna få barn? Hur ska jag kunna bli frisk? Det känns så avlägset.

Den 19 januari ska jag göra biopsi. Koloskopi och gastroskopi. Efter det ska jag kontakta gyn, igen, men det gör så ont att bli undersökt att jag drar mig för det. Börjar nästan alltid grina av smärta.

Vet ni vad jag oroar mig mest över nu? Det där dygnet innan då jag inte får äta men ska dricka FYRA LITER LAXERMEDEL efter klockan 17. Jag har det lilla problemet att jag knappt kan dricka ett glas vatten i vanliga fall. Jag blir nästan aldrig törstig. Glömmer att dricka. Monki får påminna mig, och jag tar det där glaset vatten och märker tre timmar senare att jag bara tagit en klunk.

Detta ovanliga fenomen ligger i släkten, och de har inte kollat det på mig eftersom jag inte brukar reflektera över det, men när det kollade morbror och moster hittade de annorlunda blodkroppar som tydligen tar bort törst. Åkej. Min kropp är ett kapitel för sig, som ni nog har förstått. 

Så, fyra liter laxermedel, förstår ni hur mycket det är på en kväll? Hela veckan innan får jag inte äta skal, frön eller sånt heller.

Och så kommer jag bo på toan.

Håll tummen för att de hittar glutenintolerans som de inte såg på blodprover. Faktiskt.

Alternativen är bara så mycket värre.

Insomnia.

Var på julfest med jobbet.
Drack bara vatten.
Blev irriterad över tal om hur bra det går för företaget.
Somnade lite efter midnatt.
Vaknade strax efter tre.
Har legat vaken i tvåochenhalv timme.
Kan lika gärna åka till jobbet nu 5.30.
Väckte Monki som sa -visst, vi åker om en kvart.

Älskar mitt liv och jobbstress kombinerat med biverkningar av medicinen.
Jättemycket.

Snittsömn denna vecka: 4-5 h/ natt.

Nedräkning: Sex arbetsdagar.

...

Mens, såklart.

Visst är jag glad att den är regelbunden och jag hade inte räknat med underverk, men det är ändå trist.

Det är så lite som funkar med den här kroppen nu. Mensen är typ det enda. Min medicin ger hemska biverkningar, så jag vill inte ta den heller. Dead end.

Skriver inget mer om det här nu på ett tag, förutom att jag är jätteglad för alla tips.

Mens eller inte mens?

På lördag är det dag 28 av cykeln. Jag är ganska övertygad om att mensen kommer komma där som vanligt, precis lagom då vi ska på trettioårsfest. Jag kommer då ha ont både i mage och i själ.

Magen och ryggen har jag ändå ont i varje dag, lite som konstant mensvärk med  hugg då och då så att jag knappt kan stå. Har liksom vant mig vid att må som en gammal kärring.

"Du mår ungefär som jag", sa min mormor i telefon igår.

Skillnaden är ju bara att jag är 31 (om tre veckor) och hon 89.

Och nu gör jag det igen. Utgår ifrån något negativt. Fast för mig är det bara realistiskt. Oddsen för mig att bli gravid känns inte sådär jättestora. De brukar ju inte vara det om man är en gammal kärring.

Senaste nytt hos Svetlana.

Jag går alltid in med relativt fientlig inställning när jag träffar läkare. Med tanke på den bransch jag jobbar i är det rätt... dumt, men vadfan - Jag har liksom aldrig fått någon riktig hjälp och är så jävla trött på det.

Döm om min förvåning när Dr. Svetlana faktiskt tog mig på allvar imorse. Inte så att hon remitterade mig dit jag ville, det hade ju varit lite för mycket begärt trots att den specialisten på Akademiska vill träffa mig, men jag ska åtminstone få en grundlig utredning av magen inifrån om, förhoppningsvis, ett par veckor. Gluten, infektioner, bakterier, magsår, till och med tumör ska kollas upp, eftersom sånt här kan hämma D-vitaminupptaget. Jag har ont i magen i princip varje dag (mest på morgonen och sedan efter att jag har ätit), så mest troligt är kanske att det är något där som rubbar hormonerna.

Jag ser inte så värst jättemycket fram emot varesig gastro eller få en apparat uppstoppad i röven, men jag är ändå glad och kommer äta gluten i mängder och allt annat som vanligt tills dess. Om jag är glutenallergiker eller har något annat fel vill jag att det ska synas på tarmarna så mycket det bara går.

