Mission: Bokhylla.

Alla mina böcker står i travar längs väggarna. I ärlighetens namn ligger de utspridda lite överallt, men vad ska jag göra när det inte finns en enda bokhylla i lägenheten?

I helgen är dock planen att äntligen börja fundera över vilken bokhylla vi faktiskt ska ha. Jag börjar nästan bli så desperat att jag går med på VILKEN SOM HELST, bara jag får organisera mina bebisar.

På söder med morsan.

Igår gick min mamma och jag på promenad genom stan efter jobbet och hamnade på något ställe vid Mariatorget som serverade ljuvlig rödbets-sallad. Vi snackade om allt möjligt och det slog mig att jag verkligen är Tant Agda, fast utan barn och barnbarn. Vad gör jag egentligen på min fritid? Jag går i skogen, plockar bär, läser böcker, skriver, stickar och ser film. Typ. När jag var i din ålder och ni var hos er pappa brukade vi gå ut och dansa salsa, gå på bio och umgås hela tiden.

Sen frågade hon vilka jag umgås mest med just nu och jag ba eeeh *påmind om hur asocial jag är*, fast ändå umgås jag väl rätt mycket, eller? Mormor, pappa, kusiner och syskon räknas väl också som socialt umgänge? Men ärligt, jag umgås faktiskt. Det gör jag. Jag orkar bara inte lika mycket som innan och det har väl både med min D-vitaminbrist, stress och avstånd att göra.

Lider jag av mina ensamintressen? Nej, men när jag blir påmind känner jag mig alltid rätt dum, typ som att fråga ett barn som har ramlat om det gjorde ont - och barnet har inte ens tänkt på att det kan göra ont förrän man frågar, och då börjar det gråta.

Oscar och den rosa damen.

Jag har missat att tipsa er om en helt underbar liten (med betoning på liten; 95 sidor) bok som jag läste tidigare i somras; Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt. Den handlar sorgligt nog om en pojke som har cancer och börjar skriva brev till Gud. Det kan låta lite klyshigt, men det är det inte. Jag älskade den från början till slut och gav den högsta betyg, faktiskt. Varför den här boken inte har fått mer uppmärksamhet förstår jag faktiskt inte. Avgör själva.

Och det är väl just lite sånna här saker som Monki är rädd för när det gäller att skaffa barn. Tänk om det blir sjukt? Dör? Om jag dör? Han är faktiskt inte redo mentalt. Han tänker för mycket. Att han har en lista på potentiella tjejnamn säger inte att han är redo, tro mig. Han är inte som någon annan kille ni någonsin har träffat, han är bara...förberedd på allt, just in case.

Boken finns förövrigt att köpa på Bokus för endast 28 spänn.

Telepati/Bebislängt/Sjukt.

Allt jag tänker på är ju att jag vill ha bebisbebisbebis och igår när jag gick på min kvällspromenad kom jag äntligen på det ULTIMATA tjejnamnet. Poff, liksom. Erinrade mig en gammal bekant på Puerto Rico som hette (heter) så, så det är inte klassiskt svenskt liksom. När jag kom hem berättade jag namnet för Monki och tänkte att han kanske inte skulle gilla det, men han ba:
-Eeh, har du tjuvkollat min mobil?
-Verkligen inte, svarade jag sanningsenligt.

Och så tog ha fram den och visade en lista på potentiella bebisnamn och vilket stod överst? Samma, såklart. Och han hade hittat det på Gran Canaria.

Great minds think alike va?

Nu gäller det bara att han ska inse att han också vill ha bebisbebisbebis så att vi think alike där med.

Hej Bullen.

När jag gick på högstadiet satt hela jäkla landets ungdomar bänkade framför tv:n varje vecka då ett nytt avsnitt av Bullen visades. Ni minns väl själva alla spännande diskussioner och sedan programmets höjdpunkt; veckans brevfilm.

En dag hände det mig. Bullen ringde upp och frågade om jag ville vara med i en brevfilm. Jag! Det kändes ungefär som att vinna på lotto! Jag kom till inspelningsscenen en solig dag i vita jeans och batikfärgad t-shirt (det var relativt inne då) och totalt osminkad eftersom jag inbillade mig att de skulle fixa till mig. Det gjorde de inte, och jag tvingades sålunda vara all natural medan jag tydligen skulle spela rollen som skolans coolaste och mest populära tjej. IIK! Jag var "tjejen som inte hade skrivit brevet":s bästa kompis och var med mest i bild av alla. Min "bästis" var så "otroligt avundsjuk" på mig (min roll) eftersom alla killar gillade mig, och dessutom var jag bäst i stallet eller nått. Vi filmade i två dagar och jag fick 500 spänn, vilket jag tyckte var lite snålt, men vad sjutton, det var ju kul och hur ballt som helst.

