Hungerspelen.

Jag läste just ut första delen, det vill säga Hungerspelen, och yes! Äntligen en bok jag förlorade mig själv i. Det var ett tag sedan sist. Nu ska jag bara läsa del två (Fatta eld) och tre (Revolt) och se om jag gillar dem lika mycket.


Har du inte läst Hungerspelen än är det verkligen ett hett tips.

Om att äta rätt för sin blodgrupp.

Jag fick nyligen veta att jag har blodgrupp A positiv, och genast gick jag till bokhyllan och drog ut boken som handlar om Blodgruppsdieten.

Det första som står för A är: Bli vegetarian och kör lugn träning.
Ingen annan blodgrupp står det så på.
Det var väl det jag  visste!

Och jag som blev vegetarian i skolan när jag var tie bast för att jag hade sån känslig mage mot kött. Nu äter jag fisk och fågel och det funkar, men helst vill jag inte äta det heller. Och som gravid är det ett under om jag lyckas peta i mig en centimeter fisk, helst vill jag leva helvegetariskt. För att jag mår bra av det och har gjort så länge jag kan minnas.

Men liksom; A är den vanligaste blodgruppen i Sverige, och ändå äter svenskar så  mycket kött. Whats up with that? Ingen som tar Blodgruppsdieten på allvar antar jag?



Snabbinfo till er andra:

Blodgrupp O
-Ät kött
-Undvik vete och de flesta andra sädeslag
-Träna regelbundet med fysiskt krävande aktiviteter
-Fel kost: risk för inflammatoriska sjukdomar och magsår ökar

Blodgrupp B
-Varierad kost
-Den enda som tål mjölkprodukter
-Måttlig fysisk träning
-Fel kost: risk för virussjukdomar som angriper nervsystemet ökar

Blodgrupp AB
-Flest fördelar och nackdelar från A & B
-Koncentrationsövningar, yoga och måttlig fysisk aktivitet
-Kraftigaste immunförsvaret av alla

En dålig bok.

Inte nog med att Den perfekte mannen av Sheila O´Flanagan var tjock som en tegelsten, den här chic-litt boken var dessutom den värsta av alla klyshor. Och till råga på allt kryllade den av korrfel. Jag tror jag hittade minst 30 stycken och detta på en förlagsutgiven bok av en bästsäljar-författare...! Pinsamt.

Läs den inte, det är allt jag har att säga.

Photo a day 9: What I read.

Jag läser generellt väldigt mycket böcker och är övertygad om att det har mycket att göra med det land jag bor i; Sverige, där böcker både är lättillgängliga och billiga. Ibland kan man ju få tag på nya pockets för en tjuga. I hur många länder kan man det?

Ja, inte i Argentina till exempel. Jag var där 10 veckor 2007 och minns hur dyrt det var. Jag tror en bok kostade minst en hundring, och märk väl att argentinarna inte har världens fetaste plånböcker direkt. Vi träffade en chilensk kille när vi var där, och han brukade alltid köpa på sig ett lager i Buenos Aires eftersom böcker var ännu dyrare i Chile.

I Bolivia 2004-2005 köpte jag några piratkopierade böcker, men knappt de har folket råd med. En bok kan kosta runt en dagslön. Vem sjutton prioriterar böcker då, när man kan få fyra middagar på restaurang istället för en piratkopierad bok med sned text?

Förra året läste jag ut 100 böcker, vilket är mitt rekord. Jag kan ärligt säga att jag aldrig kommer göra om det. I år är jag uppe i 6 utlästa, men jag påbörjar många och lägger dem sedan åt sidan. En påbörjad är till exempel Jakten på den perfekta puben av Kristina Svensson som jag gillar, men jag kan inte läsa om öl när jag mår illa. Det går bara inte. En annan är Naked Lunch med William Burroughs som jag köpte på City Light Bookstore i somras, som innehåller för mycket knark och allmän dekadens. Så just nu försöker jag mig på The Handmaids Tale av Margaret Atwood som jag varvar med Mian Lodalens Dårens Dotter. Det dumma är bara att jag har minimal läslust när jag mår såhär. Jag vill helst bara sova.

Den här bagen skickade släktingar från USA härom vintern. I like.

3096 dagar.

Det går inte att inte bli berörd av den här boken. Fullständigt omöjligt.