Till råga på allt har jag fått en svampinfektion (får det skitofta), så det här med nupping ligger på is. Känner att min kropp är rätt värdelös faktiskt. Jävla Tant Agda.

Men, äntligen kommer det kanske hända något. Håll tummen nu.

Ett långt Ps. om bakslaget.

Förtydligande (och jag vet att ni menar väl), men vad jag försökte säga var att solen inte har hjälpt mig. Medicinen har inte hjälpt mig.


Ingenting har hjälpt mig.

Om inte solande (jag har solat så mycket jag bara kunnat och inte använt en droppe solkräm. Till och med i oktober satt jag i bikini på balkongen och pressade varje ledig stund. Jag tackade nej till att träffa kompisar och allt annat så fort solen sken för att jag prioriterade min hälsa. Och för att jag inte orkade annat, förstås. Jag orkar ingenting).

Och läkarna, vad de gör? Ingenting. Jag har varit hos fem olika, och alla har slutat efter att jag har träffat dem, förutom en. Men henne bytte jag ifrån eftersom hon var värdelös. Min specialist skrev ut medicin och han har hjälp mig, men det är faktiskt på arbetstid. Inte för att jag någonsin har sagt var jag jobbar, men jag jobbar i...branschen, om man säger så. Inte vården, men industrin.

De har tagit mängder med prover. Jag har inte glutenallergi, är inte i klimakteriet, har inte fel på njurarna eller kalciumbrist. Vad jag har är enorm D-vitaminbrist och relativt lågt B12 (gråzon) och ingen vet hittills varför. Jag har även haft förhöjt homocystein, vilket "bara" är ett tecken på att andra saker är fel.

Min specialist har idag iallafall kontaktat en av landets främsta specialister som vill titta på mitt fall. Problemet är bara att jag måste få remissen genom vårdcentralen där jag har tid 28 nov, och sedan lär det väl dröja typ tre månader.

Jag kanske vaknar till liv i vår igen då?

En vinter till som den förra orkar jag inte med. Då sjukskriver jag mig och gräver ner mig. Jag orkar inte må illa, vara yr, trött, svag, tappa hår, grina, gå upp i vikt och ha ryggsmärtor varje dag (en annan sak om man har det och är gravid förstås. Det låter ju faktiskt rätt likt när jag tänker efter. Jag kanske redan är härdad?).

Eller vänta nu, sjukskriva mig? Jag skulle ju säga upp mig.

För om man tänker efter riktigt ordentligt är ju stress orsak till många rubbningar och brister i kroppen som alla helst vill förklara på andra sätt.

Mer om min D-vitaminbrist och allmänt behov av D-vitamin för alla? Klicka på etiketten "D-vitaminbrist".

Och tack för att ni finns och förstår.

Bakslag.

Efter en solig sommar och receptbelagd medicin tog jag uppföljningsprover på min D-vitaminbrist.

Idag fick jag provsvaren.

Min D-vitamin har minskat.

Från att jag hade stor brist ökade den till brist, och nu är den tillbaka på stor brist igen. Vad gör man när varken den naturliga medicinen (sol) eller receptbelagd hjälper? Gräver ned sig i ett  hål och drar täcket över huvvet?

Jag vill bara gråta och gå hem. Orkar inte med den här hormonrubbningen längre. Jag vill kunna få ett friskt barn, träna, slippa ha ont, slippa muskelförtvining, slippa vara yr och överkänslig.

Jag tar timeout ett tag nu.

Om ni inte hör från mig på ett tag är det därför.

Två små, likadana streck.

På ägglossnings-stickan alltså, och intresseklubben antecknar frenetiskt. Jag blev helt till mig, mest för att min mencykel faktiskt är ganska exakt som den ska vara, vilket är ett friskhetstecken.

När jag var som värst i min D-vitaminbrist och med cysta på ena äggstocken som hade skapat ett blåmärke var min mens helt kajko. Jag insåg inte förrän då hur lyckligt lottad jag faktiskt var, som trots enorma menssmärtor alltid brukade ha regelbunden mens och antagligen regelbunden ägglossning. It's back, baby!

Ikväll är det tända ljus och finmiddag som väntar innan lite rumlande i sänghalmen alltså*

*Tända ljus = lampor. Finmiddag = stekt torsk och potatis. Som vanligt. Vem fan orkar något annat med jobb som slukar nästan all tid?

Oasen.

Jo, den där lilla tillsynses obemärkta balkongen ni ser längst bort på fotot? Den är helt sjuk. Jag kan liksom sitta i bikini och svettas floder i oktober då det är runt 10 grader ute. På balkongen är det över 30 och jag får sol på hela överkroppen och maxar D-vitamin.

