Lite mer om det här med ren och skär medmänsklighet.

Exempel från kollektivtrafiken i Istanbul. De har hajjat grejjen! Gravida, små barn, skadade och äldre. Varför har vi inte samma skylt i Sverige?

Jag känner att jag vill skriva lite mer om det här med att resa sig för behövande på tunnelbanan. För naturligtvis tycker jag inte att alla kan stå förutom gravida. Jag menar att man reser sig för de som uppenbart ser ut att behöva sitta; gravida som gamla som barn som skadade. Jag har liksom blivit uppfostrad med att man erbjuder dessa sittplats automatiskt, de ska inte behöva fråga. Uppenbarligen är jag en minoritet i dagens samhälle, för annars skulle ju folk resa på sig. 


Det här är något av det jag  hatar mest med Sverige. Att respekten för medmänniskor helt enkelt saknas. Man vänder huvudet bort och låtsas inte se, ser om sitt eget hus. När en tjej blir gruppvåldtagen på tunnelbanan, ja då är det bara att gå därifrån och låtsas som inget har hänt. Fötter ska upp på sätet, det ska skrikas i mobiltelefoner om privatsaker som inte en jävel är intresserad av och man skiter helt enkelt i andra, varesig det gäller stort eller smått.


För mig likställs uppenbart gravid med behov av sittplats. De som mår tipptopp är en minoritet och kan ju då fint tacka nej till erbjudandet om sittplats. För mig handlar det mest om att jag vill skydda min mage. Jag vill inte stå packad som en sill och riskera att ramla, att folk ramlar in i mig och slår till magen. Förutom allt det där andra med svullenhet halsbränna hjärtklappning framtunghet trötthet osv alltså. 


Jag vill inte ens tänka på hur det kommer vara om en månad, när jag typ är höggravid. Jag har en kompis som är det och som jobbar i en vecka till, och en enda gång har en kvinna rest på sig i rusningstrafik och frågat om hon velat sitta. Min kompis började nästan gråta av tacksamhet.


För mig är det en självklarhet och en del av medmänskligheten att erbjuda behövande i alla kategorier sittplats. En sån liten gest som betyder så mycket. I många andra länder behöver man absolut inte be om detta, tvärtom. De är alla uppfostrade med det här som en självklarhet. Eller så kan man åtminstone hänvisa till de reserverade platserna för behövande.


Vad mer ska man säga? Så länge jag bor här måste jag väl acceptera det här klimatet. Men när jag inte är gravid längre, då tänker jag trotsa samhället och fortsätta vara artig och resa mig upp för uppenbart behövande.  En sådan liten gest kan göra hela dagen, både för tillfrågad och en själv.

Magiska veckan.

Vet ni, det som jag inte trodde skulle hända har hänt. Vecka 22 var magisk, och nu är den slut. 


När jag tidigare har skrivit att jag har haft en bra eller okej dag, då har jag egentligen mått apa. Bara känt att jag överlevt. Allt är ju så relativt. 


Men nu, nu klarar jag av att äta riktig mat. Jag klarar till och med av att laga den. Och baka!

Jag somnar senare, vaknar tidigare, tar max medicin mot illamående på kvällen och har inte kräkts på flera dagar. Halsbrännan finns där, men jämfört..?


Magen har vuxit och jag har börjat känna Skorpans rutiner. Vanligtvis väcker han mig runt 4-5 snåret på morgonen med en ordentlig omgång sparkar. Imorse boxades han samtidigt och jag älskar det. Så länge jag är sjukskriven går det att somna om en timme senare och få åtta timmars sömn ändå.


Vi kan åka på utflykter och jag kan gå promenader, om än i snigelfart och vaggande som en  gammal gumma. I helgen har jag varit vid inte mindre än tre olika sjöar och känt kärlek för kommunen vi bor i. 

Jag kan äntligen sova bredvid Monki igen, vi kan till och med pussas och det är obeskrivligt efter flera månader utan närhet.


Och duscha! Jag kan duscha, tvätta håret, skrubba ansiktet och njuta av det varma vattnet utan att bli yr, svimma eller kräkas. 


Jag kan läsa böcker, sitta på balkongen i solen och äta pistagenötter som en galning. Jag har gått upp 5,5 kilo plus de 4,5 som jag gick ned och nötterna står säkert för hälften.


Men framför allt: Jag kan känna mig lycklig igen. Glad, förväntansfull och lycklig. 

Photo a day 6: Summer.

