Sista månaden på jobbet.

Igår gick jag in till chefen och sa:

Jag hinner inte göra allt och jag tänker inte jobba över min sista månad. Hur ska jag prioritera?

Han fixade assistent åt mig resten av tiden eftersom inget kan prioriteras bort, en ung kille som har hjälpt mig en gång i veckan förut, så inatt sov jag. Jag somnade vid sju och sov mig igenom några timmars totalt mörker eftersom det var strömavbrott i hela kvarteret, vaknade och somnade om igen vid ett till halv åtta. Nu vill jag bara sova sova sova ännu mer.

Och det här med strömavbrott. När jag bodde i Karibien hade vi det varje dag, massvis med gånger. Det är ingen biggie. Men Monki däremot, han var nästan som ett litet barn när stormen ven utanför och det var becksvart. Han ställde små ficklampor överallt, var glad över att vi har köpt ett spritkök och kröp ned mellan lakanen och fantiserade om ett månadslångt mörker.

Strömmen är tillbaka, såklart. Vi bor ju inte i Karibien direkt.

Never let me go?

...Typ så kände jag inför att slänga denna underbara tjocktv från 80-talet under flytten. Sällan har en bättre bildkvalitet skådats, och dessutom slapp jag hålla på att fippla med fjärrkontroll och en massa jobbiga uttag. Förvisso var den tjockare än vad den var stor, men vad sjutton - det var min farmors bror Holgers gamla tv som vi ärvde på...åttiotalet, och den har alltid hängt med sedan dess. Tills nu. Jag grinade nästan när jag tog avsked, men som en klok (och möjligtvis relativt okänslig) själ sa:

-Tror du att Holger kommer tillbaka bara för att du sparar hans tv eller?

Nä, just det. Varken farmor eller Holger kommer tillbaka. Time to move on, men det gjorde ont i hjärtat.

Hittat i flytten.

Jag öppnar fotoalbumet från gymnasiet och ler åt det första fotot jag ser, på första sidan.

Där sitter vi. Vi fem, med likadana svarta bo'or runt halsarna, rosiga kinder och hela livet framför oss. Jag minns den där dagen som igår, hur glada vi var på vår studentskiva, hur vi sket i alla andra och dansade under öppet tak medan drinkar och musik flödade i natten.

Fem år senare dog Jessica i leukemi.

Det andra fotot jag ser på första sidan visar Beccie och jag som håller om varandra. Beccie som jag umgicks med jämt och visste saker om som skar i hjärtat. Hon står i vit klänning och mörkt hår och vi har gjort så många galna och roliga saker och har fler framför oss. Där står vi med hela livet framför oss.

I våras tog hon livet av sig.

Jag börjar äntligen acceptera. Inte förstå, men acceptera.
De kommer inte tillbaka.

Aldrig mer.

Underbar och älskad av alla? Part deux.

Jag som liten krulltott, lyckligt ovetande om livets jobbiga vägar (eller nä, kände redan till en del som liten faktiskt, är ett skilsmässobarn).

Uppföljning på gårdagens inlägg.

Min mamma vände upp och ned på halva skolan. Ringde överallt och skrev mängder med brev. Än idag har hon sparat allt och har pärmar fulla, men jag vill inte se dem, jag vill inte påminnas för då vill jag bara slåss. Min bolivianska låtsaspappa ville skära sönder däcken på Fröken Elsas bil bara jag lät honom, men där sa jag faktiskt nej, det kändes inte riktigt rätt (tänk vad snusförnuftig och oroväckande duktig jag var redan som typ 11-åring, blä).

Elsa bytte hur som haver skola när vi började på högstadiet. På omvägar hörde jag hur hon betedde sig likadant där och hur hon valde ut en i klassen som hon utsatte för ren och skär mobbing, och skolvärlden kunde tydligen inte riktigt ge denna tant sparken.