Inglasad balkong (som går att öppna) = världens bästa oas.

Högsommar i förorten.

Det är nästan 30 grader på balkongen (ja, i skuggan, var annars?) och det är fortfarande förmiddag. Jag har därmed placerat mig där ute i bikini med en bok och svetten rinner typ i floder eftersom himlen är blå och solen gassar. Jag har avbokat alla sociala aktiviteter och tänker sitta kvar här. Att det är september och SVERIGE känns helt sjukt.

Hälsan kommer alltid först, och jag solar ju faktiskt i medicinskt syfte. Aah...

Uppdatering i sjukdomsvärlden.

Så här såg några barn ut för länge sedan som hade D-vitaminbrist, dvs. Engelska Sjukan.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag fick diagnos av i princip obefintligt D-vitaminvärde i början av året efter åratal av utredning. Jag mådde då så dåligt att jag egentligen bara ville krypa under täcket och aldrig mer gå upp, men istället fortsatte jag att jobba heltid, träna flera gånger i veckan och hålla tillbaka tårarna så gott jag kunde. Tillslut gick både rygg och ben halvt sönder och min mens blev oregelbunden, och då gick det rent fysiskt inte längre. Kroppen sa ifrån på alla sätt och vis. Att det heter D-vitamin är förövrigt egentligen ganska fel, för det är ett hormon och jag hade (och har) alltså en enorm hormonrubbning som stör allting. Jag har träffat på andra med lågt D-vitamin, men ingen med mitt värde (14). Rekommenderat är 75-250. Under 30 är stor brist.

Jag fick medicin av en specialist och har hängt i solen så mycket jag kan och sist hade värdet ökat till 49. Igår hade jag uppdatering med endokrinologen igen som meddelade att det faktiskt kan ta flera år innan jag är helt tillbaka på banan igen med tanke på hur illa det var. Jag mår lite bättre nu på så sätt att jag inte går runt med en konstant bakiskänsla, men jag får ont av att träna (förutom promenader), klarar sällan av att ens övningsköra, tappar hår (har tappat mer än hälften), naglar går sönder, gråter för allt och får fortfarande lite utbrott även om de är färre.

Det kan ju tilläggas att det är lite, eller ganska mycket, på grund av detta som Monki vill avvakta med barn. Jag var så sjuk och håller just på att bli bättre, men i min värld är jag så himla mycket bättre och redo men han är avvaktande och, enligt mig, överdrivet försiktig. Det finns dock en risk att jag inte ens kan få barn eftersom barnlöshet ofta har samband med D-vitaminbrist, och risken för autism hos barn ökar även (det har gjorts studier som visar på 4-5 gånger högre risk). Eftersom det antagligen kommer vara svårare för mig än för genomsnittet vill jag inte vänta och slösa bort tid.

Ibland förtränger jag faktiskt den här sanningen och försöker köra på som om jag vore helt frisk, och när jag inte orkar eller kan börjar jag gråta och blir förbannad.

Det här gör jag när jag är ensam och aldrig annars.

Önskerubrik från Allt finns alltid.

När jag läste Stalins Kossor förra veckan så kände jag igen mig i en hel del känslor.  Jag kände alltså igen mig i huvudpersonens tankar kring mat. Oroväckande, och säkert ganska vanligt.

Jag får dåligt samvete av nästan allt jag äter, om jag inte precis har tränat innan eller ska träna efter. Och så får jag ryck och äter typ ingenting på hela dagen eller hetsäter fast jag har sagt till mig själv att jag inte får, med enda skillnad att jag inte spyr upp det. Oftast får jag sånna här hetsätnings-ryck när jag är ensam (aldrig annars) och bara om jag har ätit för lite så att jag är sjukt hungrig, så det bästa för mig är egentligen att vara med andra när det finns en massa onyttigheter i närheten.

Jag kan typ heller aldrig lämna något på tallriken (jag är uppfostrad med ät upp, tänk på svältande barn!) och har svårt att känna när min mage är nöjd, jag kan lätt äta tills jag känner att jag nästan spricker. Tack och lov rör jag på mig rätt mycket, och i perioder äter jag relativt normalt, men ändå. Jag tror att jag har en väldigt osund inställning till mat och folk brukar säga att jag har en snedvriden bild av mig själv. (Nu erkänner jag verkligen något som är rätt jobbigt, men eftersom bloggen är anonym är det ju just det den är till för). Snittet blir nog runt 2000 kalorier per dag, men de pendlar så himla mycket upp och ned och jag kan liksom oftast inte vara balanserad. Hur gör man? Jag är alldeles för mycket allt eller inget, kan inte göra saker med måtta.