Ingen sommar utan Skärgården. Jag längtar alltid dit. Åka motorbåt, läsa på klipporna, grilla i solnedgången, cykla, plocka blåbär och äta frukost på altanen.

Jag har varit i vårt släkthus varje sommar hela mitt liv och hoppas att det så kommer förbli.

Photo a day 3: Something old.

Jag har alltid älskat skåpet vi har i skärgårdshuset. Anno 1809, nu mer än 200 år gammalt. Innehållet, finporslinet, kom med skåpet när det ropades in på auktion av typ morfars mamma.

Nysnö.

Några hundra meter ifrån hemmet på lunchen.

Varje år, ungefär i juli, brukar jag (mar)drömma om att jag vaknar upp och ute ligger ett tjockt täcke snö. Jag får hjärtklappning och ångest och liksom nej nej nej, inte än, det är ju för faen sommar fortfarande!

Sen kommer alltid dagen då snön verkligen kommer. Den går liksom inte att undvika.

Som imorse. Det där lilla täcket nysnö låg vitt över marken när jag vaknade med feber och halsont, och faktiskt är det ganska fint. Än så länge. Innan slasket. Möjligen är det feberyror, eller så är det helt enkelt för att första snön faktiskt dröjde till hela sjätte december. Man får ju vara glad för det lilla, eller hur?

Jag är inte så mycket för tavlor, men den här!

Igår gjorde jag något helt nytt: Jag köpte en tavla av Benny Ekman, den typ enda konstnär jag egentligen gillar och vars utställningar jag brukar gå på när han ställer ut på Galleri Greger på Söder i Stockholm.

Jag blev kär i The Black Braid så fort jag såg den, och trots prislappen blev den ganska snabbt min. Jag ser den sitta ovanför soffan och skicka positiv energi till mig långt efter att hålet i plånkan har läkt. Egentligen gör den mest bara hål i mitt sparande, och vad gör det om hundra år? Eller ens ett år?

Fotot är lite B eftersom jag tog det snabbt med Iphonen, men ändå - så himla fin. Aj löv it.

Produced with love.

En av alla fördelar med att bo på gränsen till landet är allt närproducerat. Igår köpte jag honung som slungats häromdagen från en biodling en kilometer från hemmet. Det lär vara bra att äta en sked honung om dagen (ej uppvärmd) för att stärka immunförsvaret, och äter man dessutom honung från där man mest vistas tar den bort en hel del pollenallergi (winwin!). Det finns även ett ekologiskt hönseri med frigående utomhus-höns, fiske och diverse annat i närheten. För er som redan bor på landet är det såklart vardagsmat, men för oss Halv-Stockholmare är det verkligen guld. Jag älskar det! 

Jag hämtade även ut recensionsexemplar av Malin Johanssons debut Kär Lek? igår eftersom den ska recenseras till nättidningen jag bloggar för, och det första som slog mig var hur jag ville börja läsa den på en gång. Den är riktigt snygg och inbjudande, och alla vet vi ju hur viktig layouten är för ett första intryck. Namnet på Malins förlag är också väldigt snyggt; Contrast Förlag. Undrar vad jag ska döpa mitt framtida till..?

Världens Längsta Bokbord...

Igår gick Världens Längsta Bokbord av stapeln i Stockholm som hör till Stockholm Kulturfestival 11-15 augusti. Som boknörd (och tidninsgbloggare om böcker) var jag såklart på plats. Eftersom regnet fullkomligt vräkte ned hela lördagen var det en enorm lättnad att se solen under söndagen...

Jag åkte in med pappa som kände var och varannan person som stod vid sina bord, och därmed tog det ungefär två timmar att gå halvvägs. Spännande. Jag pratade lite med författare Svante Weyler och andra intressanta personer, men kom faktiskt hem med endast en bok (se foto). Boken fick jag dessutom gratis eftersom farsan kände killen från Bokbörsen som stod och sålde.

Jag älskar retrolooken från slutet av 60-talet, och dessutom en bok med Karibien i titeln - kan det bli mer jag?

Sommarkonferens.

Varje januari har vi vinterkonferens hela Skandinavien och i augusti sommarkonferens, och varje gång är det något tema. Denna gång är temat den här färgen, vilket har varit extra svårt för ungefär alla som påstår att de inte äger ett enda plagg i den färgen.

Men hah, det gör jag! Jag rotade fram en gammal manchesterkjol och diverse annat; det lönar sig ibland att inte rensa alltså utan att spara gamla trasor... Snålheten och svårheten att slänga saker har återigen segrat!

Skärgårdsbilder...