Men sen, då skrev hela den skolan på protestlistor mot henne och tvingade henne att avgå och aldrig mer arbeta som lärare, och det var en gammal klasskamrat som hade kontakter på den skolan som ringde upp mig för att berätta detta. En slags varm, pirrande känsla av upprättelse spred sig genom min kropp.

Och ännu senare, då läste min mamma i tidningen hur hennes elaka man hade dött och jag började skratta. Det svinet, hoppas hon lider riktigt ordentligt. Än idag är det nog den enda person jag faktiskt har skrattat åt som dött, för mannen var lika vidrig han. Han var med på alla klassresor och gav folk örfilar hejvilt och skrämde livet ur grabbarna.

Och ännu, ännu senare då jag var butiksansvarig kom hon in bland galgarna en dag och kände inte igen mig.

Hon. Kände. Inte. Igen. Mig.

Hon gick runt på sina spindelben och bad om hjälp att hitta kläder, och jag bara kokade inombords.

Och då sa jag det, hur hon hade behandlat mig, att hon inte var välkommen i butiken.

Jag sa det och trodde att det skulle träffa som en pil i hjärtat, men det gjorde det inte. Hon sa bara att ja just ja, det är ju du, för självklart var jag bara en i mängden under alla hennes år som lärare, men för mig var hon ju den enda.

Jag var ett knepigt barn, hade det jobbigt hemma och därför blev jag så störig.

Så många år senare, och hon ansåg fortfarande inte att hon hade gjort något fel.

Kärringjävel alltså.

Jag kan bara tacka min mamma, som inte alltid har varit världens bästa mamma, men som här ställde upp till 100 %, mina klasskompisar som alltid var på min sida och mina högstadielärare och behandlade mig rättvist. Utan dem hade jag troligtvis blivit ännu mer skadad.

Den dagen jag (förhoppningsvis) får en liten krulltott kommer jag bevaka vuxnas beteende runt henne/honom som en HÖK, det säger jag bara.

Underbar och älskad av alla?



Ettan till sexan gick jag i en Waldorfklass i en Montesori-skola. Vi målade om klassrummen i varma pastellfärger varje år, började med spanska och engelska i ettan, hade musik-timme varje dag och rytmik. Vi fick inte spela fotboll på gympan, helst inte ha svarta kläder och vissa menade att vi egentligen aldrig borde se på tv. Vi fick dock använda blyertspenna och gjorde inte alla våra skolböcker med kritor som på andra Waldorfskolor, men vi skämdes alltid när vi tvingades göra lanternor i silkespapper och gå runt i de andra klasserna med tända ljus och sjunga sånger på tyska som skolans miffon.

Egentligen var det ganska sött, men vi var verkligen skolans utbölingar och vår lärare var gammal och sträng. Varje morgon fick vi stå killar och tjejer för sig i varsitt led och niga vs. bocka, ta i hand en och en och säga "God morgon kära fröken Elsa". Fröken Elsa var rätt bra med oss barn. Hon lärde oss att spela flöjt med sin stora läppstiftsmun, läste spännande sagor och tog med oss på klassresa minst en gång varje år.

När vi blev förpubertala ändrades dock allt. Jag kunde aldrig hålla käften med mina åsikter, på gott och ont, och tog för mig, "precis som en kille". Om Fröken Elsa bad om förslag på klassaktivitet kom jag alltid med idéer som de andra oftast gillade eftersom de inte kom på något själva, och min tidigare person som aldrig hade varit populär åkte plötsligt upp på placering ett på killarnas tjej-listor. Men underbar och älskad av alla? Nej, Fröken Elsa började hata mig. Verkligen hata.

Allting var plötsligt mitt fel. Pratade någon i klassen medan hon stod med ryggen till röt hon:

-Nu håller du tyst, X!

-Fröken... hon är hemma sjuk idag, hon är inte ens här, kunde en klasskompis svara.

Och så fick jag hälsningar med mig hem från Fröken Elsa att både det ena och andra var mitt fel när jag var hemma sjuk.