Löpning är iallafall min favoritsport, för då kan jag dra på mig stora kläder och springa i skogen utan att bli bedömd av andra. Jag älskar känslan av att få märkbara resultat; eftersom jag inte ser dem på kroppen så ser jag dem åtminstone i hastighet eller avstånd. Förra sommaren hade jag min peak då jag sprang ungefär tre gånger i veckan och fler långpass inklusive 21 kilometer på under två timmar utan problem. Jag liksom flög fram och fattade det knappt själv. Jag sprang tre lopp och sedan pajjade min rygg och mitt ben och det var några månader senare de äntligen upptäckte min D-vitaminbrist som även påverkar muskler och skelett (och för min del tror jag att det även påverkar mitt ätande; den här konstanta hungern som fan aldrig mättas. Jag skulle kunna äta i princip JÄMT). Nu springer jag ungefär lika mycket, men min kropp orkar bara kortare pass, jag har inte ens varit i närheten av 15 - 20 kilometer. Jag har en daglig runda på 7-8 km (fast i förrgår gick jag 12km och sprang 5, så det pendlar ju).

Jag önskar att jag t.ex. hade Trillingnötens diciplin, men jag skulle aldrig kunna gå typ ett år utan att äta onyttigt. Mitt inre är ibland som ett monster som tar över allt förnuft och alla löften. Aldrig med måtta, alltid allt eller inget.

D-vitamin och cysta.

Mitt D-vitamin har ökat från 14 till 49, hurra! (referensvärde 100-150, så fortfarande lågt). I och med detta vill jag faktiskt påminna er alla om hur viktigt det är att vara i solen helst 30 min varje dag och åtminstone exponera armarna. Detta UTAN solcreme.


Jag känner mig fett lurad av solcremeshysterin och solar så mycket jag bara kan (försöker med måtta, hudcancer nej tack) för att INTE få osteoporos eller en mängd andra både dödliga och mindre dödliga sjukdomar.


Ps. Har en cysta på vänstra äggstocken som har satt sig på ett blodkärl och orsakat blåmärke och det är antagligen därför jag har fått oregelbunden mens och smärtor. Håll tummen för att den är ofarlig.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på...

Jag ska släppa det här med Island nu. Jag är faktiskt i Lund nu, och jag har aldrig  varit i Lund innan. Jag har varit i Malmö, Trelleborg, Helsingborg och sånt, men aldrig i Lund. Dessutom har jobbet betalat resan så det är ju svinbra.

Jag sitter i min syrras soffa just nu och hon sover siesta (oh  sweet student-life) och jag sitter som vanligt och funderar över min hälsa. Vi kom hem från Island runt midnatt söndag mot måndag, och måndag, tisdag och onsdag har jag varit hos diverse läkare. Och tagit diverse prover.

Sammanställning so far:

Läkare 1) "Det finns ingen hjälp att få"
Läkare 2) "Herregud, du måste få medicin! Här har du repect"
Läkare 3) "Den medicinen du får kan ge dig fel på hjärtat och lite annat, den kan vara farlig för dig. Du måste få annan hjälp än den du får".

Det här med läkarvärlden alltså - ÄLSKA.

Not.

Tanta Agda på riktigt.

Åh, jag blir så irriterad när kroppen hindrar mig från att göra vad jag vill. Ibland bara blir det så, och det finns inget jag kan göra.

Jag har förvisso tränat 4 gånger denna vecka (två gånger step, en gång innebandy och pushups, en gång 7km löpning + 60min promenad) samt gått promenader, men när jag skulle ut på ytterligare ett löp-pass ikväll så gick det bara inte rent fysiskt. Efter femton minuter gav jag upp och gick resten av vägen.

Jag har ont i mina ben, rygg, handleder och fotleder, och visst är det skönt att veta VARFÖR och att det kanske blir bättre om några månader, men ibland vill jag bara lägga mig ned och SKRIKA för att kroppen beter sig som en gammal, gammal tant och BEGRÄNSAR mig. Jag vill inte vara Tant Agda 85 på riktigt.

Jag måste boka in mig hos en ny läkare redan imorgon och gå och kolla upp min benmassa mellan Island och Kalifornien-resan. Tills dess kan jag bara fortsätta att käka medicin och d-vitamin och träna när kroppen tillåter.