Helgen som gick:

 Jag älskar antika och välbevarade möbler, såsom vårt skåp från 1809 fyllt av glas, servis och sockerströare.

Och den gamla spisen! Fast den använder vi inte längre...

 Vårt hus har ett litet bibliotek med gamla böcker. "Mörker och Blåbärsris" fick följa med mig hem denna gång och så läste jag lite ur en bok som handlar om vår ö som min morfars mamma hade skrivit sitt namn i. Inte en bok från igår, med andra ord.

 Jag läste ut Per Anders Fogelströms "Café Utposten" på lördagen medan brorsan läste Bo Baldersons "Statsrådets Verk". Vi gillar att vara asociala ihop i varsin solstol och yttra nått ord i timmen typ. Min bok var rätt spännande och handlade om arbetarrörelsens revolution mot borgarna på början av 1900-talet.

 Jag hade även med mig Desireé Fredlunds "Refuserad" som såklart är extra rolig att läsa när jag själv just har skickat in mitt första bokmanus och drömmer om att bli författare... Mer om denna bok senare.

 En trollslända kom och höll oss sällskap.

 Vi har fullt med gräslök på tomten som ligger högst upp på ett berg, men nu hade typ all hunnit torka - snyft!

 Framåt lördagseftermiddagen drog brorsan och jag ned till havet och luftmadrassen skulle såklart pumpas, handdukar läggas ut och böcker läsas, men något badat blev det inte av eftersom det blåste som sören och blev svinkallt.

 Jag badade iallafall fötterna, alltid något...

 Plötsligt kom mamma och hennes man på kvällen och mannen satte igång att laga en riktig festmåltid som vi avnjöt i solen.

 Jag plockade ett par liter blåbär, varav några passade utmärkt i en efterrättspaj medan resten fick följa med mig hem till frysen. Jag har nu ungefär fyra liter att njuta av i vinter...

 Pajen, very good!

 Det blev en kvällspromenad med mamma under fullmånen...

En fullmåne som glittrade i havet och var oändligt vacker. Jag la mig sen rätt tidigt och på söndagen var det mulet hela dagen så jag gjorde inte mer än att läsa, plocka blåbär och sedan ta båten hem igen.

Lovely weekend!

Skärgårdstankar.

Så här såg jag ut på "vår" ö förra året med brorsan, och just nu är vi där igen. Det har blivit lite av en tradition att alltid åka hit till stugan varje sommar bara han och jag. Kan ju tilläggas att jag är rätt underlägsen i typ alla våra konversationer, och då är denne lille man fjorton år yngre.

Vet inte om det innebär att jag är totalt blåst eller att han är ett underbarn, men jag hoppas på det sista. Menar, hur många gymnasister får i princip full pott på högskoleprovet och plöjer tegelstenar som Freedom och gamla klassiker såsom Moby Dick och Wuthering Heights på engelska?

På väg till skärgårn...

Det kanske inte är bästa skärgårdsväder, men vad sjutton - jag måste ut. Är på väg med brorsan och kommer hem söndagkväll. Ha en härlig helg!

Rut m.fl.

Följande sak har aldrig tidigare hänt i mitt liv: Att gå in i en klädaffär, prova sex olika plagg och köpa exakt just de sex plaggen, och dessutom komma på att TRE var byxor och ett var jeans-shorts. HUR stora är oddsen?! Det hände liksom inte ens när jag hade stl.34 och passade i det mesta.

Jag blev kär i Rut m.fl. i Östersund direkt. Om ni är där måste ni gå till den affären (eller i någon annan stad. Finns dock ej i Sthlm). Sjukt fina kläder och dessutom till mycket bra pris. På fotot kan ni se mig i en något höstlig outfit därifrån (ser förvisso ut som att mitt ena ben är ungefär dubbelt så tjockt som det andra, men vafan). Mina vinröda converse från Los Angeles till det och jag känner mig nästan schnygg.

Bättre sent än aldrig?

När jag numer bor med landet runt knuten och finfina badställen är det nästan pinsamt att erkänna att jag inte hade badat på hela sommaren förrän i lördags. Jag hade seriös abstinens eftersom jag ÄLSKAR vatten, bad, snorkling, simning och allt sånt. Inte ens ett endaste litet dopp i Kalifornien i somras, förstår ni vad sjukt?

Det var lika bra att passa på innan solen gick ned över havet i lördags.

 Det var långgrunt i minst 100 meter...Och inte supervarmt direkt...

But I did it, wee! Äntligen årets första (och sista?) både dopp och bad!