Hon ringde hem till min mamma och sa att hon ville att jag skulle byta klass, att jag inte fick följa med på den sista klassresan, att hon inte kunde förstå hur jag kunde vara populär och att alla lärare avskydde mig. Min mamma, journalist och lärare, trodde först inte på mig tills mina klasskompisar bekräftade att jo, jag överdrev faktiskt inte, snarare tvärtom. Min mamma började sålunda ringa runt till både föräldrar i klassen och mina andra lärare. Eftersom mina enda starka ämnen var språk och musik glömmer jag aldrig vad min musiklärare, som Fröken Elsa specifikt hade sagt avskydde mig, sa :

-Hon? Det kan inte vara möjligt att Elsa menar henne? Hon är en av de bästa elever jag någonsin har haft, en sådan musikalitet och sprudlande person är sällsynt.

En gång slet Elsa ut mig från klassrummet utan anledning så att min ena strumpa gick sönder och lät mig sitta ute i korridoren under hela lektionen, en annan började hon prata skit om min mamma på fredagstimmen så att jag började gråta. Ibland tog hon mig åt sidan för att säga att jag självmant skulle gå in i klassen och säga att jag hade valt att inte vara med på fester eller resor. Noway att jag gjorde det, trots att jag var bara barnet och borde ha lyssnat på äldre.

När jag började i högstadiet hade jag helt tappat lusten för skolan, och mina nya lärare hade fått information från Fröken Elsa att en av eleverna var riktigt hemsk (dvs jag). När mina nya lärare berättade att de hade hört detta fattade de inte ens att det var jag. När de framkom bara skakade de på sina huvuden:

-Du?! Okej, du kanske kan synas och höras lite väl mycket ibland, men hemsk?

Trots att jag slutade sexan 1992 glömmer jag aldrig det här och jag är så grymt känslig för orättvis behandling och att bli utfryst. Minsta tendens och jag blir ursinning, jag klarar inte av det. Jag vet att man inte kan vara underbar och älskad av alla, men nedtryckt är det värsta jag vet. Jag har svårt att hålla käften med mina åsikter, men jag står alltid för dem och säger ifrån när saker inte känns okej. Fröken Elsa sa alltid att jag "bevakade mina rättigheter", att det verkade vara så viktigt, och ja - det är det. Kanske därför jag fastnade för juridik?

Jag älskar mina bloggläsare och vill ha en tvåvägs-kommunikation. Envägs funkar inte för mig, då slutar jag läsa den bloggen hur bra den än är, för jag pallar inte att ge ge ge och aldrig få. Vissa kanske bloggar så, men inte jag. Vill jag ha en envägs håller jag mig till böcker, men tydligen är det inte okej för alla att nämna bloggar vid namn som jag känner så för (dvs. bra bloggar men pallar inte läsa då man aldrig får respons).


Love me or leave me.
Typ.
Även om det gör ont.

En dag/tio år.

Den 11 september 2001 var dagen då jag trodde att världen skulle gå under. På riktigt. Jag stog på filmlagret på Lidingö på utdraget sommarjobb och lyssnade på radio live när det andra planet åkte in i WTC, och det liksom pirrade kusligt i hela kroppen när jag tänkte this is it, nu är vi körda allihop och jag som är gift med en amerikan och håller på och skaffar Greencard och allt? Ett år tidigare hade jag varit där och strosat runt vid Twin Towers, så jag såg allting framför mig och det kändes inte så långt bort.

Att bo på amerikanskt territorium skilde sig en hel del innan och efter denna händelse. Efter tycker jag att USA skrämde upp sin befolkning så mycket de bara kunde och skapade en mur utåt mot resten av världen, typ som om allt utranför var farligt. Det kom varningar om terrorattacker titt som tätt, ofta mycket passande vid skollov så att inte lika många vågade lämna landet. Kanske var det bara jag som reagerade, jag vet inte, men till slut tog jag inte till mig av alla varningar längre.

I somras var jag vid Ground Zero och jag kände inte igen mig över huvudtaget. Har jag verkligen varit där 10 år tidigare? Helt ärligt kände jag inte igen mig i området ens. Rätt skrämmande.