Boken, en sann berättelse, handlar om österrikiska Natascha Kampusch som vid 10 års ålder blir kidnappad och hålld som fånge under mer än åtta år. Hon blir grovt misshandlad både psykiskt och fysiskt, så till den milda grad att hon knappt klarar av att fly när hon får chansen. Gärningsmannen blir Nataschas enda värld, den enda "familj" hon har.

Berättelsen är viktig bland annat för att folk ska förstå varför hon kände sig ledsen när hon väl lyckades fly och gärningsmannen tog livet av sig. Den kan också delvis förklara varför kvinnor som blir slagna av sina män stannar kvar, eller hur barn som blir behandlade illa ändå älskar sina föräldrar.

Natascha skriver utan att få sig själv att framstå som ett offer trots att hon är det. Hon skriver precis som hon upplevde det och med stort behåll om sin integritet. Hon väljer till exempel att inte nämna det sexuella utnyttjandet och hon skriver för att äntligen bli fri och gå vidare.

3096 dagar. Tänk er själva att hela barndomen tillbringas i ett minimalt källarförråd utan ordentlig luft och utan solljus. Efter ett par år får hon komma ut ibland, men är så knäckt, misshandlad och utsvulten att hon knappt har engergi. Det är plågsamt att läsa och svårt att föreställa sig hur hon verkligen överlevde.

Det här är en bok som måste läsas. Den kom ut på svenska som pocket nu i år och finns att beställa hos alla återförsäljare.

Och ja, det är författaren själv som pryder omslaget.

The final testament of the holy bible.

Innan den här bloggen utvecklas till en gravidblogg byter jag ämne:

Efter mina hundra utlästa böcker förra året har jag bestämt mig för att läsa mindre. Och jag har hittills redan hållit det; bara en utläst hittills i år; James Freys The final testament of the holy bible.

Och vilken start på bokåret sen! Jag älskar James Frey. Tusen små bitar, Min vän Leonard, Bright Shiny Morning och nu den här som var grymt bra. Det finns verkligen ingen författare som Frey.

För er som inte vill läsa på engelska kommer den här ut som Sista Testamentet i år. Ha den under bevakning på Adlibris vetja.

En av mina favoritfilmer någonsin:

Bicentennial man från år 2000. Vi såg den igen på nyårsdagen och maaan did I cry. Den är så jävla fin.

SE DEN!

Det där som nästan kväver dig.

För att inte gilla novellsamlingar har jag läst ovanligt många i år. T.ex. Invasion Jonas Hassen Khemiri (väldigt bra!), Nära hem av Alice Munro (väldigt bra!) och Smaken av Muriel Barbery (väldigt dålig!). Jag  börjar därmed misstänka att jag kanske visst gillar dem ändå...

Och så kom bok nummer 99 i år - Novellsamlingen Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie. Hade inte särskilt höga förväntningar, men det här är antagligen världens bästa novellsamling. Jag gillade hennes roman En halv gul sol väldigt mycket, och Lila Hibiskus var också bra, men att jag skulle gilla hennes novellsamling bäst av alla kom som en chock.

Ni bara måste läsa den om ni inte redan har gjort det. Helt klart en femma av fem möjliga.

...Och så den allra sämsta:

Tänk er ett däck som åker runt och mördar.


Då har ni världens sämsta Rubber. Så dålig att den inte ens är rolig.

De två bästa filmerna på sistone:

Favorit i repris; Nyckeln till Frihet (The Shawshank Redemption). Fan vad bra den är alltså. Grym.





Japanska Avskedet (Departures). Underbar. Jag förstår att den fick pris för bästa utländska film 2009.




SE DEM om du inte redan gjort det.

Julen i bilder:

Om jag hade befunnit mig i närheten av San Diego hade Cinderalleys Julafton varit precis i min smak. Eftersom jag tyvärr befann mig långt ifrån Kalifornien stoppade jag in Grinchen i en liten låda och klistrade på ett smajl.

 Jul-lunch hos Monkis bror  var först ut på agendan. Han hade lagat mat i typ en vecka. Tydligen skulle julskinkan vara i ugnen typ tolv timmar... Kan tilläggas att julskinka fick mig att bli veg för mer än tjugo år sedan. Nu äter jag förvisso fågel ibland igen, men ändå. Griskött är det sista jag skulle äta. I accept it men fattar ärligt talat inte hur ni rent fysiskt kan tugga och svälja.