Mindre kul var dagen efter programmet hade visats. Precis HELA min skola hade som vanligt suttit bänkade framför Bullen och sett mig spela populär. Jag gick runt röd som en tomat hela dagen och ångrade mig nästan. Men bara nästan.

Bullen var både början och slutet på min filmkarriär. Jag gillade aldrig att spela teater, trots att jag tog lektioner under sex år och var med i en massa pjäser. För min granne Viktor, som var med i en annan brevfilm efter mig, gick det bättre. Han blev Melas i serien Spung och fortsatte på samma bana.

Men nu, nu vill jag skicka in ett brev: Kära Bullen, ja är så otroligt avundsjuk på den här babyboomen i både bloggvärlden och IRL. Jag vill vara enbart glad för allas skull, men det är rätt svårt när jag har gått runt i minst ett år och halvt längtat ihjäl mig efter bebis och tiden bara går. Jag vet att jag inte är lastgammal, men jag fyller snart 31 och jag är mer än redo både mentalt och praktiskt, däremot är Monki inte det.

Så, kära Bullen, hjälp!

Kärleksvåffla.

Hur glad blir man inte när man blir väckt av en kärleksvåffla med blåbär plockade i skogen utanför?

Förövrigt känns det ungefär som när jag hade gjort klart civilrätt ett, den största kurs jag någonsin har gått, och dessutom fick högsta betyg. Manuset är skickat till nio förlag hittills och jag känner mig både naken, glad och lättad på samma gång. Även om ingen antar det har jag gjort det, JAG HAR ÄNTLIGEN SKRIVIT EN BOK!

Dags att fortsätta på nästa kanske...

Datenight 1: Waiting for forever...

Gu-hud vilken sorglig film. Monki och jag såg den på vår första datenight* i tisdags då vi egentligen skulle ha åkt till stan och käkat på restaurang, men jag blev för trött och matt och orkade inte, så det slutade med promenad, pizza och film i sängen. Perfect.

Men ärligt, jag trodde att jag skulle grina ögonen ur mig för den där Willie.

*Ett test: en kväll i veckan bara vi två som hittar på nått kul; typ bowling, restaurang, badminton, bio, whatever. Det behövs verkligen eftersom Monki alltid har sina projekt som tar all tid; renovering sedan två år, flygcertifikat, jobbaövertid ochsåvidare. Själv har jag just avslutat mitt projekt; my book, men snart börjar jag skriva en ny. Jag kör en follow-up på det här med Datenight.

Livet idag, igår, förhoppningsvis imorn.

Jag ligger i sängen och äter yoghurt med nyplockade blåbär (enochenhalv liter plockade idag) och fläkten surrar svagt. Jag känner i hela kroppen hur GLAD jag är över livet. Att jag lever, att jag har världens bästa kille och syskon och att det är sommar och att min mensvärk har gått över och jag har fått bokpaket, både ett beställt och ett med recensionsexemplar, och det är lördag och jag bor i Sverige vid skog, vatten och närhet till familj.

Ville bara säga det, att jag är så himla glad över livet och att jag inte brukade känna så, men att det har blivit så himla mycket lättare att uppskatta det lilla efter att ha legat i tusen bitar på botten.

Möhippa.

Igår hade vi möhippa hela dagen för min gamla bästa kompis. Det var så roligt att vara hela gymnasiegänget samlat igen, förutom Jessica eftersom hon inte finns mer, men vi pratade om henne massor hela kvällen. Det var 32-grader i sommarstockholm och alldeles, alldeles underbart. Hälften som var med var redan gifta och med kids och jag kan inte hjälpa det, men jag blir så himla avis på ungarna. Mitt bebislängt är så starkt att jag inte vet vart jag ska ta vägen och fattar det inte ens själv, det är liksom helt utanför min kontroll. Scary shit.


Vi var hur som haver på superb chokladprovning och picnic och sen på nått inneställe i stan (hatar inneställen och ville typ bara gå. Proppat med folk, asdyr mat, för hög musik, för svettigt och mörkt. Tant Agda ville krypa upp i en säng med en bra bok istället). Iallafall. Dagen var varm och rolig och full av skratt och jag vann överlägset på brud-frågesporten.