10 år igår, en tredjedel av mitt liv, och ändå känns det som det var igår jag hörde den där livesändningen och trodde att världen skulle gå under.

Du.

Jag såg på ditt ansikte,

du, med ditt ljus,

du, under den ensamma molnfria himlen,

du, med de mörka ögonen.

Jag såg med mina ögon stängda,

drömde om dig,

du mörka, djupa natt, du.

Så len,

så ljus log du under stjärnorna,

under månen, du. 

Jag hittade inte svaren,

men jag älskade dig ändå,

du, som jag väntade på. 

Jag väntade,

väntade,

väntade.

Var försvann du?

En bild från en främmande Land - Peru.

Hakar på Johanna Lagersfors tema "En bild från ett främmande land". Nu var det ju förvisso jag själv som tvingade på henne idén att fler skulle haka, men ändå. Temat denna gång är Perú.

Jag har ju vuxit upp med en hel del bolivianer och mina två yngsta syskon har boliviansk pappa som jag länge kallade mi segundo papá. Innan det tog slut mellan min mamma och honom åkte alla iväg och bodde i Bolivia i ett år. Ja, inte jag och en annan syster, men resten. Jag åkte dock dit i fem veckor 2004 och i slutet av december tog vi bussen till Perú längs slingriga vägar.

Vi stannade först i Bolivias huvudstad La Paz (3.600 m.ö.h) en natt och  åkte sedan vidare till Copacabana och tillbringade två dygn vid Titicaca (ni vet väl vilken del som hör till Bolivia och vilken som hör till Perú? Titi till Bolivia, och caca till Perú... ååkej, det är ett sydamerikanskt skämt). Strax innan nyår anlände vi iallafall till Cuzco och den första januari 2005 tog vi tåget upp till inkastaden Machu Picchu. Min lillebror var magsjuk och spydde på de gamla ruinerna vid lamadjuren och lemurerna och mina lungor jobbade på för fullt på de höga höjderna, men Machu Picchu alltså, vilken grej. Breathtaking. Man kan faktiskt inte fatta hur inkaindianerna lyckades bygga en stad där, dessutom så utvecklad, med djupa stup rakt ned, utan dagens verktyg, lastbilar och lyftkranar.

Machu Picchu är helt klart ett av de ballaste ställena jag har varit på, även om det är lite väl kommersialiserat.

På fotot: Jag (längst bak) och min yngsta lillasyrra, nyårsdagen 2005.

From the woods.

I helgen gick vi till skogen som är alldeles nedanför. Jag älskar att gå runt där men är för feg för att gå själv; jag är både slarvig, klumpig och har världens sämsta lokalsinne. Och vad gör jag?! Tappar nycklarna någonstans i skogen och får lätt panik.

Det har liksom aldrig hänt innan.

Iallafall: Skogen. I love it.

 Jag hittade inte en enda ätbar (vad jag vet) svamp, men det fanns gott om sånna här vackra saker...och fortfarande blåbär, men jag är nöjd med mina fyra liter plockade som ligger i frysen.

Sen hittade vi nyckeln igen på ett berg där jag hade stannat för att knyta skorna. Dagen var sålunda räddad och plånkan likaså.

Jobb som kommit och gått (vad sägs om telefonlinje, toalettfabrik & Wedding Coordinator?)

Jag är en person som sällan fastnar i saker (förutom minnen). Jag går vidare lite... för snabbt ibland. Jag har exempelvis flyttat 38-40 gånger och bytt jobb minst lika ofta. Ibland kanske jag uppfattas som smått oseriös, men jag har åtminstone aldrig varit arbetslös och jobbat eller pluggat jämt. Du är så duktig, säger folk, men ibland drömmer jag i hemlighet att vara arbetslös, om så bara för en månad även om jag innerst inne är glad över att jag har sluppit det.


