Hjälp att fixa en lekplats till Allmänningen.

Jag sprider budskapet vidare och bidrar med ett par hundra.

Min bloggvän Julia bor med sin man och sina tre barn i den lilla byn 
Allmänningen i nordöstra Colombia och bloggar om livet på Mammas 
Machete. I kommunen där de  bor finns massor av barn men inte en 
enda lekplats.

Eller jo, okej, det finns en lekplats, och den kan ni se på bilden ovan.

Rutschkanan är borta, gungornas kedjor har rostat bort. Ruckar man på 
ställningen trillar den ihop.

Julia har tagit reda på vad det kostar mer en ny lekplats. Den som hon har
kollat ut, model Drago med tre gungor, en hängbro, en brandstationspinne 
och två rutschkanor, den ena med cool spiralsväng, kostar 9500 svenska 
kronor inklusive transport och 
installation.

9500 kronor som kommunen hävdar att de inte har råd med. Det är 
naturligtvis inte sant, det handlar såklart bara om prioriteringar, och 
kommunen prioriterar inte barnens lek, kommunpamparna prioriterar 
sina egna fickor. Däremot har de lovat att de bidrar med marken om 
Julia fixar själva lekplatsen.

Därför har Julia startat en insamling för att även hennes barns kompisar, 
som inte har möjlighet att åka in till staden San Gil för att leka, och som 
aldrig suttit på en gunga i sina åttaåriga liv, ska få chansen att leka på en 
riktig lekplats. Om 100 personer ger 100 kronor var räcker det gott 
och väl till en ny lekplats i Allmänningen. 

Vill du bidra? Skicka en slant säkert via Paypal här, eller mejla till 
juliasvanberg@hotmail.com för ett kontonummer att sätta in pengar på.

Tusen tack!

Photo a day 9: What I read.

Jag läser generellt väldigt mycket böcker och är övertygad om att det har mycket att göra med det land jag bor i; Sverige, där böcker både är lättillgängliga och billiga. Ibland kan man ju få tag på nya pockets för en tjuga. I hur många länder kan man det?

Ja, inte i Argentina till exempel. Jag var där 10 veckor 2007 och minns hur dyrt det var. Jag tror en bok kostade minst en hundring, och märk väl att argentinarna inte har världens fetaste plånböcker direkt. Vi träffade en chilensk kille när vi var där, och han brukade alltid köpa på sig ett lager i Buenos Aires eftersom böcker var ännu dyrare i Chile.

I Bolivia 2004-2005 köpte jag några piratkopierade böcker, men knappt de har folket råd med. En bok kan kosta runt en dagslön. Vem sjutton prioriterar böcker då, när man kan få fyra middagar på restaurang istället för en piratkopierad bok med sned text?

Förra året läste jag ut 100 böcker, vilket är mitt rekord. Jag kan ärligt säga att jag aldrig kommer göra om det. I år är jag uppe i 6 utlästa, men jag påbörjar många och lägger dem sedan åt sidan. En påbörjad är till exempel Jakten på den perfekta puben av Kristina Svensson som jag gillar, men jag kan inte läsa om öl när jag mår illa. Det går bara inte. En annan är Naked Lunch med William Burroughs som jag köpte på City Light Bookstore i somras, som innehåller för mycket knark och allmän dekadens. Så just nu försöker jag mig på The Handmaids Tale av Margaret Atwood som jag varvar med Mian Lodalens Dårens Dotter. Det dumma är bara att jag har minimal läslust när jag mår såhär. Jag vill helst bara sova.

Den här bagen skickade släktingar från USA härom vintern. I like.

En bild från en främmande Land - Peru.

Hakar på Johanna Lagersfors tema "En bild från ett främmande land". Nu var det ju förvisso jag själv som tvingade på henne idén att fler skulle haka, men ändå. Temat denna gång är Perú.

Jag har ju vuxit upp med en hel del bolivianer och mina två yngsta syskon har boliviansk pappa som jag länge kallade mi segundo papá. Innan det tog slut mellan min mamma och honom åkte alla iväg och bodde i Bolivia i ett år. Ja, inte jag och en annan syster, men resten. Jag åkte dock dit i fem veckor 2004 och i slutet av december tog vi bussen till Perú längs slingriga vägar.

Vi stannade först i Bolivias huvudstad La Paz (3.600 m.ö.h) en natt och  åkte sedan vidare till Copacabana och tillbringade två dygn vid Titicaca (ni vet väl vilken del som hör till Bolivia och vilken som hör till Perú? Titi till Bolivia, och caca till Perú... ååkej, det är ett sydamerikanskt skämt). Strax innan nyår anlände vi iallafall till Cuzco och den första januari 2005 tog vi tåget upp till inkastaden Machu Picchu. Min lillebror var magsjuk och spydde på de gamla ruinerna vid lamadjuren och lemurerna och mina lungor jobbade på för fullt på de höga höjderna, men Machu Picchu alltså, vilken grej. Breathtaking. Man kan faktiskt inte fatta hur inkaindianerna lyckades bygga en stad där, dessutom så utvecklad, med djupa stup rakt ned, utan dagens verktyg, lastbilar och lyftkranar.

Machu Picchu är helt klart ett av de ballaste ställena jag har varit på, även om det är lite väl kommersialiserat.

På fotot: Jag (längst bak) och min yngsta lillasyrra, nyårsdagen 2005.