Radhusidyllen...

Grillspett made by a three-year-old

Igår åkte vi till min gamla bästis som numer lever Radhusidyll ute på Värmdö med sin soon-to-be-husband och treårige son. Ganska så väldigt långt ifrån mitt liv alltså, men ändå skitkul att ses och inga problem. Det är bara så typiskt hur stor skillnad det kan vara på 30 och 30 (eller 31 och 31, vi fyller 31 i år, min kompis denna månad).

30 känns verkligen som just den åldern då folk antingen har barn-hus-hund-man och hela kittet, eller bor i sin etta och lever loppan, typ. Jag kanske inte lever loppan, men jag lever verkligen ingen Radhusidyll på långa vägar. Frågan är om jag ens vill det? Jag slits emellan att vilja kasta mig ut i världen igen eller settle down med ett glas rött framför grillen och blicka ut över den tysta skogen full av fågelkvitter. Egentligen tippar jag nog mer åt att sitta framför grillen med ett glas rött fast i ett annat land, liksom både få den godaste kakan och käka upp den. Undrar om det går att fixa?

Och jag är egentligen relativt jättesäker på att mitt bebislängt är äkta.


Ps. Majutmaningen bröts igår. Jag bakade muffins och sen grillade vi marshmallows, men jag är nöjd med träningen iallafall.

Papperslös.

Jag är lite smått retarderad ibland. Mitt ID-kort gick ut 2002 (!!!) och sedan dess har jag gått runt med mitt pass. Plötsligt upptäckte jag att det hade gått ut i januari 2011 (eller egentligen visste jag ju det, för det gick ut samma dag som jag kom hem från en jobbresa från Helsingör, men från Danmark kollar de ju inte pass så jag förträngde saken) och sedan dess har jag sålunda gått runt med ogiltig legitimation - vilket ingen hittills har upptäckt (har bara använt det inom vården efter att det gick ut).

Igår skaffade jag iallafall äntligen ett NYTT PASS. Två timmars väntan ute i Handen eftersom jag hade hört rykten om att kön var kortast där i hela stan, och nu känner jag bara en enda stor lättnad. Jag är alldeles för bra på att skjuta upp saker och eftersom jag hade gått runt olegitimerad var jag tvungen att ta med min farsa som fick intyga att jag är den jag är. Ibland undrar jag om jag är 16 eller 30, varför är jag så seg?

Inom en vecka finns jag i systemen igen iallafall, det känns fint. Nu vågar jag mig ut på Islandsresan den 11 maj. Monki har hyrt bil, så ikväll ska vi göra upp en rutt och lista sevärdheter. Jag tror att resan blir bra för oss, lite tid för oss båda att känna efter och se vad som händer i framtiden.

Påskafton med Duktiga Tjejen.

Vet inte riktigt hur man tänker bäst, men jag ska försöka över ett löppass denna soliga påskaftonsmorron. Egentligen vill jag bara dra täcket över huvvet, men jag är skitbra på att trotsa mina egna känslor. Efter det ska vi vara 15-20 pers hos mamma och syrran och jag ska baka fyra tårtor.

Glad påsk eller nått. Hmmpf.

Terapi part 3

Står på Centralen och väntar på syrran och brorsan, två av de jag älskar mest i hela världen. Himlen är blå och det är påsk, väskan fullpackad inför familjbesök. Jag älskar när det är fullt hus, när alla är samlade, och även om vi inte blir alla nu så är vi alla i hjärtat.

Terapi.

Sitter på terrassen hos mamma i solen och läser Klas Östergren medan hon är och handlar lax. Fiskmåsarna skriker ovanför och några tjocka humlor surrar vid blommorna. Ibland är det extra fint att ha en mamma som man inte alltid funkar med men som finns där när hon verkligen hehövs.

Mission: komma på vad JAG vill. Kanske det svåraste någonsin.

Att dra sina egna gränser.

Jag vet varken in eller ut längre, vart ska man dra sina egna gränser? De bara suddas ut hela tiden och flyttas fram, fram, fram. Jag hatar det här.

Har iallafall käkat sushi ute i solen med pappa (älskar Sverigevår) och känt mig jävligt ensam och vilsen, och nu ska jag snart på promenad med min granne. Jag behöver verkligen bra sällskap just nu.

Sthlms bästa sushi, bredvid Mellqvists vid Mariatorget.