Ett axplock jobb (eller egentligen alla jag kommer på):

* Posten (bladade reklam på lördagsmorgnar när jag var typ 16. Älskade att tjäna pengar, att jag började vid 07 när alla kompisar var lediga gjorde mig bara mer vuxen).
* Klippa gräs/städa/dela ut hyresavier och liknande en sommar i Fagersta när jag var 17. (inte så kul, nej, men jag bodde hos farmor, cyklade vilse och lyssnade på blandband med Madonna).
* Brevbärare på Citymail (vidrigt. Stod ut i två veckor på den där satans cykeln).
* Café (inte så skoj, men sjukt mycket gott att äta).
* Biljettluckan på Bolivianska Centret (Finns ej längre? Min låtsaspappa var "el presidente" och jag mumsade empanadas till tonerna av salsa, bachata och smörsång).

* Bingovärdinna (Det var värre än det låter. Här utvecklade jag rökallergi och mådde dåligt varje dag både fysiskt och psykiskt. Medarbetarna levde på pizza, öl och cigg och kom med jack i pannan efter att ha ramlat fulla i rulltrappan).
* Dagis (Hemskt. Blev nästan blind på kuppen av diverse inflammationer som kom tillbaka så fort jag satte min fot där inne. Jag refererar till den här epoken som The Evil Eye-period).
* Vikarie i spanska (mellan-och högstadiet. Hemskt. Alla villa ha guldstjärnor men ingen förtjänade dem).
* Wedding Coordinator på Puerto Rico. (Lovely, men fördröjning av Greencardet förstörde allt efter ett tag).
* Assisstant Travel Manager för kryssningsrederi i Karibien (Lovely. Förutom när chefen kallade mig monga bakom ryggen och lönen som var 5 dollar och 15 cent med avdrag för rast som jag aldrig hann ta).
* Klädaffär för gravida i Karibien, Twilfit, Pagelle och Almia i Sverige samt butiksansvarig för Almia ett kort tag (Jobba i klädbutik är så himla meningslöst och avkopplande på samma gång, men jag är en bra försäljare. I Karibien vann jag ofta säljtävlingarna och fick onödiga reklampriser).
* Barnvakt på kvällar (en kund på Twilfit gillade mig så mycket att hon bad mig passa hennes kid två kvällar i veckan medan ungen sov. Lättförtjänta pengar).
* Team-ledare på McDonalds i ett år (Rätt kul faktiskt, men när jag begärde löneök från mina 70 kronor i timmen och de sa nej sa jag upp mig och drog till Karibien. Jag blev iallafall Månadens Medarbetare typ tre gånger och vann nästan alla säljtävlingar vi hade).
* Städerska på en toalettfabrik (Det var roligare än det låter. Jag hade en flirt med en kille som jobbade där och garvattacker med en finsk medarbetare som gav mig en bibel när jag slutade).
* Au Pair i Schweiz. (Vidrigt, stod ut kanske 2.5 veckor och åkte därifrån gråtande. Dessutom råkade jag få med mig två av parets piratkopierade cd-skivor. Har dåligt samvete för det än idag).
* Hotell i bergen i södra Spanien under mitt år som jag bodde där (Slutade på en gång innan jag hann börja. Chefen var hur skum som helst).
* Personalkök och allt-i-allo på Södersjukhuset (extrajobb, trivdes superbra).
* En telefonlinje med att lura killar att jag ringde in för att hitta en dejt (obs - telefonsex var förbjudet så don't worry, men fortfarande helt sjukt).
* Reception/Växel/assistent/vaktmästare på bemanningsföretag (rätt skoj).
* Film-lager två somrar på Lidingö (rätt skoj. Förutom när jag kom till jobbet en dag och en kollega hade mördat sin familj och sedan tagit livet av sig).
* Informationsvärd på Friskis & Svettis (för ett litet arvode och gratis tränings-kort, rätt skoj).
* Mataffären Vivo samt City Gross (Vivo = kul, City Gross det värsta någonsin. Min morbror satt i bastun en gång och hörde gubbarna prata om nya kassörskan på Vivo och hur de hellre handlade av henne. Det visade sig att det var mig de pratade om).
* Norsk support på Sun Microsystems (trivdes superbra, men avdelningen flyttades till Madrid, och det var då jag sökte jobbet som juristassistent där jag jobbar nu. Fast nu är jag inte assistent längre thank God).
* Där jag jobbar nu, sedan tre år. Ett riktigt jobb med riktig lön och riktiga förmåner och riktigt ansvar.