Jag hade bakat julmuffins med saffran, kanel, choklad och blåbär - vilket låter skitsmarrigt, I know, men de smakade italiensk bitterhet vilket inte är särskilt gott. Ingen hit.

Värdinnans pepparkakor.

Brorsbarnets kiddo fick 99 % av julklapparna. Som sig bör.

Stämningen var så julig att jag nästan mådde illa.

Efter lunchen knatade jag över till mormor och möttes av en solnedgång som hette duga. Hela julen var grön och det är värsta vårkänslorna ute. Tio grader klockan 06:30 idag liksom..?

 Min julmiddag. Vegopaj som jag hade gjort, sallad, lite lax och västerbottenost. Åt inte ens efterrätt och antar att jag är en av de få som snarare går ner i vikt på jul om något. Det finns så lite mat jag gillar eller tål.

På juldagen var det traditionell kalkon-middag hos morsan. Alltid med hemmagjord rödvinssås (och vatten i vinglaset! Drinking and trying to get pregnant = bad combination). Äter alltid kalkon den 25:e. Och brysselkål, fan vad gott! Visste ni att det innehåller enorma mängder folsyra dessutom? Win-win.

~

Ja, det var allt for now. Ska njuta av att vara ledig till den andra januari och att vi ska till Kenya första februari. Och så måste jag läsa! Har enkommafem böcker kvar för att nå upp till 100 utlästa i år.

Mycket att stå i, med andra ord.

Desirée Fredlund.

När jag just hade hittat Desirées blogg köpte jag hennes Refuserad som är utgiven på DuoDito. Jag hade på känn att den skulle komma in handy... And it did! Jag läste ut halva i somras och resten igår. Den är en perfekt handbok för alla oss som blir refuserade och har författardrömmar.

Men först läste jag ut My, Desirées bok som har blivit refuserad ett flertal gånger och även är grunden till just Refuserad, som ju blev utgiven (ödets ironi, inte sant?). My damp lägligt ned hos mig på min födelsedag och imponerade direkt med sitt snygga och proffsiga omslag (Samma imponerande känsla fick jag när Nära Dig av Joanna damp ned en kort tid innan). Jag kunde inte hålla mig och började läsa direkt. Och läste ut den på ett par dagar.

Första kapitlet hörni, OMG! Jag blev nästan förbannad när jag läste det och tänkte att förlagen måste vara dumma i huvvet som inte gett ut den här boken. Blev sjukt gripen på en gång av den härligt galna My som helt går sin egen väg. Författaren Hanna Lans beskriver henne som en vuxen Kitty, och jag håller verkligen med. My åtar sig uppdrag som folk inte går till polisen med, och hon trollbinder polisen Martin och tar hand om hans hund Dunder som fick mig att skratta många gånger. Vi får nämligen ta del även av Dunders tankar och känslor.

Extra intressant med My är hennes närhet till naturen. Hon lagar mat och dryck på örter hon plockar ute och filosoferar över litteratur och dagens samhälle. My är en sån där tjej som många vill vara men inte är. Vacker som en dag, skiter i andra, och lever nära naturen. Det enda som fick mig lite tveksam var hennes pole-dansande. Eftersom jag har testat på det och har vänner som tränar detta vet jag att Mys akrobatik är rätt omöjlig utan träning, men boken är ju en saga och jag nästan benskör, så jag är nog egentligen bara avundsjuk på den fullkomliga My.

Jag vill läsa mer om hennes maträtter, uppdrag och övervakare Jeanette. Och om novellen hon får in till sin tävling, såklart. 

Som tur är var det här bara bok numero uno. Fler att vänta...

Spana in posten!

Först fick jag världens finaste julkort av författaren Maria Engelwinge (som har skrivit En Shot till tack som jag älskar), och idag hämtade jag ut den exklusiva förstautgåvan av My skriven av Desirée Fredlund, som jag ska börja läsa redan idag. Can't wait! I paketet låg överraskande nog även novellsamlingen Vildsint, som jag alltså måste ha vunnit eftersom jag var med och tävlade om den i Desirées blogg.

Maaan, jag känner flytet sedan igår och vill njuta av det lite, lite till. Jag känner för en gångs skull att jag förtjänar det när jag nu sitter i soffan med normal nackspärr som plötsligt känns som en gudagåva. Åkommorna blir verkligen relativa. Att jag inte kan vrida huvudet åt vänster och  bara lite åt höger innebär att jag känner mig frisk jämfört med förut.