Mitt hälsotillstånd - Recap på Linneas önskan.

Here it goes (hoppas över't redan nu om du uttråkas, men det behöver nog inte skrivas såklart).

Jag började må konstigt och relativt konstant dåligt ungefär 2005. Tappade minst hälften av mitt hår, var yr och mådde illa, kände mig typ som bakis var och varannan morgon och började grina för allt. Jag har alltid varit ovig och sjukt stel, men ofta haltade jag på mornarna och ibland gick det inte över på hela dagar. Jag fick ont i leder och skelett. Jag tränade trots detta regelbundet, men ju mer jag tränade, ju mer fettmängd och mindre muskler fick jag. Ingen fattade detta, och jag gick sedan till läkare och kollade upp sköldkörtel och lite allt möjligt, men de hittade inga fel nånstans. Allt fortsatte lite fram och tillbaka.

I somras fick jag asont i ryggen som spred sig till benet, värst blev det när jag sprang mycket (efter 2.1 mil kunde jag typ inte gå på två veckor på grund av smärta i skelett). Jag var hos ryggspecialist som inte konstaterade ett jävla skit, och sjukgymnastens program gjorde saken värre och jag började intala mig själv att jag helt enkelt var född så här, inget att göra åt saken. Mensen kom tätare och blev helt oregelbunden.

I vintras blev allt tusen gånger värre. Jag hade så ont i ryggen att jag grät, var yr och illamående värre än vanligt och en gammal vän fick en chock över hur "sjuk" jag såg ut; blek, skakis, ledsenögon. Jag hade då börjat kolla upp massa värden igen på inrådan av en specialist som jag känner, och först hade jag förhöjt homocystein (vilket jag själv inte hade nån aning om vad det var, men det brukar vara förhöjt t.ex. vid B12-brist). Mitt B12-värde var dock precis i gråzonen så ingen gjorde något åt den saken.

Utredningen fortsatte halvhjärtat från vårdens sida, och dumläkaren sa rent ut att det var stress och "vi kommer inte att hitta något, men jag tar fler prover för att du ska bli lugn". Sedan slängde hon ur sig det där när provsvar typ 25 kom, att jag hade D-vitaminvärde på 14 vilket är i princip noll, referensvärde är gärna minst 100 och under 30 är absolut brist (vilket man vanligtvis bara har om man är gammal, benskör, är glutenallergiker, genomgått klimakteriet eller aldrig har sett solen i hela sitt liv, typ går klädd i burka. Inget av detta gäller mig och det var därför detta inte ens kollades upp förrän nu).

Plötsligt föll allting på plats. Symtom på D-vitaminbrist: b.la. känslighet, depression, illamående, yrsel, tappa hår, naglar som går sönder, ont i leder och skelett och på lång sikt benskörhet, muskelförtvining, tandlossning och i värsta fall olika typer av cancer och andra sjukdomar.

Jag hade alltså antagligen gått omkring med detta hur länge som helst efter mitt boende i Karibien och Spanien. Äntligen fick jag svar på varför träningen inte gav resultat, allt det onda, mitt mående. Specialisten skrev ut medicin för benskörhet i förebyggande syfte eftersom värdet var så lågt och så kör jag extra komplement med D-vitamin.

D-vitamin ska INTE underskattas, det är grunden till det mest fundamentala vi har i vår kropp, någonstanns läste jag 2000 olika områden.  D-vitamin finns i t.ex. fet fisk, mjölkprodukter, kikärtor, äggula osv men frigörs  då vi är i solen (sol är ju som bekant en bristvara i Sverige, men det behövs inte så fasligt mycket ljus för att vitaminerna ska frigöras).

Foto 2005, lugnet före stormen (man ser tydligt skillnaden på håret, resten märks mest inuti, en kollega sa dock att jag såg ut som en pudel på detta foto och visst, var ju inte fixad utan satt och pluggade hos morsan, men ändå, ni fattar poängen):

2009, en av mina bra hårdagar, mer än hälften borta, om det går att se på det lilla fotot

Om 3-4 månader ska jag se resultat, om det hjälper, annars vet jag inte vad jag gör. Håll tummen för mig!

Mensen, hur jag älskar dig!

Alltså hörrni, sen jag började min medicin mot benskörhet för ungefär två veckor sedan har jag för första gången på länge återgått till en menscykel på 28 dagar! Hallelujah-moment! I feel like a woman again! Osv osv.