Och idag var jag på intervju två inom domstolsväsendet då. Sex personer skulle intervjua mig, men det blev bara fyra. Jag är vanligtvis bra bland folk och kände att det skulle bli spännande, en utmaning att få en bunt personer att gilla mig och säga hon, det är henne vi vill ha!

Men när jag väl satt där kändes typ allt fel. Jag ville inte längre. Blev knallröd i ansiktet och hade inga frågor att ställa och kände mig totalt bedömd och ifrågasatt. Att dessutom behöva gå ned i lön? Plötsligt kom jag i tvivel på om jag ens vill jobba på en myndighet. Skumt. Det har varit en önskan så himla länge, och nu när jag fick chansen längtade jag tillbaka till mitt vanliga jobb.

Hej Bullen.

När jag gick på högstadiet satt hela jäkla landets ungdomar bänkade framför tv:n varje vecka då ett nytt avsnitt av Bullen visades. Ni minns väl själva alla spännande diskussioner och sedan programmets höjdpunkt; veckans brevfilm.

En dag hände det mig. Bullen ringde upp och frågade om jag ville vara med i en brevfilm. Jag! Det kändes ungefär som att vinna på lotto! Jag kom till inspelningsscenen en solig dag i vita jeans och batikfärgad t-shirt (det var relativt inne då) och totalt osminkad eftersom jag inbillade mig att de skulle fixa till mig. Det gjorde de inte, och jag tvingades sålunda vara all natural medan jag tydligen skulle spela rollen som skolans coolaste och mest populära tjej. IIK! Jag var "tjejen som inte hade skrivit brevet":s bästa kompis och var med mest i bild av alla. Min "bästis" var så "otroligt avundsjuk" på mig (min roll) eftersom alla killar gillade mig, och dessutom var jag bäst i stallet eller nått. Vi filmade i två dagar och jag fick 500 spänn, vilket jag tyckte var lite snålt, men vad sjutton, det var ju kul och hur ballt som helst.

Mindre kul var dagen efter programmet hade visats. Precis HELA min skola hade som vanligt suttit bänkade framför Bullen och sett mig spela populär. Jag gick runt röd som en tomat hela dagen och ångrade mig nästan. Men bara nästan.

Bullen var både början och slutet på min filmkarriär. Jag gillade aldrig att spela teater, trots att jag tog lektioner under sex år och var med i en massa pjäser. För min granne Viktor, som var med i en annan brevfilm efter mig, gick det bättre. Han blev Melas i serien Spung och fortsatte på samma bana.

Men nu, nu vill jag skicka in ett brev: Kära Bullen, ja är så otroligt avundsjuk på den här babyboomen i både bloggvärlden och IRL. Jag vill vara enbart glad för allas skull, men det är rätt svårt när jag har gått runt i minst ett år och halvt längtat ihjäl mig efter bebis och tiden bara går. Jag vet att jag inte är lastgammal, men jag fyller snart 31 och jag är mer än redo både mentalt och praktiskt, däremot är Monki inte det.

Så, kära Bullen, hjälp!

Man (jag) märker att man (jag) har blivit äldre när...

...man (jag) får veta att ens fjorton år YNGRE bror har skaffat flickvän och dessutom får nästan full pott på högskoleprovet. (Låg inte han nyss i blöjor? Nu kommer han kanske aldrig mer vilja åka med sin kärringgamla syster till landet, bröl).

...man lyssnar på P3:s serie med sommarhits från de senaste 20 åren och kan Kris Kross "jump" utantill och fick sin första (äckliga) kyss samma sommar som hiten kom.