Och snart är det jul!

Den här grinchen tänker faktiskt också fira, trots allt.

Under the duvet - ofrivilligt.

Åkej, semesterns officiella första dag tillbringas ofrivilligt i sängen. Visst att det kan vara skönt och allt det där, men inte när man (jag) inte kan röra sig (mig) utan krampaktiga smärtor som skär in som knivar i nacken.

Inte heller när semesterns andra dag imorn kommer vara likadan. Dessutom är det min födelsedag. Tur att det var trettio jämnt förra året iallafall, hade känts lite B att behöva ställa in en fest.

Eller tredje dagen, då jag skulle ha firat min födelsedag i stan med sju vänner som alla tackat ja, och dessutom fikat med Nadja som är i stan. Kanske hinner jag bli frisk tills dess, men det känns förjävla tveksamt alltså. Bara att sätta sig på en stol är ett helt projekt - för att inte tala om att resa sig från den.

Igår tvingade jag mig iallafall till mormor en stund. Jag grät bara några få gånger av smärta i bilen. Men det var det värt. Jag fick leka med finaste kusinbarnet, träffa en nyföding levererad från San Francisco, se in i mormors bruna ögon och äta pajer och tårta eftersom lillbrorsan fyllde år. Jag har nästan aldrig gjort paj innan, men jag hörde rykten om att min var godast (se bild).

Idag ser det ut så här utanför balkongen. Jag lyckades knäppa ett kort lagom tills nästa krampattack kom.

Tur att jag har bok-tävlingen med mig själv (att läsa 100 innan året är slut - har läst 94 so far), det håller mig iallafall sysselsatt. Och att vi har TV i garderoben i sovrummet.

Besvikelsebok.

Kanske för att jag hade sett fram emot den så mycket, kanske för att den helt enkelt inte alls är min stil, men jag gillade inte Timmarna. Jag tyckte att den var rätt intetsägande och handlade om...ingenting? Fint språk, jo, men handlingen? Nä.

Saga Allerlöv.

Sedan jag skrev inlägget i eftermiddags har jag tänkt på Saga. Det känns som att hon finns där ute på riktigt någonstans och att hon skulle bli ledsen om hon läste att jag blev irriterad på henne. Kanske blir jag irriterad för att jag känner igen mig, men också för att hon är så duktig och löser sina problem. Det inspirerar mig samtidigt som det irriterar mig. Och Johan, han gör en taskig grej som jag inte skulle kunna förlåta så lätt som Saga gör, och därför tycker jag inte om honom. Jag tror inte ni kommer tycka så värst mycket om karaktärerna i min bok heller. Och jag avskyr mannen i Hanna Lans bok "Som någon annan bäddar". Kvinnan blir jag också irriterad på. Men det är nog lite meningen. Vi skriver om problem och jobbiga händelser, och karaktärer irriterar läsare. En karaktär jag hatar är mannen i Lolita, men jag älskar boken. Den hör till mina favoriter.

Vad jag vill ha sagt med är att det nog är en komplimang att jag stör mig på Saga. Då har hon en personlighet och starka drag som griper tag. Hade hon inte haft det, som karaktären enligt mig inte har i t.ex. Kadefors "borta bäst", då blir allting bara grått och jag kan inte ha en åsikt.

Boken passar kanske bäst om man har barn, och det har inte jag. Kanske hade jag förstått Johan bättre om jag haft det. Saga har iallafall inspirerat mig idag till att det dels är okej att börja om från början när man är över trettio, och dels till att det går att förlåta saker man aldrig trodde att man skulle kunna förlåta. Ingenting är så perfekt eller svartvitt som man först kanske tror.

Godnatt Saga.

Nära Dig - Joanna Björkqvist.

En av de böcker jag sett fram emot allra mest det här året är Joanna Björkqvists egenutgivna debut Nära Dig, en roman där vi får följa Saga under hennes första år som mamma. Egentligen hade hon velat ha sin mamma bredvid sig, men det går inte eftersom hon dog i en bilolycka när Saga var 15 år. Däremot får den nyblivna mamman tre dagböcker från sin moster som visar sig innehålla anteckningar från Sagas mamma under Sagas första år i livet. Allt eftersom tiden går inser hon att hennes mamma kanske inte är borta för alltid, utan att hon är nära henne på ett sätt som inte ens döden kan ta ifrån dem.