Suburbian Sunset.

Så här såg det ut från balkongen igårkväll. Fan vad fint, blev nästan tårögd, och ändå är fotot bara taget från Iphonen.

Temperatur?

Alltså jag jobbar hemifrån och brinner upp på balkongen trots att jag har tagit ut fläkten. This is not a joke. Det är varmare än en bastu där ute. Jag råkade liksom lägga Iphonen där i typ en kvart, och när jag tog upp den såg den ut såhär och var skållhet.

Och jag har fortfarande inte badat en enda gång i sommar, varken i Sverige eller USA och snart får jag abstinens. Bästa sommaren i historien, och inte ett enda dopp. Förhoppningsvis är inte sommaren slut än iallafall. Augusti är helt klart en av mina favoritmånader.

Östersund i bilder.

 Bröllop i kyrka från 1100-talet i skogen...

 Psalmer i kyrkan är inte riktigt min grej...

 Det HÄR är mer min grej!

Brudparets son...

 Här anländer de till festen!

Utsikt mot Åreskutan vid solnedgång...

 Östersund City.

 Jag är impad över att folk använder papperskorgarna i Östersund, det var inte sådär superlätt direkt...

Barnlek i trädgården...

Vindruvsodling i brudgummens föräldrars trädgård (så jäkla imponerande!).

Bye bye Östersund... Hoppas vi ses igen...

Stockholm, inte helt i mitt hjärta.

Stockholm! Jag är tillbaka i Stockholm! Och jag blir irriterad ungefär direkt på alla ohyfsade människor och vill bara ut på landet och en småstad igen. Fattar inte varför jag bor kvar, eller jo, för släkt, men faktiskt inget annat.


Östersund var så fint. Solen sken konstant förutom precis då brudparet hade vigts i kyrkan från 1100-talet och regnet fullkomligt vräkte ned. Och mitt gamla hångel, han kom såklart hem en timme innan jag skulle till flygplatsen och vinkade från studsmattan med sin lilla dotter i famnen och såg tack och lov inte ens att det var jag. I survived.


Annan fakta:
* Barnvakten (en bekant) hånglade upp brudens lillebror på dansgolvet.
* Hann fika med två gamla kompisar i Östersund city, hur fint är inte sånt?
* Jag har sådan extrem bebislängtan att min biologiska klocka snart fan går i bitar.


Imorn har jag tagit ledigt och håller mig kvar i förorten vid skogen och njuter.

Hello from Oestersund.

SEMESTER! I tre dagar åtminstone. För nu befinner jag mig norröver, på bröllopsdagar i de östersundianska skogarna. Kommer hem på måndag kväll efter att ha läst dikt i kyrkan, hållt tal, blivit uppäten av mygg och grillat. Det var min allra, allra närmsta vän genom tiderna som gifte sig idag och det var grymt kul och kommer förhoppningsvis vara lika skoj kommande två dagar. Vi har liksom fått låna ett topprenoverat hus av några vi aldrig har träffat och för tillfället hör jag Storsjöyrans musik från andra sidan vattnet.

(TILLÄGG:
Jäklar vad många reaktioner jag fick på mitt förra inlägg, det hade jag inte räknat med. Måste bara säga att jag verkligen inte anser att man ska kommentera allt bara för att, jag menar just bara då man har kommenterat typ tusen gånger (inte för att fiska läsare) och aldrig får minsta reaktion på att man ens finns. Det, bara det. Ingen av ni som kommenterade inlägget är så at all).

Mini-information av eventuell ointressant karaktär:
*Orup satt på samma plan som jag. Jag hade glömt att han fanns.
*Ni vet karaktären Bart i Ulf Lundells "Jack" som är baserad på Uffes ungdoms glada dagar? Det var hans dotter som gifte sig.

Livet idag, igår, förhoppningsvis imorn.

Jag ligger i sängen och äter yoghurt med nyplockade blåbär (enochenhalv liter plockade idag) och fläkten surrar svagt. Jag känner i hela kroppen hur GLAD jag är över livet. Att jag lever, att jag har världens bästa kille och syskon och att det är sommar och att min mensvärk har gått över och jag har fått bokpaket, både ett beställt och ett med recensionsexemplar, och det är lördag och jag bor i Sverige vid skog, vatten och närhet till familj.

Ville bara säga det, att jag är så himla glad över livet och att jag inte brukade känna så, men att det har blivit så himla mycket lättare att uppskatta det lilla efter att ha legat i tusen bitar på botten.