...man inser att 1990 faktiskt var för 20 år sedan och minns hur man spelade in videos från MTV på VHS och köpte LP-skivor och spelade in blandband till kompisar.

...man får ont i huvvet av att ändra dygnsrytm på typ två timmar och helst går och lägger sig senast klockan 23 på helgen och hellre plockar blåbär i skogen än att shoppa eller fika på stan.

...typ alla omkring en har barn och gifter sig (utom en själv dårå, men poängen är att man MÄRKER det och blir sist kvar).

...man har fått allt det här slängt i ansiktet på en och samma dag genom en hink nostalgi.

Santa Cruz.

När jag var yngre spelade vi alltid California Games (Sega 8-bitars) och jag valde jämt att vara ifrån Surfarstaden Santa Cruz. Känns lite sjukt att vi är där just nu och tog in på första motellet vi såg efter att ha stått på en strand i solnedgången med vinden i håret vid Highway One. Very romantic, nästan lite smörigt romantiskt faktiskt, men vadfan.

Nu är klockan strax efter 22 och det känns helt galet att få sova så här tidigt och dessutom äta frukost imorn. Idag åt vi liksom en gång (på Dennys! Orkade inte en äta upp) och sådär har typ alla dagar varit hittills vilket såklart har resulterat i onödigt Doritos-ätande. Vi behöver en bra start imorn för vi har miljoner saker att se och kanske, kanske kommer vi till Los Angeles redan till kvällen, eller åtminstone till Santa Barbara där vi hade tänkt sova en natt.

Dax att läsa lite Bright Shiny Morning av James Frey innan vi ska somna in här på Sunset Inn, i Santa Cruz, California.

På Arlanda.

Är det inte sjukt att prata om en person* jag inte ens har nämnt på kanske 11 år och två dagar senare sitter han vid samma gate till Frankfurt? Det är så himla typiskt på nått sätt.

Nu åker vi iallafall och jag är så himla glad. All in. Väcktes av massor med pussar och solen skiner. Utanför Las Vegas säger väderleksrapporten 47 grader på onsdag, men då är vi som tur var inte i öknen än utan i San Francisco.

Vi hörs snart då! Kommer sakna era bloggar (och min).


* En fransman som jag dejtade när jag var typ 18. Undrar om han blev kvar i Sverige eller om det är en slump att han sitter här? Känns inte som läge att fråga.

Hur jag ser på min framtid och vad jag vill med den.

Önskerubrik från Pim.

Solen strålar och ute är det sommar. I skrivandets stund åker det busslast på busslast med studenter med champagneflaskor och lakan med texten Det är nu LIVET börjar! utanför och det var exakt så vi också tänkte, vi fem i mitt fina gymnasiegäng som sedan blev fyra.

Jag vill alltid gråta den här dagen, dagen där livet börjar och skratten flödar. Jag var så oerhört glad, och dagen efter åkte vi till Dominikanska Republiken och mitt hjärta fylldes av kärlek och liv.

Men för den femte tog livet slut några år senare, av cancer. Hon dog inte på studenten, men vi var alla så nära då och vi finns tillsammans på alla foton och i allas minnen.  På studentklass-fotot håller vi varandra i handen och hon ler stort mot kameran innan vi festar hela natten och firar livet. Idag vet jag att vi alla tänker på henne extra mycket.

Så jävla orättvist det är, livet. Jag ser henne fortfarande ibland i de där studenterna, trots att det var så många år sedan. Varför fick just hon leukemi?

När jag tänker på det där ser min framtid alltid ljus ut. För det är den ju, oavsett. Fatta vilken tur vi har som är födda här och har alla möjligheter i världen. Iallafall jag, som är (relativt) frisk och har alla sinnen i behåll. Jag kan läsa, skriva, utbilda mig, jobba, alltid ha vatten direkt från kranen och mat i affären. Det är faktiskt sjukt få förunnat och underbart jävla lyxigt. Jag uppskattar varje morgon jag vaknar, hur töntigt det än låter. Jag tar aldrig, aldrig för givet.