De senaste månaderna (året?) har mensen liksom kommit som den själv behagat, ofta med runt tre veckors mellanrum närsomhelst på dygnet, vilken dag som helst. (Gärna mitt på nått viktigt möte). Innan oregelbundenheten hade jag alltid mens var 28:e dag, lördagsförmiddagar mellan klockan 9-10, nästan läskigt.

När min kropp började svika mig ordentligt i somras var liksom oregelbunden mens pricken över i:et, som ett sista bevis på att något verkligen inte stod rätt till, att kroppen verkligen skrek efter att bli fixad på alla sätt och vis. (Jag ska skriva en re-cap på detta efter det här, eftersom Linnea i Alabama har önskat det. De som uttråkas av sjukdomar kan ju skippa hela det inlägget).

Det kan ju vara en slump denna gång med mensen, men det känns som att jag är på rätt väg. JAG SKA BLI FRISK!

Från hopplös till hoppfull, Im getting there.

Flå't att det här mest blir en sjukdomsblogg, men jag är så GLAD över min medicin, jag hyser så stora förhoppningar om ett HELT NYTT LIV! Och jag som liksom trodde att det var såhär det var, livet över trettio, att hur mycket jag än tränar så får jag bara mindre muskler och mer fett (något INGEN har fattat när jag har sagt det innan!), ondare i skelettet och blir tröttare, tappar mer hår, grinar för ALLT, mår illa och är yr. JAG KOMMER FÅ MITT LIV TILLBAKA, FATTAR NI GREJJEN?! Jag har mått såhär i princip sen jag flyttade hem från Karibien igen, och det är liksom alldeles för många år sedan nu (2003). Apotekaren igår fick mig nästan att börja grina igår när hon sa "men, du är ju så UNG" och drog efter andan när jag sa mitt i princip obefintliga D-vitaminvärde och hämtade ut receptet.

Håll tummarna nu där ute för att medicinen hjälper. I will know om ungefär fyra månader.

SKITLÄKARE!

På mitt jobb jobbar det en expert på benskörhet. Jag pratade med honom precis om min D-vitaminbrist, eftersom det var han som från första början sa åt mig att gå till en läkare för att jag verkade dålig.
-Har du UNDER 30?! frågade han
-JAG HAR 14! svarade jag ynkligt.
DET är brist det.

Och så sa han att jag måste få medicin på recept, och min jävla läkare gav mig ju ingenting för att hon är en IDIOT. Så, vips har jag nu ett recept eftersom man inte alls kan säga bara var ute i solen. Jävla SKITLÄKARE. Nu fick jag lite motivation att jobba här igen, faktiskt.

Äntligen Diagnos!

Kommer in till Dr. Dorota med lite lätt hjärtklappning och hög puls och hon ba:
-Jaha, och vad kan jag hjälpa dig med då?
-Öhh.. det var du som ringde mig häromdagen och bad mig komma hit så snart som möjligt för att diskutera provsvar..?
-??
-Alltså. Du. Ringde. Mig.
-Jaha, när var du här sist? Februari? Mars?
*Suckar inombords*

Efter lite klickande på datorn och  printande av papper öppnar hon iallafall munnen för att säga nått vettigt:
-Du har fått normalt homocysteinvärde.
(Hurra!)
-Men som du ser har du väldigt stor D-vitaminbrist.

D-vitaminbrist! Snacka om att andas ut. Symtom på det? Trötthet, illamående, lättirriterad, yrsel, mer pms, överkänslighet (och på sikt Osteopopros, Cancer, Depression - mindre skoj).

MEN TJENA, är det alltså D-VITAMIN som är svar på det mesta på mitt mående? Det hade jag aldrig trott. Inte Dr. Dorota heller tydligen, för hon sa sist att hon nästan säkert inte skulle hitta nått, att det nog var All In My Head.

HAH!

Referensvärden:
75-150 är bra, vad man ska ha
74-25 är otillräckligt
Under 25 är brist.

Jag har 14.

Dax att flytta till varmare breddgrader (igen) då med mer sol eftersom min kropp tydligen lider här och inte kan producera sitt kära vitamin, fast först ska jag till Centrumet och kirra en herrans massa tillskott på Apoteket.

Ps. Sprang 5.0km enligt GPS (och har gått 7) på 30:15. Ser fram emot bättre tider längre fram på säsongen, och speciellt efter lite mer D-vitamin. Kommer skylla allt på D-vitaminen från och med nu om jag känner mig själv rätt.