Författaren Hanna Lans (som har skrivit Som någon annan bäddar som jag gillade asmycket) har också precis läst ut boken och skrev häromdagen att det var hög igenkänningsfaktor för nyblivna föräldrar. Nu har ju jag tyvärr inga barn, men jag kände igen mig i alla Sagas rädslor ändå. Precis sådär är jag med. Jag är överdrivet (enligt andra) rädd för katastrofer och tror att alla ska dö ifrån mig. När Saga är rädd för att hennes barn ska dö i plötslig spädbarnsdöd eller att andra hemskheter ska hända kände jag bara att det både var självklara och befogade rädslor. Vad jag däremot inte helt förstod var hennes sambo Johans sätt att hantera det. Med detta sagt håller jag med Hanna Lans om att det skulle vara en bra bok att läsa även för den här typen av pappor. (Han som ska bli pappa till mina barn är dock faktiskt ännu mer rädd än jag, hur nu det ens kan vara möjligt).

Boken tog ungefär två år för journalisten Joanna att få ut, och det är en imponerande tid ska ni veta. Speciellt eftersom hon har gett ut den själv. Dessutom har det hittills gått riktigt bra - hon har setts både i tidningar och på signeringar och sålt in sig i bokaffärer och hos näthandlare. Hon är en förebild för alla egenutgivare på alla sätt och vis och jag är superglad över att få lära känna henne via nätet (och snart IRL väl?!).

Jag läste Nära Dig under ungefär en veckas tid (den har mycket och liten text, så den tog sin lilla tid) och kände att den nästan var som två böcker. Från ungefär sida tvåhundra började jag gillade den mycket mer. Och slutet ännu mer. Den sista anteckningen från Sagas mamma berörde mig och satte helt klart titeln på hela boken. Nära Dig är klockren. Den hade inte kunnat ha en bättre titel faktiskt. Så enkel, så rätt. Underbar. Budskapet på slutet berörde mig också väldigt mycket (men jag kan ju inte skriva det... Ni får läsa själva).

Vad som däremot var lite synd var alla de korrfel som fanns genomgående i boken, men jag vet att man blir totalt blind för sin text. Jag är blind för min och är väldigt rädd för att den ska krylla av fel när den väl kommer ut kvartal ett 2012. Tyvärr gör det dock att jag stör mig lite på texten i sin helhet. Det är så synd, och också ganska vanligt hos egenutgivare eftersom vi inte har ett förlag bakom oss som jobbar dygnet runt med texten. Jag anser därmed att korrläsandet är en stor och viktig del för alla egenutgivna böckers trovärdighet.

Sagas personlighet störde mig också en del. Hon är bara trettio år men känns mycket äldre än så. Hon har allting fixat för sig och är både perfektionist, kontrollfreak och städfanatiker. Ibland ville jag  bara ruska om henne och skrika GO CRAZY! Spill lite av det rykande heta kaffet på golvet och gör inte så förbannat perfekta bullar hela tiden! Det var rykande heta bullar och rykande hett kaffe väldigt ofta i boken. Själv bränner jag mig, tappar saltkar i maten och snubblar överallt. Detta utan att ha ett barn som fångar min uppmärksamhet. Hur klarar hon av att vara så perfekt hela tiden? Bitvis kändes det inte så verkligt, men det kanske bara är jag som vill tro det eftersom jag själv är så långt ifrån perfekt. Plötsligt kände jag mig på riktigt som Oduktiga Tjejen. Sedan kom det tack och lov fram att Saga inte visste vad hon ville göra med sin framtid och förlikade sig med att allt inte kan vara figured out jämt. Det gillade jag. Då kunde jag äntligen pusta ut.

Relationen till hennes sambo var jag inte särskilt förtjust i heller. Jag fick ingen riktig känsla mellan dem, och det har inget med bristen på sex att göra. Jag kände inte deras kärlek och undrade stundtals varför de höll ihop. Kanske är det just här man behöver vara mamma själv för att förstå.

Sammantaget är det en trevlig bok för mammor (eller allmänt rädda personer som jag, som har gått igenom personliga katastrofer och tror att faran lurar överallt) och jag kan bara gratulera Joanna för att det går så bra som det gör. Hon förtjänar all uppmärksamhet!

Joanna på sin nya soffa

                                   

Godnattsaga.