Min framtid ser ljus ut. Jag har så många möjligheter, så mycket jag kan göra. Allt är inte lätt, men jag kan. Just nu har jag dock extremt mycket bebislängt och drömmer om att bli mamma innan jag har fyllt 32, men enligt spåtanten jag var hos i mars kommer jag inte få barn förrän om tre-fyra år. Får jag drömma lite till kommer jag kunna kalla mig Författare och bo on the countryside och andas frisk luft och kärlek. Mycket mer än så begär jag faktiskt inte inom de närmsta åren.

Jessica 1980-2004, vi glömmer dig aldrig.

Kärnkraft - jatack!

NOT.

Appropå mat...

Idag på lunchen diskuterade vi matminnen från 80-talet, och det jag minns mest (och som ger mig rysningar) är:

-Lappskojs
-Ungspannkaka
-Blodpudding
-Potatisbullar (fast det gillade och GILLAR jag!)
-Pölsa aka. Lungmos
-Falukorv i ugnen med äpple
-Pulversåser

Hur snuskig mat har vi inte i Sverige liksom? Det är ju så att man skäms.

När jag var 19...

Jag gör som Anydaynow och möter mitt nittonåriga-jag. Läskigt att det känns som igår fast det var på andra sidan, på nittiotalet, även om det ganska snart efter blev tvåtusental.

1999 var året då jag började leva, leva på riktigt. Då mitt hjärtas tomrum fylldes och livet fick en mening, då jag kände ren och skär lycka för första gången och såg på livet med glittriga ögon och älskade det. Därför älskar jag mitt nittonåriga jag och minns det med ett leende, trots att det även innebar sjukliga mängder tårar och krossade drömmar.

Li med gitarren, Mario, jag, Sara, Jorge - Dominikanska Republiken 1999. Fyllde 19 samma år.

När jag var 19 lyssnade jag på: Gustavo Cerati, Radiohead, Moby, David Helpling och i princip exakt samma sak som nu. Blandbanden levde kvar och vi bytte med varandra.

Jag gick upp varje morgon klockan: Helt olika. Jag var först team-ledare på McDonalds och sen stack jag till Karibien, och vissa mornar gick jag inte upp alls för vi var redan vakna tills solen gick upp och levde livet.

Jag klädde mig i: Samma saker som nu, det vill säga inget speciellt. Gympadojjor (gillade speciellt ett par blå) och en hel del linnen. Linnen har jag dock inte lika ofta nu eftersom jag inte gillar mina armar.

Till skolan åkte jag: Inte när jag var 19. Eller hann jag läsa lite på komvux? Typ svenska C och Sam C därnångång. Fick MVG i båda *skryt*

Mina bästisar hette: Mario. Han blev min bästis. Och Coquí, Lissa och Miriam och Li och Sara. Och lite Jorge och Helin också. Vissa kan ses på bilden ovan. Li och Sara är de enda som bor i Sverige och de hör till närmsta skaran än idag.

Jag var kär i: Mario, fast också lite i Jonas som jag blev kär i när jag var 12 och sen blev tillsammans med när jag var 15. Jag gjorde slut med honom när jag var typ 18-19 eftersom jag blev kär i Karibien och Mario.

Vi åt: Tostones och alcapurrias, drack piña coladas och medalla.

På fritiden: Hade jag just börjat springa, tränade, festade som en galning, läste böcker, krossade hjärtan (det är tyvärr sant) och levde, drömde och andades Karibien.

Jag längtade efter: Att flytta till Puerto Rico på riktigt, med green card. And I did, fast senare. Mario och jag gifte oss i San Juan när jag var 20½ och träffades när jag var 18½ på Dominikanska Republiken.

Mest av allt mådde jag: Så himla bra, för första gången i mitt liv. Jag sprudlade av kärlek och lycka, kände mig inte längre tom. De tårar som kom kompletterades alltid med lyckan efteråt.