Eftersom vi inte har några kids att läsa godnattsagor för så har jag nu börjat läsa Google-koden istället. Det roligaste är ju (som skrivit tdigare på bloggen) att vi var på Google i Mountain View (Silicone Valley) i somras och låtsades jobba där. Vi var liksom tvungna eftersom vi höll på att svälta ihjäl. 

Och inte nog med det, vi gick tillbaka och bad om efterrätt to go. Vi kunde ju ha kört med deras egen slogan Don't be evil! om de blivit sura.

Jag smet iallafall in på tjejtoan samt snodde en kaffe, och där möttes jag av diverse alternativ för ass-cleaning. Förutom gratis bindor, tamponger ochsåvidare förstås.

Vi tjuvcyklade på deras Google-cyklar och gick till Android på andra sidan gatan också.

 Gatan heter förövrigt Google-street. Mycket långsökt!

När solen gick ned var det rätt lugnt och stilla, även fast det var många som fortfarande jobbade. Jag har nu lärt mig i Google-koden att de har fria arbetstider och lyx-bussar med trådlöst internet hämtar upp dem och skjutsar hem dem fram till 22.30 på kvällen.

Jag jobbar också på ett amerikanskt företag och det känns som Googles arbetsmiljö påminner väldigt mycket om min. NOT.

Förlags-refuseringars att vara eller icke vara.

Det pågår diskussioner om förlags resuseringar av så kallade spontanmanus (det vill säga obeställda manus som gemene man kan skicka in). De flesta verkar tycka att de borde ge mer än bara standardsvar i stil med "tyvärr passar inte ditt manus i vår utgivning", men jag hör till den lilla (obefintliga?) skaran som inte alls tycker att de borde utveckla sina refuseringar. Eller jo, såklart jag skulle vilja, i en perfekt värld, men det funkar liksom inte. 

Jag jämställer det med en arbetsansökan. Räknar vi med personliga svar på dem, utöver att jobbet gick till en annan sökande som passade bättre? Räknar vi med att få veta vad som var fel med just vår ansökan? Nej, för det finns inga resurser till det. För det första för att de som jobbar med att hitta rätt lägger sina resurser på just det som är rätt, och för det andra för att ett mer personligt svar skulle innebära att de måste läsa igenom allt för att kunna ha en åsikt. Jag är övertygad om att bara en bråkdel av alla arbetsansökningar läses av rekryterare, och samma sak med spontanmanus.

Ofta läser de kanske fem sidor av ett manus och bestämmer sig redan där. Hur ska de kunna yttra sig mer än att manuset inte passar? Denna formulering är antagligen noga uttänkt eftersom de inte kan yttra sig mer ingående än så. Det är heller inte deras jobb. Vissa förlag får in runt 2000 obeställda manus per år, och vi vet ju alla att det tar timtal, kanske dagar, att läsa igenom ett manus.

Jag har blivit refuserad av alla förlag jag har skickat in till. De som svarade snabbast, de små förlagen, gav mer personliga kommentarer, medan jag aldrig skulle räkna med det från t.ex. Bonnier. Precis som jag inte räknar med ingående svar när jag får ett nej-tack från ett jobb jag sökt tillsammans med flera hundra andra. När jag söker jobb blir jag glad om de ens svarar med ett nej. Vad är skillnaden?

Förlagen vore inget utan våra manus - sant, men inget arbete vore något utan arbetstagare. Så som samhället ser ut nu läggs alla resurser och alla pengar på det som redan är bra, inte på att hjälpa de som inte passar. För den som vill ha den hjälpen finns professionella lektörer och korrekturläsare, skrivarkurser och annat.

Att bli refuserad betyder inte att manuset är sämre, det betyder "bara" att det inte passar förlaget. Det som passar idag är absolut inte nödvändigtvis av högre kvalitet än refuserat material, så vad ska de säga? 

Våra manus behöver inte vara sämre. Idag är det säkraste kortet att ge ut en bok via förslag att vara kändis, inte att bli kändis för att man ger ut en bok.

Egenutgivningen växer och växer. Med all rätt.

A little bit of heaven.

Jag minns inte när jag grät så mycket till en film senast som till den här igår. Kunde inte sluta. Dessutom har jag älskar Gabriel García Bernal sedan jag såg honom på bio i Karibien i filmen Amores Perros år 2000.

Se den! Typ. Eller kanske inte.